Halva musikåret har gått

2012 har hittills varit ett bra musikår tycker jag, med många nya skivor från både nyare förmågor och gamla veteraner. Så jag tänkte vara lite ”list-nördig” och skriva ner mina fem favoriter som släppts under den första halvan av detta år:

1. NileAt the gate of Sethu

Nu har jag levt ihop med den här skivan i en dryg vecka och jag gillar den mer och mer. Det är verkligen en sådan där skiva som man får ut mer utav ju mer man lyssnar. Som jag skrivit tidigare så är det många som inte gillar plattan alls, varken låtmässigt eller ljudmässigt, vilket jag inte har någon förståelse för alls. Nile har gjort det igen och detta är helt klart en kandidat till årets platta.

2. MeshuggahKoloss

Suverän uppföljare till föregångaren ObZen och jag står fast vid att detta är bland det bästa som Meshuggah gjort.

3. NecrovationNecrovation

Om inte årets skiva så i alla fall årets svenska old-school döds. Blir nog ännu bättre med lite mer lyssning.

4. Jeff LoomisPlains of oblivion

Överraskande stark soloskiva från Herr Loomis. Instrumentalt är oftast inte min låda snus men här funkar det verkligen, lite ironiskt tack vare låtarna som begåvats med sånginsatser.

5. Black BreathSentenced to life

Satan vilket ös! Trodde inte att jag skulle gilla dessa jänkare så mycket som jag gör.

Bubblare: Atoma  – Skylight och SoenCognitive som jag känner att jag behöver lyssna lite mer på innan jag eventuellt kan klämma in dom på listan.

Så, det var mina två kronor av tankar om detta. Nu ser jag fram emot resten av musikåret med allt vad det kan erbjuda. Men först: Semester!!!

En klar förbättring

Kanske inte en förbättring av gigantiska mått med ändå helt klart en förbättring. Vad jag pratar om är den föredetta Nevermore-gitarristen Jeff Loomis senaste soloplatta Plains of Oblivion. Hans förra skiva, Zero Order Phase, var en rätt så bra historia som drogs med ett stort problem: bristen på variation. Låtarna gick liksom in lite för mycket i varandra och skapade en ganska svårgenomtränglig och tjock massa av gitarrgnidande. Bra gnidande förvisso men ändå, det var svårt att lyssna igenom hela skivan utan att börja tappa koncentrationen.

Detta problem är med Plains of Oblivion nästan utraderat. Visst, några av låtarna på skivan faller fortfarande ganska lätt i glömska men plattan hålls ändå ihop bra av betydligt mer genomarbetat låtmaterial. Och för att få ytterligare variation på det hela så har Loomis denna gång lurat in ett par sångare i studion för att få lite mer liv i låtarna. För merparten av dessa sånginsatser står Christine Rhoades som jag tycker gör ett mycket bra jobb då hon har en skön röst som verkligen höjer dom fyra låtar (om man räknar dom två bonusspåren på den begränsade utgåvan) hon medverkar på. Sedan så har vi ingen annan än den gamle Emperor-räven Ihsahn på sång i låten Surrender som är ett av skivans absolut bästa och mest medryckande spår. Utöver detta så bränner inga mindre än Marty Friedman, Chris Poland, Attila Vörös (vem nu det är) och Tony MacAlpine av varsitt solo. Riktigt gitarr-onani-godis alltså. Lägg slutligen till en mycket stabil insats av Dirk Verbeuren (Soilwork, Scarve) bakom trumsetet och du har en instrumental fullträff. Bra jobbat hörni.

Då återstår bara för mig att som slutkläm säga att jag är mycket nöjd med vad Jeff Loomis klämt ur sig denna gång och väntar mig inget annat än ett mästerverk när det är dags för hans tredje soloskiva. Betyg på det hela blir: 7 av 10.