Iskallt fredagstips: Ihsahn – Arktis

Fredag. Alltid lika gött när veckan går mot sitt slut och man kan hitta på saker man tycker är kul på riktigt eller kanske sitta och frysa vid något fotbollscup för 10-åringar, vad vet jag? Själv skall jag besöka En Öl & Whiskymässa i Göteborg för tredje året i rad vilket skall bli mycket trevligt och jag räknar med att hitta ett gäng nya och goda öl att registrera i ölnördarnas favoritapp Untappd.

Men det är egentligen inte detta jag ville förmedla med detta inlägg utan jag ville göra folk ute i stugorna uppmärksamma på att Emperor-nestorn Ihsahn för ett tag sedan släppte sin senaste skiva Arktis. Jag har haft dålig koll på vad norrbaggen haft för sig efter tiden i Emperor och har bara lyssnat på en skiva (angL) sedan han gav sig ut på soloäventyr. Men av någon anledning så fick jag ett ryck och köpte färska Arktis. utan att egentligen läst något om plattan. Den här gången visade det sig vara ett lyckat drag för Arktis. är en underhållande, progressiv och inte minst mycket bra skiva som i alla fall jag får grova Devin Townsend-vibbar av. Bra och omväxlande låtar kryddat med några bra gästsångare räcker långt för att göra mig nöjd och rent spontant så tror jag att den här skivan kommer hamna högt på min lista när det är dags att summera musikåret 2016. Så min uppmaning är: ta en musikalisk resa till Arktis och häng med Ihsahn & Co ett tag.

Annonser

Snart dags för en ny skiva med Haken

Snyggt, dynamiskt, intressant. Så skulle jag vilja beskriva det senaste smakprovet The Endless Knot, taget från Hakens kommande skiva Affinity. Gruppen verkar inte vilja stanna och stampa utan utvecklar sitt progressiva sound i små steg för varje skiva de släpper och efter höjdare som Visions, The Mountain och nu senast EPn  Restoration så verkar Affinity gå i lite mer elektroniska och moderna spår. Bandet säger själva att de har inspirerats av 80-talet vilket absolut inte är mig emot då det som väl alla vet är det bästa årtiondet. Jag försöker fortfarande att hämta mig från chocken efter floppen som var Dream Theaters senaste skiva och jag gissar att Affinity är rätt anti-chock-medicin. Kanske rent av årets skiva i genren?

Affinity fick det fina betyget 8 av 10 i senaste numret av Sweden Rock Magazine och jag har självklart ett exemplar av den limiterade dubbel-CDn bokat sedan en tid tillbaka. Affinity släpps den 29:e april via pålitliga skivbolaget InsideOut och finns utöver dubbel-CD också som vanlig CD och dubbel-LP.

MegaProgMåndag

Hur mycket prog kan det bli en blöt och slaskig måndag som denna? Jo det kan bli jävligt mycket prog när dagens postleverans ser ut så här:

DSC_0020

Ni ser själva. Det blir ju nästan inte blir mer progressive än så här. Jag menar först så har vi ju inget mindre än Dream Theaters nya fläskiga dubbelskiva The Astonishing. Dryga två timmar(!)  av bombastisk konceptmusik där John Petrucci och gänget verkar haft allt annat än less is more som motto. Detta blir antingen en råflopp eller något riktigt mustigt som man vill avnjuta igen och igen. Bara tiden och John Petruccis skägg kan utvisa resultatet.

Borknagars Winter Thrice är härnäst och här kan man väl återigen vänta sig en stabil dos progressiv svartmetall från den närmast all-star liknande gruppen. Nu har jag inte hört exakt allt med Borknagar men det jag har hört med dom är riktigt, riktigt bra och efter senaste toppenskivan Urd så är förväntningarna på topp och den ända vägen är ner.

The Mute Gods skiva Do nothing till you hear from me är faktiskt ett köp där jag inte har en aning om vad jag har att vänta. Jag såg helt enkelt att det var Marco Minnemann som trummade på skivan och det räckte för att den skulle åka ner i kundkorgen. Så nu återstår bara att höra om jag gjort året första felköp eller om jag belönas för mitt våghalsiga köp. Jävligt edge om jag får säga det själv.

