Origin – Omnipresent

Sweet baby jesus! Fartgalningarna Origin från Kansas är tillbaka med en ny platta och visar återigen hur man bygger en racersnabb pansarkryssare av Death Metal. Omnipresent är deras sjätte fullängdare i ordningen och uppföljare till magnifika Entity som kom 2011. Faktum är att jag anser alla deras skivor förutom dom två första (Origin och Informis Infinitas Inhumanitas) vara mindre mästerverk i genren. Origin har alltid varit längst fram i utvecklingen när det gäller att lira ultrasnabb musik samtidigt som själva låtbyggandet aldrig blivit lidande och Omnipresent är alltså inget undantag.

Skivan börjar stenhårt och skoningslöst med låten All things dead och det tar inte lång stund innan man välkomnat nya sångaren Jason Keyser med öppna armar. Mannen gör ett fantastiskt jobb skivan igenom och det låter som om han alltid varit med och vrålat sig sönder och samman i Origin. Skivan fortsätter sedan i samma ursinniga tempo med låten Thrall:Fulcrum:Apex för att därefter sänka tempot och höja stämningen lite med instrumentala Permanence. Instrumentala små stycken förekommer även på två andra ställen på plattan vilket gör att man får vila lite mellan alla kanonader och det är ju alltid trevligt.

Men allt är faktiskt inte full fart hela tiden för i många partier så låter Origin en andas och bara hänga med i tunggunget som det som t.ex. uppstår när grabbarna ”chuggar” loss i slutet av Unattainable Zero. Riktigt tungt och mysigt vilket sedan mynnar ut i den överraskande punkiga Redistribution of filth. Omväxling förnöjer som man brukar säga och med Omnipresent har man aldrig tråkigt.

Det finns alltid någon ny detalj att hitta eller så kan man bara låta sig hänföras av hur grovt skickliga John Longstreth (trummor), Paul Ryan (gitarr) och Mike Flores (bas) är på sina instrument. Vill inte ens tänka på hur många timmar, dagar och år av övande som gått åt för att hamna på deras nivå. Därför är det lite synd att Mike Flores bas har hamnat något för långt bak i ljudmixen. Skivan låter överlag kanon men lite mer ”slapping da bass” hade inte varit helt fel att få ta del av. Men annars som sagt, riktigt bra ljud på skivan. Klart och samtidigt maffigt utan några större tendenser till så kallat ”loudness war” vilket gör att man med lätthet kan sätta skivan på repeat och lyssna en hel dag utan att bli lyssningstrött.

Jag gillar den här skivan. Väldigt, väldigt mycket. Den har gått varm sedan jag fick hem den och man kan inte göra så mycket mer än att bara konstatera att Origin ännu en gång släppt ett mindre mästerverk och att det bara är att låta sig hänföras. Betyg: 9/10.

Recensera skivor

Jo jag tänkte så smått börja med det igen. Under bloggens första levnadsår så recenserade jag Meshuggahs Koloss och Testaments Dark roots of Earth men sedan blev det tyvärr inte mer. Så nu tänkte jag försöka igen med att komma igång med tyckandet och det kritiska granskandet av ny musik. Mitt mål är att recensera hyffsat aktuell musik ur den strida ström som släpps under året, minst en skiva i månaden, och det på bekostnad av mina ölrecensioner. Jag tycker helt enkelt att det är lättare att uttrycka mina åsikter om George Kollias trummande och Phil Anselmos sånginsatser än vad det är att beskriva vilka smaker som finns i en Imperial Stout. Öl kommer såklart fortfarande hänga med på ett hörn men då antagligen i form av kortare omdömen. Vilken skiva som blir först att granskas under lupp har jag inte bestämt än, det kan mycket väl bli så att första recensionen blir en gästrecension på en annan blogg. Cliffhanger!

20140122_175958

Diverse skivor.

Blandade ölrecensioner

Hemkommen från kungliga hufvudstaden Stockholm tänkte jag dela med mig av lite blandade betyg på öl som jag druckit senaste tiden. Tyvärr så hanns det inte med besök på någon utav Stockholms bättre pubar som Akkurat och Oliver Twist då fokus låg på mer familjevänliga aktiviteter som besök på Skansen och Fjärilshuset vid Hagaparken. Men förhoppningsvis så blir det fler resor till Stockholm i framtiden då det kan hinnas med lite mer seriöst öldrickande och kanske lite kul skivshoppande.

