Sommarspel

Summer Games

Fick hem några spel till den dammiga PS3:an igår. Tre spel som förhoppningsvis kan få mig att börja använda min stackars spelkonsol mer än vad det görs nu och som kanske även kan bidra med lite kul när sommaren inte bjuder på sin bästa sida. Det spel jag ser fram emot att spela mest är Ghost Recon: Future Soldier. Ghost Recon-serien har alltid tilltalat mig men tyvärr så har ju serien gått mer och mer mot action och bort från sina taktiska rötter. Future Soldier kanske inte är spelet som räddar serien men efter att ha kollat på en hel del recensioner så verkar det ändå rätt så kul och ska också kunna bjuda på en hel del co-op sköj. Om inte annat så får jag väl lira Advanced Warfighter 2 som också följde med. Det vet jag är kul för det har jag till den gamla krysslådan som står och dammar ännu mer än PS3:an.

Sedan så köpte jag ett spel med den inte helt korta titeln: Warhammer 40000 Space Marine (plus ett Limited Edition på det). Ett ”hack n slash” som utspelar sig i det inte helt fredliga Warhammer 40K-universumet och som också det ska bjuda på co-op-kul. Alltså, går det göra annat än att digga Warhammers krigiska tema med sina feta Space Marines, dödsbringande Dreadnaughts och galna Orker? Jag förstår verkligen varför Bolt Thrower valde att ha ett Warhammer 40K-omslag på sin fantastiska skiva Realm Of Chaos.

En skiva ur arkivet (Del 13)

Realm of Chaos. Smaka på dom tre orden. Lägg där efter till feta grejer som Bolt Thrower och Slaves to darkness. Hur jävla tungt är inte det då? Jo, det är riktigt jävla tungt ska ni veta. Bolt Throwers mästerverk Realm of Chaos (Slaves to darkness) var med och delade varsin sida med Graves You’ll never see… på ett kassettband som jag näst intill spelade sönder på min gamla bergsprängare. Runt 15 år gammal var jag och Death Metal  var det häftigaste och farligaste som fanns. Eternal War, All that remains och World Eater sköt sig ut ur dom stackars högtalarna och dränkte mitt lilla pojkrum i krigsdimma.

Realm of Chaos räknar jag som Bolt Throwers starkaste album där varje del bildar en sådan fantastisk helhet. Karl Willets klassiska dödsskrik, Andy Whales hafsiga trumspel och så klart Jo Benchs baslir. Oj så bra det är. För att inte tala om det fantastiska omslaget med sina Space Marines som bullat upp sig i en stor hög och skjuter med sina bolters hejvilt omkring sig.  Vilket leder mig in på den lilla besvikelse som infann sig när jag i dagarna packade upp nypressen av skivan på vinyl. Omslaget är ju ändrat! Tydligen så har Earache inte rättigheterna till bilden längre och Games Workshop vägrade tydligen att förnya dom. Idioti tycker jag. Men besvikelsen lade sig faktiskt lite efter att jag betraktat det nya omslaget lite närmare. Det är liksom fulsnyggt på något vis. Och insticket var lite kul med sina skisser på vapen och rustningar. Lite som dom man själv gjorde istället för att hänga med på lektionerna under högstadiet.