Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: AssumptionAbsconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: SkogenSkuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: NecrophobicMark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot RecordDirect Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: AyreonBest of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Annonser

Ha en trevlig Record Store Day 2018

Vissa kallar det jippo, andra sväljer konceptet med hull och hår. Själv så bryr jag mig inte särskilt mycket om RSD men kan väl konstatera att även om det nu må vara ett kommersiellt påhitt så kan det väl inte vara helt negativt att en massa folk lockas till sina lokala skivaffärer för att lyssna på livemusik och köpa nya plattor? I år så var det faktiskt några unika releaser som jag inte skulle ha så jättemycket emot att lägga vantarna på som t.ex. färgade varianter av några Merciless-album och utgåva av Marduks debut Dark Endless pressad på röd vinyl.

Men samtidigt så är den stora majoriteten av RSD-releaser helt ointressanta för mig och jag vet inte riktigt vad som skulle få mig att lyfta på röven och bege mig in till stora staden och dess skivförsäljare för att träffa Hästpojken och Eva Dahlgren. Nä då passar mig bättre att njuta av vädret här hemma och spela lite trevliga spår från skivor som släppts hittills i år. Som exempelvis Primordials svängiga dänga To Hell or the Hangman, Vastums krossande Gagging on a Gash eller varför inte Demonomancys tunga dödsritual The Last Hymn to Eschaton. Med det sagt så önskar jag alla som är ute på skivjakt en trevlig Record Store Day 2018.

rsd2018

Påfyllning i CD-samlingen

Även om det i mångt och mycket är vinyl eller streaming som gäller i dagens samhälle när det kommer till att lyssna på musik så har gubbgnälliga jag väldigt svårt att släppa CD-formatet. Det dimper ner nya CD-skivor i brevlådan med jämna mellanrum och detta är skörden under den gångna veckan:

img_7034

ArchgoatWhore of Bethlehem: Efter att ha fallit pladask för finska Archgoat och deras senaste mästerverk The Apocalyptic Triumphator tidigare i år så har det inte gått att hejda vidare djupdykningar i deras diskografi. Whore of Bethlehem är gruppens första fullängdare och kom 2006. Tyvärr så har den inte lika mustigt ljud som The Apocalyptic Triumphator och saknar ”hits” i samma utsträckning men är ändå en fullgod skiva i genren rå, ockult Death/Black-Metal.

ArmoryWorld Peace… Cosmic War: Speed Metal Space-Satan! Stolt och snabb Metal från Hising-Island, Göteborg. En debutskiva som dras med vissa skavanker men som får anses vara fullt godkänd. Armory är definitivt en grupp som jag kommer hålla ögonen på i framtiden.

In FlamesColony: Mera Göteborg och en skiva som faktiskt är en av få jag ägt en gång i tiden och sedan sålt. Men ett blogginlägg om skivan och framförallt låten Ordinary Story fick mig att bli lite nostalgisk så det vara bara att langa fram 40kr och köpa skivan igen. Jag är absolut inget stort fan av In Flames men Colony tycker jag är helt ok.

AllegianceBlodörnsoffer: Prima piskande Black Metal från det klassika svenska skivbolaget No Fashion och precis som mycket annan musik som släpptes på No Fashion så är Blodörnsoffer en väldigt fartfylld, melodisk och bra skiva. Svensk kvalité helt enkelt.

PrimordialThe Burning Season: Ett av mina favoritband och nu när jag äntligen fått fatt i ett fint exemplar av The Burning Season så täpper jag till ett av få återstående hål i deras diskografi. Titelspåret är helt fenomenalt och bör lyssnas på av alla som har sinne att uppskatta svart metall med keltiska influenser.

NecrovationBreed Deadness Blood. Slutligen lite svenskt dödsröj i form av skånska Necrovation. Finns inte så mycket orda om den här skivan mer än att den är riktigt jäkla bra och rekommenderas alla som gillar musik i stil med Verminous och tidiga Tribulation. Eller ”möed bra mög” som de kanske säger i Skåne. Det tar vi lite trynemjöl på.

Bara några skivor till

Inga fler skivor i år var tanken men jag var ju tvungen att ha nya Primordial. Och när man ändå är i shopping-mode så är det väl lika bra att lägga lite mer i varukorgen? Följande plastbitar med digital musik på damp ner i brevlådan igår:

20141208_163247

HakenThe Mountain. En skiva som jag tänkte köpa förra året när den kom ut men Ginza (eller om det var CDON) lyckades naturligtvis strula till förbokningen. Jag blev less på att vänta och valde att gå vidare, utan The Mountain. Men albumet har alltid legat och gnagt i bakhuvudet så när jag såg att Ginza sålde det billigt så var det bara att hugga till. Bara att hoppas att det är den progressiva pärla som det verkar vara.