Slutligen så har vi en färsk samling med hela fem skivor signerade den alldeles fantastiska svenska progorkestern Beardfish. +4626-Comfortzone var kanske som bekant en av förra årets stora höjdpunkter så när jag såg att den här samlingen var på gång så var det bara att boka. Vad jag förstår så är skivorna Mammoth och The Void två höjdare och övriga tre är säkert ingen skit det heller.

Så är det. Musik är kul. Och ibland progressiv.

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Ne Obliviscaris – bra eller anus?

Progressiv extrem metal. Något jag borde svälja med hull och hår. Men i fallet Ne Obliviscaris och deras debutskiva Portal of I så har något gått snett. Ända sedan jag först hörde talas om gruppen någon gång under 2012 och efter Robert på Metalyze tjatat om dem i ett flertal inlägg så inser jag att det är något som jag egentligen gillar, jag har bara inte fattat det än. Gruppen med det något för pretentiösa namnet kommer från Australien och lirar alltså progressiv extrem metal med allt det som det brukar innebära. Långa låtar där det är mangel med smattrande dubbelkaggar, growl och fiol i bakgrunden i ena stunden för att raskt byta till lugnare och mer finstämt finlir med rensång i den andra. Det är ombytligt och lite ADHD sådär som det ju skall vara när det är progressivt, det skall aldrig stå still utan ständigt flöda framåt.

Men som sagt, jag har trots ett flertal försök under de tre år som gått sedan skivan släpptes aldrig uppskattat Ne Obliviscaris. Poletten har inte velat falla ner. Fast något hände förra veckan som fick mig att trotsa detta faktum och köpa skivan ändå:

Ne Oblivilivi

Och ja, nu sitter jag här och lyssnar. Och diggar som bara den. Fan det är ju riktigt bra det här. Tre år och ett hastigt infall behövdes det för att förstå. Det är väl så det skall vara ibland antar jag och nu är det väl inte så mycket annat att göra än att vänta två år till så att jag kan skaffa Ne Obliviscaris andra skiva Citadel som kom förra året.

Bra. Då avslutar vi med lite trummande.

Första skivan från 2015

Första skivan från 2015 som fick äran att hamna i min skivsamling är (drumroll)…:

Beardfish

+4626-Comfortzone av och med Beardfish!. Lite otippat enligt mig själv då Beardfish spelar progressiv rock och inte varken ondskefull Black Metal eller mullrande dödsmetall. Men då jag den senaste tiden har hoppat runt på den progressiva världens alla fluffiga små moln så det var lika bra att fortsätta att gotta ner sig där, bland allt det mjuka och inbjudande. Främst så är det underbara Haken som fått fylla vardagsrummet med ljuva toner men även Karmakanic och Deadsoul Tribe har spisats en hel del. Det känns riktigt bra att ha hittat tillbaks till den här trevliga musikformen efter att till stor del bara lyssnat på hårdbarkad Metal det gångna året. Frågan är om nya Marduk-skivan som kommer i veckan kommer att råda ”bot” på detta eller om detta kanske är en trend som håller i sig. Jag hoppas på det senare.

Progdöds med Black Crown Initiate

Surfade runt lite på Bandcamp.com igår och hittade det amerikanska bandet Black Crown Initiates digitala debut-EP Song of the crippled bull som släpptes i somras. Dom lirar vad jag skulle vilja kalla ganska progressiv dödsmetall av modernt snitt och gör det väldigt bra. Lugnare passager med ”ren sång” blandas med ett jäkla rens fyllt med skrik och vrål. Lite som Opeth brukar göra ni vet. Men Black Crown Initiate är definitivt ingen Opeth-klon utan har redan utvecklat ett ganska eget sound och om detta är starten så är jag mycket nyfiken på hur resten av deras musikaliska karriär artar sig.  3 ynka dollar kostar EPn förresten, något som jag definitivt tycker att den är värd.