Guilty pleasure

Visst har vi alla något som vi tycker om men som kanske inte är det allra mest ansedda här i världen? Det kan gälla film, tv-serier, musik, ja nästan vad som helst. I mitt fall så är ett av mina musikaliska guilty pleasures det otroligt ostiga Power Metal-bandet Powerwolf. Deras teatraliska Metal, som behandlar det mesta som har med kyrkor och varulvar att göra, går hem stenhårt hos mig och nu när deras näst senaste skiva Preachers of the Night damp ner i brevlådan idag så saknar jag bara förra årets Blessed & Possessed.

Jag gillar verkligen Powerwolfs tematik där de vräker på med kristen symbolik, ett tjockt lager smink på samtliga medlemmar och backar upp det hela med taktfasta och medryckande låtar. Allt gjort med glimten i ögat naturligtvis. Musiken kan ha en tendens att bli lite tjatigt efter ett tag men lyssnar man bara på max en skiva i taget, eller ännu hellre några enstaka låtar, så är det svårt att inte ryckas med. Och så har vi ju namnet: Kraftvarg. Stentufft på ett sådant helt fel sätt så att det blir rätt.

Så, nu lyssnar vi på låten Amen & Attack från nämnda Preachers of the Night och försöker undvika att höra att det är en ”banana tank” som sångaren Atilla Dorn skrålar om.