Evergrey – bra eller anus?

När Jarno på A Fair Judgement för ett tag sedan uppmärksammade mig på att Evergrey släppt en ny video så var jag ganska så snabb på att kommentera att jag minsann inte tyckte om bandet särskilt mycket. Även om jag fick erkänna att låten King of Errors är riktigt skön. Ganska häftig video också med Eriksbergskran och grejer.

Mitt enda möte (förutom den populära Dilba-covern I’m Sorry) med gruppen, och vad jag baserar hela mitt tyckande efter, är när bloggkollega Totenfresser köpte debuten The Dark Discovery någon gång under det sena 90-talet. Jag lyssnade på skivan hemma hos honom några gånger men fastnade aldrig. Tom Englund lät i mina öron alldeles för pretto och låtarna greppade aldrig liksom tag i mig. Nej, då var det betydligt intressantare att lyssna på grupper som Symphony X, Dream Theater och Shadow Gallery istället.

Men nu i veckan så hände det något:

Evergrey

Jag hittade två av gruppens mest ansedda skivor för dryga 60kr/st på nätet, tänkte lite stilla för mig själv:”what the hell” och beställde dem. Och nu när jag lyssnat på dem några varv så är jag villig att erkänna att jag tycker att musiken på skivorna ovan faktiskt är rätt så bra. Visst, Tom Englund är fortfarande så pretto som jag minns men inte så mycket så att det stör. Och framförallt: låtarna är riktigt bra. Kanske lite för lika varandra i det långa loppet men båda skivorna har visat sig vara två mycket angenäma, känsloladdade och välkomponerade album.

Så för att besvara den initiala frågan: är Evergrey bra eller anus? Ja efter att ha lyssnat på Solitude, Dominance, Tragedy och In search of truth några gånger var så är jag nog så illa tvungen att säga: bra. Inte bäst, långt ifrån, men bra. Och tillräckligt bra för att jag ska fundera på om inte kommande skivan Hymns for the broken är värd att investera i.