Eskilstuna Ölkultur Sommarale: Mycket trevlig och uppfriskande i sommarvärmen. Betyg: 4/5.

Epic Brewing CompanyArmageddon IPA: Grym ”bruks-IPA” som funkar i alla lägen. Betyg: 4/5.

Fuller, Smith & TurnerOrganic Honey Dew: God men något fattig smak. Betyg 2+/5.

Motala BrygghusSkepparpinans Double IPA: Hemsk på alla plan. Vaskades. Betyg: 0/5.

Motala BrygghusÖstergyllen Saaz & Cascade: Även denna åkte i vasken. Urk. Betyg: 0/5.

Millingstorps GårdsbryggeriRunöl Export: Nja, alldeles för blaskig. Betyg :1+/5.

Bonusrecension: Mansgris Export Klass III: Söt och klassiskt utformad men inte tillräckligt mycket humle- och malt-smak. Betyg: 2/5.

Högt och lågt bland betygen alltså. Motala Brygghus visar sig vara en riktig besvikelse och deras öl gör mig inte ett dugg intresserad av att utforska vidare bland deras sortiment. Dessutom så har dom det tveksamma nöjet att sätta bland dom fulaste etiketter jag sett på sina ölflaskor.

Ändring i ölbetygen

Tänkte att jag skulle försöka komma igång igen med att recensera lite god öl här på bloggen. Kanske en öl i veckan eller så, det känns ganska lagom tycker jag. Och som ett steg i detta så tänkte jag ändra på den lite nu flummiga betygskalan Inte God, God, Jättegod till en lite mer standardiserad 1 till 5 skala. Och stegen i denna nya fantastiska skala hade jag tänkt betyda ungefär följande:

1. Inte god. Undvik helst.

2. Ok, men inget speciellt.

3. God. Drick och var glad.

4. Jättegod. Verkligen en riktigt bra öl.

5. Fantastisk, spring och köp nu!

Och första öl att få smaka detta nya system är 2012 års upplaga av Celebration Ale från Sierra Nevada:

Celebration!

Celebration Ale visar sig vara en trevlig lite bryggd som har en fin brunorange färg och ett fint gulaktigt skum. Dofterna som släpps in i näsan luktar humligt och lite sådär skönt av barr. Och smaken, ja den är angenäm och lägger lite aprikos och karamell på tungan. Celebration Ale är långt ifrån det bästa jag druckit från Sierra Nevada men det är en stabil och som sagt trevlig öl som får premiärbetyget 3 av 5.

Edit 130211: Blir faktiskt lite osäker om det här verkligen är en 3:a eller inte, borde kanske vara närmare en 4:a. Känns som om jag var lite förhastad i mitt utlåtande och har därför skaffat en Celebration Ale till för att säkerställa betyget. Nytt betyg kommer till helgen.

Edit 130218: Testade en till flaska och kom fram till att Celebration Ale får behålla sin trea. Men det är en mycket stark sådan. Case closed.

Så, då var det avklarat. Nu blir det att lägga uppmärksamheten på Deaths sista platta The Sound of Perseverence istället. En skiva jag inte spisat på väldigt länge och som tyvärr lider lite av en trummis som ska spela på alla sina trummor samtidigt, hela tiden.

Testament – Dark roots of Earth

Då var Testament äntligen tillbaka med en nya skiva efter kritikerrosade The Formation of Damnation. En skiva jag av någon outgrundlig anledning hoppade över och har således knappt lyssnat på den. Men jag vet att folk i förbifarten gillade den (precis som dom gillar Nisses tuggummi) som sagt och Testament har ju som bekant aldrig gjort en dålig platta så mina förväntningar på Dark roots of Earth var hyfsat höga. Och inte blev dom mindre när man fick reda på att ingen mindre än Gene Hoglan, den gamle trumfantomen, skulle sitta och bränna av fills på skivan och att många recensenter hyllat plattan som det bästa Testament har gjort.

