Star Wars: Episode 3 – Revenge of the Sith

Tamejfan. Det gick att tvinga sig igenom den sista delen i prequeltrilogin trots att min lust att göra det efter att ha tittat på Attack of the Clones var nere på noll. Men ibland så överraskar man sig själv och huxflux så sitter man där och tittar på Lucas avslutande del i trilogin. För att göra det lätt för oss så börjar vi som vanligt med det lilla som är bra med filmen.

Återigen så är det musiken och ljudet som är de stora ljusglimtarna i filmen. John Williams levererar ett riktigt starkt soundtrack med en hel del fina stycken som är unika för filmen och bäddar in tidigare teman på ett bra sätt. Ljudet har lite mer dynamik än Attack of the Clones men i mina öron så är nog The Phantom Menace den ljudmässigt starkaste filmen i trilogin trots allt. Ett litet plus i kanten får också filmen för att George Lucas äntligen lärde sig läxan och började filmen med lite tempo. Det inledande rymdslaget är precis hur en Star Wars-film skall inledas och som trots en hel del skavanker fungerar förvånansvärt väl. Och man får ju faktiskt inte glömma Ewan McGregor som kämpat sig igenom tre hemska manus och gjort så gott han kan, hade jag träffat honom så hade jag velat ge honom en stor kram för att han iallafall försökte och utmärkte sig som den klart bästa skådisen i trilogin.

Över till det som är mindre bra med Revenge of the Sith. För det första så märks det så himla väl att Lucas slösat bort två filmer i trilogin på att berätta i stort sett ingenting och nu måste klämma in så mycket händelser som möjligt i den sista filmen och kryssa av så mycket som ”måste” hända att det blir löjligt. Senator Palpatine måste blir Kejsare, Yoda måste sätta sig i exil, Luke och Leia måste födas och sist men inte minst: Anakin Skywalker måste bli Darth Vader. Det blir ett fasligt pusslande på slutet för att få det mesta att hänga ihop med originaltrilogin och oftast så är det väldigt långsökta och icke trovärdiga lösningar som man bjuds på.

Till exempel så har jag väldigt svårt att tro på att Padmé dör av brustet hjärta och helt enkelt tappat lusten att leva. Har man precis fött två tvillingar (något som mer eller mindre precis hinns med innan eftertexterna börjar rulla) så borde det inte vara några problem att hitta något att leva för och att dö på grund av att en osympatisk skitstövel gått över till den mörka sidan visar bara hur lat manusförfattaren varit.

Rent visuellt ser filmen bäst ut utav de tre men fortfarande så är det alldeles för mycket CGI i rutan hela tiden. Rymdskepp och annat som flyger omkring i rymden ser väl bra ut men karaktärer och annat som rör sig i rum och på land ser fortfarande väldigt plastiga ut. Det märks verkligen att när både Count Dooku och Palpatine slåss så är det stuntfolk med påklistrade ansikten som står för viftandet och när Palpatine sedan tar sig an Yoda och blir CGI hela han så försvinner det lilla av trovärdighet och känsla som fanns och man slutar att bry sig helt och hållet om hur det går.

Sin vana trogen så introducerar Lucas också en ny skurk i den här filmen eftersom de av någon anledning bara får vara en underhuggare till ruskiga Senator Palpatine i varje film. Flavour of the month i den här filmen är robot/ödlan/rethostan General Grievous som säkert hade funkat bättre om man hade fått lära känna honom och förstått vad hans motivation i det hela är. Men som sina andra skurkkollegor i trilogin så är han mest en irriterande fluga som Obi-Wan Kenobi gör processen kort med i mitten av filmen. Hej då Generalen, undrar vem du var egentligen.

