Svartmetall med Svart

Svart skiva vit bakgrund

Jahopp. Då var ännu ett musikaliskt Bandcamp-fynd ett faktum. Den här gången är det svenska Svart som charmade mig med sin känsliga och fint framförda Black Metal i samma skola som Shining. Att Svart låter likt Shining har i detta fall en högst logisk förklaring då bandet är ett enmansprojekt bestående av Draug, som även lirar bas i just Shining. Så det kan bli.

Det personliga helvetets spiral heter skivan som är bandets tredje fullängdare och kan fås för det facila priset av 10 euro (eller mer om man vill det) plus frakt. Men det gäller nog att inte vänta allt för länge om man vill ha en skiva för endast 50 exemplar har tryckts upp.

Annonser

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

Curse of the forcold

Japp en förbannelse är vad det är. Hade gått och köpt lite god öl att smaka på i helgen men det sket sig. Istället så åkte man på en fet förkylning och känner knappt någon smak alls. Så det blir nada och zip med ölprovning denna helg. Istället så får man glädjas över att det damp ner ett par skivor i brevlådan i fredags: Shinings Redefining Darkness och Dying Fetus Reign Supreme. Båda har efter ett par genomlyssningar visat sig vara ett par mycket trevliga metalskivor som mycket väl kan hamna på årsbästalistan. Extra kul att Dying Fetus faktiskt visar upp sitt bästa material sedan deras mästerverk Destroy the opposition. Det enda jag saknar är Kevin Talleys svängiga trumspel.