Skivan börjar ganska bra med Rise Up, en typisk öppningslåt som väl egentligen sätter ribban för hela plattan. Det är bra och fartfyllt men samtidigt ganska så standard rent arrangemangsmässigt . Och häri ligger egentligen hela skivans problem: den är lite för slät och lagom, inget står liksom ut direkt. Förvisso så ökar kvalitén rejält med nästa låt, Native Blood, som har begåvats med en riktigt skön och medryckande refräng men det är bara tillfälligt för med det efterföljande titelspåret så blir det genast mer anonymt och andefattigt igen. Och så håller det på hela skivan igenom tycker jag. Varannan låt är riktigt bra, varannan ganska så slätstruken. Dessutom så är egentligen alla låtar lite för långa, det är bara Throne of Thorns som orkar hålla upp sin långa speltid på dryga sju minuter och det på grund av att låten har ett mer episkt anslag än dom övriga. Throne of Thorns är förövrigt en av skivans absoluta höjdpunkter tillsammans med nämnda Native Blood och True American Hate som alla tre är bland det bättre som Testament har knåpat ihop tycker jag. Skivan avslutas med tre stycken ganska så roliga covers där Testaments version av Iron Maidens gamla grymmelåt Powerslave sticker ut som den absolut bästa. Egentligen så låter det ganska likt originalet men allt har en liten Testament-twist vilket lyfter låten.

Så är jag då nöjd med Dark roots of Earth? Ja, ganska nöjd är jag nog ändå faktiskt, även om jag låter lite negativ. Inget på plattan är dåligt, mycket är kanonbra men lite för mycket är bara ok. Den når absolut inte upp till samma höga nivåer som gruppens tidiga material eller det senare mästerverket  The Gathering. Något som ökar betyget är som vanligt den instrumentala biten och Chuck Billys alltid lika oklanderliga sånginsatser. Testament är en grymt tajt grupp som vet hur en skivinspelningsrubank ska dras, den saken är det ingen tvekan om. Plattan har även ett mycket bra ljud som bör tillfredställa dom flesta hårdrockande ljudfreaks därute. Betygmässigt så har jag svårt att bestämma mig för om Dark roots of Earth är en stark 3:a eller en svag 4:a men efter lite eftertanke så ger jag skivan 7 av 10 (svag fyra alltså). Det är ju ändå Testament vi snackar om.

Meshuggah – Koloss

Då var det så äntligen dags att avlägga en liten recension om Meshuggahs senaste kreation. Och som bekant så heter den Koloss och det är precis vad skivan är, en stor tung koloss som lemlästar dina sinnen. Glädjande nog så är Koloss lite enklare och rakare (med Meshuggah-mått märk väl) än vad många tidigare skivor från gruppen varit. Min personliga favorit med gruppen har alltid varit Destroy, Erase, Improve och efter dom släppte den plattan så tappade jag greppet om gruppen lite grann. Dom började göra mer tunggrodd musik som krävde mer av lyssnaren och som jag tycker inte gav så mycket tillbaka förutom möjligtvis Nothing som innehåller en del fina bitar.

Men så kom obZen för några år sedan och min intresse för Meshuggah började åter att gry. Och nu sitter jag här och rådiggar som bara den, för förutom inledande låten I Am Colossus (lite för anonym) och avslutande The Last Vigil (intetsägande flum) så är Koloss sprängfylld med bra material. Det är tungt och snabbt om vartannat, grabbarna visar återigen var ett skåp som innehåller tekniskt finlir och halvskumma takter ska stå. Och man blir ärligt talat glad av att lyssna på den, inte minst för den väldigt trevliga ljudkvalitén som skivan har begåvats med.

Koloss kommer självklart att hamna på min personliga topp 10-lista när den ska knåpas ihop någon gång i slutet av december. Betyget då? Jo, det bli en 9:a av 10 så klart.

Stabila grabbar.

Anfäkta och anamma Tintin!

