Backtracking del 5: Dream theater – Systematic chaos

Ja, jag vet inte riktigt var jag skall börja gällande denna skiva. Efter flera enträgna försök att tränga igenom till pudelns kärna så står jag fortfarande som ett frågetecken inför denna runda bit plast. Det här är en DT-skiva som införskaffades tillsammans med Train of thought endast för att komplettera min DT-samling, och jag har egentligen aldrig tagit notis om något av de två albumen. Dessvärre verkar det ha funnits en anledning till detta gällande Systematic chaos.

”Vad hände egentligen när denna spelades in?” Det är en ständigt återkommande fråga. Det blandas högt och lågt på denna skiva, till synes helt utan ramverket som borde hållit ihop alltsammans. Som ett parti poker där vissa spelar med tärning, vissa med UNO-kort och andra med vanliga spelkort. Det här är enligt mig inte en ”riktig” DT-platta. Det är ett projektalbum som förärats med Dream Theaters stämpel och signatur.

Öppningsspåret In the presence of enemies, låter precis som om det tagits från LTE:s (Liquid tension experiment) slänghög, och sedan har man lagt sång på det. Och sedan när LTE-komponenterna tagit slut så slutför man låten genom att försöka lägga an någon slags 70-tals Zeppelin-stil tillsammans med lite Transatlantic-influenser vilket funkar sådär.

Forsaken är återigen ett avslaget försök till ett känslostarkt stycke musik som DT tror att de uppnår endast genom att spela och sjunga lite långsammare än vanligt. Även Repentance kan räknas hit. Så, nu var det sagt.

Det största problemet med denna skivan är att det hela tiden låter som om de försöker låta som några andra än sig själva. Ta en bit som Constant motion som stundtals låter Metallica, stundtals låter som Fates Warning för att sedan dra till med en, enligt mig, helt värdekass refräng. Att Mike Portnoy dessutom anser sig ha något att tillföra som vokalist är rent felaktigt. The dark eternal night låter bara som ett fullständigt klavertramp, i ett försök att få till något slags Meshuggah-sound. Prophets of war är karbonpapper över Muse och Queen med lite Avenged sevenfold som krydda, det skall dock sägas att detta är en av skivans bästa spår, tragiskt nog.

Det är något som känns fundamentalt fel i både musikens struktur och ljudbild genom hela skivan, precis som om de fått en tillfällig identitetskris och enda sättet att ta sig ur den är att spela in all skit som kommer ut. Det kan visserligen förklara varför det låter som ett mish-mash av alla deras soloprojekt och influenser.

Jag har verkligen inte mycket till övers för detta album och önskar egentligen att det fortfarande stod orört i min skivhylla. Då hade jag åtminstone kunnat fortsätta att hoppas på något bättre…

Betyg: 4/10

Bästa spår:

  • Spår 6: Prophets of war
  • Spår 8: In the presence of enemies pt.2