Filmen avslutas med en 15 minuter för lång duell mellan Anakin och Obi-Wan som borde vara hur episk och hjärtskärande som helst. Men eftersom Anakin är en allt annat än sympatisk person och har så varit genom hela trilogin så blir det pekoral av alltihop. Det svingas i lianer, springs på balkar och åks lavabåt innan duellen når sitt slut. Och då är det tydligen så att om en Jedi står lite högre än den andra så är duellen avgjord och Anakin gör således ett skutt och får armar och ben avhuggna. Allt blir alltså ett enda stort antiklimax och strax därefter blir Anakins rester uppskrapade och han får sin välkända svarta rustning. Ett ögonblick som borde vara det häftigaste i filmhistorien men som effektivt förstörs av att Vader tjatar på om Padmé och sedan skrålar sitt numera ikoniska (fast på fel sätt) ”Nooooooooooooooooooo!”

Revenge of the Sith får ett snorpapper på DVD-skivan i betyg då det ungefär är lika roligt att vara förkyld som att se på filmen.

IMG_6471

Så ja…vad skall man säga? Trilogin får sitt slut och det med en film som är lite, lite bättre än de två som kom innan. Och visst, Lucas var dömd att misslyckas då förväntningarna på nya Star Wars-trilogin var alldeles för höga och inte hade en chans att förverkligas. Men samtidigt så är jag helt säker på att prequeltrilogin kunde blivit ofantligt mycket bättre om bara Lucas inte omgett sig med ja-sägare, lämnat regin och manusskrivandet åt andra och varit mer återhållsam med allt vad datoranimering heter.

Med detta avslutar jag min lilla genomgång av filmerna i prequeltrilogin och blickar så smått fram mot den 18:e december då ett nytt kapitel i Star Wars-sagan börjar visas på världens biosalonger. Må Kraften vara med er!

Annonser

Star Wars: Episode 1 – The Phantom Menace

För snart två år sedan så fick jag ett ryck och trodde att jag skulle orka titta igenom den senaste Star Wars-trilogin, även kallad prequel-trilogin. Jag skrev till och med ett inlägg om detta men det hela mynnade ut i absolut ingenting. Jag ides verkligen inte att titta igenom alla tre filmerna. Tre filmer som jag starkt ogillar och mest av allt helst hade sett ogjorda.

Men idag, av någon underlig anledning, så satte jag mig ner och tittade på The Phantom Menace . Denna handling har i och för sig föregåtts av en hel del tittande på recensioner av prequel-trilogin på Youtube men jag trodde faktiskt innerst inne att jag aldrig skulle titta på någon av de tre filmerna igen. Fast så blev det alltså inte och nu när jag sett The Phantom Menace för första gången på väääldigt länge så måste jag ju dela med mig av mina intryck.

Vi kan ju börja med saker som är bra med filmen då de är väldigt få och går snabbt att gå igenom. För det första så är musiken väldigt bra, vilken ju är ganska självklart då det är John Williams som ligger bakom den. Filmen är fylld med bra teman där Duel of the fates står ut som något av det bästa som Williams skrivit i sin karriär. För det andra så är ljudmixen väldigt maffig med sina tunga explosioner och fina panoreringar mellan kanalerna. Och för det tredje så känns det ändå som om filmmakarna ändå försökte när de gjorde The Phantom Menace. En känsla som är som bortblåst när man tittar på efterföljarna Attack of the Clones och Revenge of the Sith och som blivit ersatt av en ”få det undanstökat”-mentalitet.

Det var de positiva punkterna det. Då till det negativa med filmen. Det vill säga allt annat utöver det jag redan nämnt. Alltså, på något sett förstår jag vad George Lucas ville berätta med filmen men allt är så otroligt dåligt utfört. En av de största bovarna i dramat är manuset. Storyn är helt ointressant, ofta onödigt komplicerad och dialogen är allt som oftast hemsk. Och många händelser i filmen lämnar mig högst förbryllad. Vad var till exempel meningen med att skriva in midichlorians i handlingen? Om man nu så tvunget skall förklara det mystiska med Kraften så vore det ju trevligt om dem hade något högre och mer långsiktigt syfte än att bara bli nämnda i förbifarten, som en lätt utväg för att kunna förklara att Anakin minsann är The Chosen One. Oj så mycket han är det. Oj , oj, oj. Dessutom väldigt underligt att de så otroooligt visa Jedi-riddarna tar med detta utvalda barn till en ockuperad planet som löper stor risk att förvandlas till en krigszon. Och varför fick inte Darth Maul vara huvudskurken genom hela trilogin? Återigen underskattade Lucas sin publik (som med Boba Fett) och skrev ut en otroligt populär, och i mina ögon ganska häftig,  karaktär innan man knappt visste vem det var och ersatte honom med två betydligt tristare i de efterföljande filmerna.

