Testament – Dark roots of Earth

Då var Testament äntligen tillbaka med en nya skiva efter kritikerrosade The Formation of Damnation. En skiva jag av någon outgrundlig anledning hoppade över och har således knappt lyssnat på den. Men jag vet att folk i förbifarten gillade den (precis som dom gillar Nisses tuggummi) som sagt och Testament har ju som bekant aldrig gjort en dålig platta så mina förväntningar på Dark roots of Earth var hyfsat höga. Och inte blev dom mindre när man fick reda på att ingen mindre än Gene Hoglan, den gamle trumfantomen, skulle sitta och bränna av fills på skivan och att många recensenter hyllat plattan som det bästa Testament har gjort.

Skivan börjar ganska bra med Rise Up, en typisk öppningslåt som väl egentligen sätter ribban för hela plattan. Det är bra och fartfyllt men samtidigt ganska så standard rent arrangemangsmässigt . Och häri ligger egentligen hela skivans problem: den är lite för slät och lagom, inget står liksom ut direkt. Förvisso så ökar kvalitén rejält med nästa låt, Native Blood, som har begåvats med en riktigt skön och medryckande refräng men det är bara tillfälligt för med det efterföljande titelspåret så blir det genast mer anonymt och andefattigt igen. Och så håller det på hela skivan igenom tycker jag. Varannan låt är riktigt bra, varannan ganska så slätstruken. Dessutom så är egentligen alla låtar lite för långa, det är bara Throne of Thorns som orkar hålla upp sin långa speltid på dryga sju minuter och det på grund av att låten har ett mer episkt anslag än dom övriga. Throne of Thorns är förövrigt en av skivans absoluta höjdpunkter tillsammans med nämnda Native Blood och True American Hate som alla tre är bland det bättre som Testament har knåpat ihop tycker jag. Skivan avslutas med tre stycken ganska så roliga covers där Testaments version av Iron Maidens gamla grymmelåt Powerslave sticker ut som den absolut bästa. Egentligen så låter det ganska likt originalet men allt har en liten Testament-twist vilket lyfter låten.

Så är jag då nöjd med Dark roots of Earth? Ja, ganska nöjd är jag nog ändå faktiskt, även om jag låter lite negativ. Inget på plattan är dåligt, mycket är kanonbra men lite för mycket är bara ok. Den når absolut inte upp till samma höga nivåer som gruppens tidiga material eller det senare mästerverket  The Gathering. Något som ökar betyget är som vanligt den instrumentala biten och Chuck Billys alltid lika oklanderliga sånginsatser. Testament är en grymt tajt grupp som vet hur en skivinspelningsrubank ska dras, den saken är det ingen tvekan om. Plattan har även ett mycket bra ljud som bör tillfredställa dom flesta hårdrockande ljudfreaks därute. Betygmässigt så har jag svårt att bestämma mig för om Dark roots of Earth är en stark 3:a eller en svag 4:a men efter lite eftertanke så ger jag skivan 7 av 10 (svag fyra alltså). Det är ju ändå Testament vi snackar om.

Meshuggah – Koloss

Då var det så äntligen dags att avlägga en liten recension om Meshuggahs senaste kreation. Och som bekant så heter den Koloss och det är precis vad skivan är, en stor tung koloss som lemlästar dina sinnen. Glädjande nog så är Koloss lite enklare och rakare (med Meshuggah-mått märk väl) än vad många tidigare skivor från gruppen varit. Min personliga favorit med gruppen har alltid varit Destroy, Erase, Improve och efter dom släppte den plattan så tappade jag greppet om gruppen lite grann. Dom började göra mer tunggrodd musik som krävde mer av lyssnaren och som jag tycker inte gav så mycket tillbaka förutom möjligtvis Nothing som innehåller en del fina bitar.

Men så kom obZen för några år sedan och min intresse för Meshuggah började åter att gry. Och nu sitter jag här och rådiggar som bara den, för förutom inledande låten I Am Colossus (lite för anonym) och avslutande The Last Vigil (intetsägande flum) så är Koloss sprängfylld med bra material. Det är tungt och snabbt om vartannat, grabbarna visar återigen var ett skåp som innehåller tekniskt finlir och halvskumma takter ska stå. Och man blir ärligt talat glad av att lyssna på den, inte minst för den väldigt trevliga ljudkvalitén som skivan har begåvats med.

Koloss kommer självklart att hamna på min personliga topp 10-lista när den ska knåpas ihop någon gång i slutet av december. Betyget då? Jo, det bli en 9:a av 10 så klart.

Stabila grabbar.