AcceptStalingrad. Min resa ner i det moderna Accepts diskografi fortsätter. Stalingrad är den andra installationen i nuvarande sättnings segertåg på metalscenen och nu har jag bara årets skiva Blind Rage kvar att skaffa, vilket jag väntar med till nästa år. Klassisk tysk metal med klass.

PrimordialWhere greater men have fallen. Ett av årets stora måsten men frågan är om man hinner lyssna in sig på skivan innan det är dags att knåpa ihop årets topp 10-lista? Jag är tveksam men jag ser fram emot att dyka ner i ytterligare en omgång irländsk Pagan Metal. Köpte av någon anledning digibook-utgåvan med en extra live-DVD som jag antagligen inte kommer att titta på någonsin men förpackningen är ju fin.

ValkyrjaContamination. Svensk Black Metal av någorlunda klassiskt snitt. Debuten The Invocation of demise är en på alla sätt bra skiva och den här skall tydligen vara snäppet sämre. Men 49kr som skivan kostade är ju inte så mycket att bråka om.

SkogenVittra. Debuten från gruppen som ligger bakom en av årets bästa skivor. I Döden är verkligen helt fenomenal och jag har känt mig mer eller mindre tvungen att köpa resten av Skogens skivor bara för detta. Tredje skivan Eld gjorde mig inte besviken och nu när Vittra finns i samlingen är det bara Svitjod som saknas. Tyvärr så verkar den lite knepig att få tag på i nuläget men säkra källor säger att skivan kommer att släppas på nytt någon gång nästa år.

Så. Då var de sista skivorna för i år inköpta…igen. Gött e de.

Den där nya Primordial-låten

Primordial har nu släppt ett första smakprov på kommande skivan i form av titelspåret Where greater men have fallen. Och ja, det är väl riktigt bra tycker jag, så här efter tre genomlyssningar. Det låter ungefär som man kan vänta sig när det gäller Primordial: tungt, mäktigt midtempo och Alan Averill gastar på sig karaktäristiska vis. Lite tråkigt att det inte är några större överraskningar kanske men i dessa tider så kan det ju vara bra med något som är tryggt och lätt att känna igen.

Hur som helst så kommer skivan att tveklöst att köpas när den kommer och jag hoppas på att hela skivan är i samma fantastiska klass som föregångaren Redemption at the Puritan’s hand vilken i mitt tycke var det bästa som släpptes 2011. Nu är ju bara frågan om man skall gå all-in och köpa deluxe-box , dubbel-vinyl och hela kittet eller om det räcker med en old-fashioned, gammal hederlig CD-skiva. Plånboken och framtiden får utvisa.

Sommarmusiktips del 1

Darkest Era

Tänkte under semestern slänga iväg lite tips på bra musik att lyssna på i favoritfåtöljen och vi börjar med skivan Severance av det irländska bandet Darkest Era, som är något utav ett Primordial-light. Alltså ett utmärkt substitut att lyssna på medans man inväntar nya Primordial-skivan som kommer till hösten. Brittiska Solstice ploppar också upp i min hjärna men Darkest Era är inte lika mycket Doom som dessa herrar. Väl fungerande musik när sommarregnet piskar utanför, som det gör i skrivande stund, då det är lite vemodigt sådär.

Jag köpte skivan via bandets Bandcampsida och det tog ganska exakt en vecka för den att dimpa ner i brevlådan. Sedan ett tid tillbaka så finns även Severance på vinyl vilket ju alltid är trevligt.

Dom sista skivorna för i år

Japp. Nu får det vara nog. Inga fler skivköp det här året. Jag hinner helt enkelt inte med att lyssna på allt jag köpt på mig under den senaste tiden och skivor som Anciients Heart of oak och Gorguts Colored sands vill man ju inte bara låta försvinna bort i någon anonym skivhög, dom vill man ju lyssna på mycket och länge.

Det som damp ner i brevlådan idag var följande:

Slut med skivor

PrimordialA journeys end. Andra plattan från dessa irländska giganter. Nu har jag bara debuten Imrama kvar, sedan så har jag alla Primordials fullängdare.

Hate Solarflesh. Polskt dödspisk med allt vad det innebär. Man vet hur det låter och man vet precis vad man får men bra är det.

Finsterforst Rastlos. Tysk Folk Metal. Kände för lite sådan av någon anledning och Rastlos skall tydligen vara bland det bättre i genren.

Dødsfall – Kronet i svart eld. Köpte deras tredje skiva Djevelens evangelie tidigare i år och gillade vad jag hörde så det var bara att börja backtracka. Norsk svartmetall går ju alltid ner.

Thats it. Sedan återstår bara att invänta Hakens senaste skiva som är restad och Skeletonwitchs nya. Efter det är det alltså full inbromsning på skivinköpen och dags att vänta på att lite trevliga årsbästalistor ska dyka upp så man kan köpa det man eventuellt tycker verkar vara intressant på dom. Nästa år.