Igår så fick man då äntligen sett Tintins Äventyr: Enhörningens hemlighet. Och den var bra, mycket bra t.o.m. Steven Spielberg och Peter Jackson bjuder på non-stop action och när filmen har slutat så är man nästan andfådd. Det första som slår en när man börjar titta är hur satans snygg filmen är. Allt är helt galet bra gjort och hela filmen är en enda stor kraftuppvisning på det audiovisuella planet. Fast det audiovisuella godiset börjat faktiskt redan innan filmen har börjat för förtexterna är mycket smakfullt  gjorda och akompanjerade av en grym musiksnutt signerad John Williams.

Så långt allt bra men filmen har tyvärr också lite brister. För det första så är filmen ibland ganska osammanhängande och saker bara händer utan någon egentlig förklaring. Och sedan så är det lite för mycket logiska luckor i filmen som i alla fall jag störde mig lite på när jag tittade. Det är i och för sig möjligt att man hänger med bättre om man ser filmen en andra gång för tempot är oftast obönhörligt rappt. Men annars har jag faktiskt inte så mycket att klaga på.  Ljud och bild är som sagt fantastiskt bra, humorn är alltid närvarande och rollerna spelas övertygande av alla inblandade och ibland så tänker man inte ens på att det är en animerad film man sitter och tittar på.

Som gammalt Tintin-fan är jag mycket nöjd med den här filmen (även om jag kan tänka mig att dom riktiga Tintin-puristerna kanske inte håller med) och kan med gott samvete ge filmen en klockren 4:a av 5 i betyg.

Game of Thrones

Så! Då har man tittat klart på den första säsongen av den tokhyllade serien Game of Thrones. Och den är bra.Fast det tog en halv säsong innan serien tog fart. Jag misströstade verkligen i början och tyckte att det enda som hände var att diverse karaktärer har sex bakifrån och konspirerar mot varandra. Men runt avsnitt 5 så hände någonting. Det blev lite mer action, karaktärerna började växa och sexet tonades ner. Och så här direkt efter att ha sett den tionde och sista delen så ser jag verkligen fram emot att se säsong 2. Game of Thrones är inte riktigt den serie jag hade väntat mig men den är otroligt välgjord och det är bra skådespeleri överlag. Tyvärr lite för mycket snack och för lite verkstad som sagt men helt klart en bra serie.

Måste även nämna ett par ord om Blu-Ray utgåvan. Jag köpte serien från CDON och fick därför den nordiska utgåvan som är betydligt fattigare förpackningsmässigt än dess motsvarighet i USA och UK.  Dock så är innehållet samma vad jag förstår. Och tekniskt så är innehållet helt fantastiskt. Bilden är verkligen snorbra och ljudet inte mycket sämre. Extramaterialet är även det omfattande men inget jag tittat igenom ännu.

Allt som allt en bra serie (som lovat gott inför säsong 2) i en utmärkt utgåva. Betyg: 7/10.

Coldworker – The Doomsayer´s call

Lovade ju för ett tag sedan att jag skulle ge ett omdöme om Coldworkers senaste album The Doomsayer´s call. Och eftersom jag är en sådan hyvens man så kommer det här:

Detta är alltså den tredje skivan från bandet som bildades ur askan av Nasum när trummisen Anders Jakobson kände att han ville mangla vidare. Och gruppen levererar som vanligt dödsmetall i den högre skolan. Skivan börjar ovanligt lungt med låten A New Era för att sedan sätta bra fart med The Reprobate. Och så håller det faktiskt på skivan igenom, många sköna tempoändringar och hela skivan andas en väldigt välkommen dynamik. Musikernas förmåga är som vanligt på topp även om det kanske inte rör sig om några extremt tekniska stycken som framförs. Tyvärr så är vissa låtar i anonymaste laget då ett flertal av dom mest blåser förbi utan att sätta sig. Fast å andra sidan så diggar man hela skivan igenom så det kanske inte ska läggas alltför stor vikt på det klagomålet. Allt som allt en väldigt mysig skiva fylld av omväxlande dödsmetall och som dessutom har begåvats med ett väldigt trevligt omslag i bästa Art Deco-anda. Eftersom jag känner mig ganska så snäll så här på söndagkväll så blir betyget: 8/10.

http://www.coldworker.com