Vad har vi mer? Jo vi har CGI som inte åldrats med värdighet för fem öre. Ta slaget mellan The Tradefederation och Gunganerna till exempel. Det ser närmast anskrämligt ut och liknas mest vid en cutscene från något sunkigt PS2-spel från mitten av 2000-talet. Lägg där till en rollbesättning som är helt skev med några få undantag. Hur kunde till exempel en i vanliga fall så bra skådis som Samuel L Jackson få rollen som den stentriste Jedin Mace Windu? Och stackars Terence Stamp som bara får stå och se allvarlig ut och snacka politiskt mumbojumbo i senaten. Och så är man väl så illa tvungen att nämna det datorgenerade fiaskot Jar-Jar Binks. Många påstår att det var hans fel att Episode 1 var ett sådant kapitalt misslyckande. Det tycker inte jag, filmen har betydligt större problem än så, men varje gång han är med är irriterande, onödigt och inte det minsta roligt.

Nä nu orkar jag snart inte spy mer galla över den här filmen. Den är kass. Den lade grunden till en trilogi som inte behövdes. Det räckte med det Obi-Wan Kenobi sade till Luke i A New Hope för att vi som publik skulle förstå Anakin Skywalkers bakgrund och känna oss tillfreds när han blev sig själv igen i Return of the Jedi.

The Phantom Menace får en bajskorv på DVD-skivan i betyg. Men nu orkade jag inte kladda med en bajskorv så det fick bli skalken från en banankaka istället.

IMG_6455

En studie i självplågeri

Fråga mig inte varför men under dom senaste veckorna så har jag blivit mer och mer besatt av tanken av att titta på den så kallade prequel-trilogin av Star Wars-filmer igen. En serie filmer jag hatar lika mycket som jag älskar den gamla originaltrilogin. Detta hat beror i mångt och mycket på den stora besvikelse som det var att titta på Episode 1 för första gången, då någon gång under våren 1999. Jag hade så mycket känslor och tankar investerade i Star Wars vid den här tiden så att se mitt älskade Star Wars bli reducerat till ett överbelastat, datorgenererat svammel gjorde riktigt ont i själen. Mitt intresse för Star Wars tog ganska abrupt slut den sommaren och inte blev det bättre när resten av filmerna i trilogin visade sig vara lika usla dom. Ok, Revenge of the Sith har väl några få ljuspunkter i sig men är i stort sett lika menlös och usel som sina föregångare.

Och nu sitter jag alltså här och känner för att ta mig an filmerna igen. Jag vill sätta mig ner och verkligen analysera skiten ur dom. ”Göra upp” med dom en gång för alla om man säger så. Här är jag naturligtvis grovt inspirerad av Red Letter Medias fantastiska dissekering av trilogin och det kommer självklart vara svårt att inte ha den i bakhuvudet under tiden man tittar men jag ska försöka så gott det går (har du inte sett denna fiktiva Mr Plinketts recensioner så rekommenderar jag starkt en titt). Kommer jag hitta några kvalitéer överhuvudtaget, är Jar-Jar Binks fortfarande det sämsta som hänt Star Wars och exakt hur mycket specialeffekter är för mycket? Ingen aning men jag ska försöka ta reda på detta en gång för alla. Frågan är bara om jag kommer att palla för det självplågeri som jag vet att allt detta kommer mynna ut i.

En datorgenererad bajskorv är fortfarande en bajskorv.

En datorgenererad bajskorv är fortfarande en bajskorv.