Vinylhörnan: RAM – Forced Entry

RAM bildades i Göteborg 1999 och min första kontakt med bandet var 2003 då de släppte sin debutskiva Sudden Impact. Jag var inne på ett av mina rutinbesök hos klassiska skivbutiken Bengans och fick syn på en CD som bara bepryddes av en cool logga på ett annars svart omslag. Utan att riktigt veta vad det var jag köpte så fick skivan följa med hem. Den stod ju ändå i hårdrockshyllan så hur fel kan det bli? Väl hemma så vill jag minnas att jag gillade RAMs Heavy Metal, klart influerad av välkända band som Judas Priest och Mercyful Fate. Men mer än så var det inte. Skivan hamnade i hyllan och spelades väldigt sällan då den fick konkurrera med musik som jag vid den tiden tyckte var mer intressant.

Och där kunde sagan om mig och mitt lyssnade på RAM vara över men det blev inte riktigt så. För då jag under senare tid fattat tycke för gruppen Portrait så jag ju tvungen att köpa deras split In Command som kom i slutet av 2014. En split de delade med inga andra än just RAM och som där levererade tre toppenlåtar. ”Hmm…man kanske skulle köpa lite fler skivor med RAM? De är ju faktiskt riktigt bra.” tänkte jag och även om det tog ett tag så blev tanken tillslut verklighet och nu har jag alla deras album. Förvisso så har jag dem på CD men vi får väl se om det kanske kan bli några fler på vinyl än dagens objekt i Vinylhörnan i framtiden.

Så över till vinylskivan. Forced Entry är RAMs andra skiva efter Sudden Impact och är en rekorderlig uppvisning i klassisk Heavy Metal. Örhängen som Sudden Impact och Machine Invaders har fått hänga med från föregångaren men nya låtar som titelspåret och sköna Breaking Through gör Forced Entry enligt mig till en mycket trevlig stund vid stereon . Mitt exemplar av skivan är ett av 500 släppta på svart vinyl av tyska High Roller Records 2010 och inkluderar en poster föreställande det råtuffa omslaget. En liten lustig detalj är att det står att albumet heter Lightbringer (RAMs tredje platta) på skivryggen. Ligger det någon smått berusad tysk bakom detta månne? Naturligtvis inget som påverkar nämnvärt men som säkert kommer störa mitt ordningssinne den dagen jag har fler vinylskivor med bandet i hyllan.

Vinylhörnan: Grave -You’ll never see…

…HEAVEN!!!

Jag har skrivit lite om denna eminenta och tillika klassiska dödsmetallskiva för ett gäng år sedan i min halvt insomnade serie där jag plockar ut väl valda CD-skivor ut min samling och skriver några rader om dessa. Men den här skivan är ju så bra så att det är ju omöjligt att det skulle bli tjatigt att ta upp den ytterligare en gång.

You’ll never see… är Graves andra fullängdare och behöver väl egentligen ingen ingående presentation. Svensk, klassisk döds med en ung Jörgen Sandström vid micken (och gitarren) som ger ifrån sig growl i världsklass. Grymma låtar som titelspåret, Morbid way to die och Grief lockar fram det där headbangandet som egentligen lagts på hyllan för länge, länge sedan. Bra skit helt enkelt.

Vinylutgåvan som jag har släpptes så sent som i april i år och just detta är ett av 200 exemplar pressade på ”clear”-vinyl. Skivan låter riktigt bra tycker jag och den återkommande och lite störande distortion som finns på min CD-utgåva är inte närvarande vad jag kan höra. Någon herre vid namn Patrick W Engel har gjort en speciell vinylmaster för just denna utgåva så kanske är det honom jag skall tacka för detta, vad vet jag.

Som sagt, de flesta vet väl redan att detta är en bra skiva men en uppmaning att på något format köpa denna klassiker utfärdas härmed.

Vinylhörnan: Megadeth – Countdown to Extinction

Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte den här skivan – på CD. Jag var 12 år och med min kompis Martin inne i Göteborg och vi besökte en av skivaffärerna som låg inne i Femman-huset i Nordstan. Skivan hade precis släppts och den skulle bli den allra första CD-skivan i min lilla skivsamling. Eftersom jag var väldigt feg som barn så vågade jag inte själv fråga expediten i skivaffären om de hade den inne så jag skickade istället fram Martin att göra det i mitt ställe. Till min lycka så plockade expediten fram ett exemplar – bara att langa fram kontanterna, slänga sig på pendeltåget hem och börja lyssna.

Countdown to Extinction är en viktig skiva, inte bara för Megadeth själva utan även för mig. Som sagt så var det den allra första CD-skivan jag köpte men det är även det riktiga startskottet på ett, vad jag förmodar, livslångt kärleksförhållande till Metal. Jag lämnade Gyllene Tider, Nirvana och Guns n Roses bakom mig och tog istället emot Megadeth, Metallica och Pantera med öppna armar. Och efter det så eskalerade Metal-dyrkandet via grupper som Sepultura, Entombed, Bolt Thrower och Morbid Angel, hela vägen fram till  i idag.

Megadeths allra mest framgångsrika album behöver väl ingen större presentation antar jag. Det är den andra skivan med gruppens klassiska (och bästa) sättning och en skiva fylld med små och stora hits. Symphony of Destruction är ju naturligtvis den låt som alla känner igen och som fick allra störst genomslag men låtar som Forclosure of a dream och Sweating bullets blev även de framgångsrika. Personligen så är Countdown to Extinction den skiva jag gillar bäst med Megadeth efter den helt fantastiska föregångaren Rust in Peace. Countdown to Extinction saknar mycket av den frenetiska energi och attack som finns på Rust in Peace men är mer polerad och svänger mer, en mer mogen skiva helt enkelt. Efter detta så gick det dock ganska snabbt utför med Megadeth och idag är tyvärr gruppen helt ointressant för mig.

Själva vinyldelen i denna vinylhörna då. Mitt exemplar är köpt i någon av Göteborgs begagnat-butiker under den första delen av 00-talet om jag inte minns helt fel. Omslag och skiva är ganska så slitna men skivan spelar helt ok trots en hel del smårepor och med det är jag nöjd. Det spelar ingen roll hur fint exemplar av skivan jag än skulle hitta, i det här fallet så smäller min CD-version av skivan mycket högre än någon motsvarighet på vinyl.

Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Recensera skivor

Jo jag tänkte så smått börja med det igen. Under bloggens första levnadsår så recenserade jag Meshuggahs Koloss och Testaments Dark roots of Earth men sedan blev det tyvärr inte mer. Så nu tänkte jag försöka igen med att komma igång med tyckandet och det kritiska granskandet av ny musik. Mitt mål är att recensera hyffsat aktuell musik ur den strida ström som släpps under året, minst en skiva i månaden, och det på bekostnad av mina ölrecensioner. Jag tycker helt enkelt att det är lättare att uttrycka mina åsikter om George Kollias trummande och Phil Anselmos sånginsatser än vad det är att beskriva vilka smaker som finns i en Imperial Stout. Öl kommer såklart fortfarande hänga med på ett hörn men då antagligen i form av kortare omdömen. Vilken skiva som blir först att granskas under lupp har jag inte bestämt än, det kan mycket väl bli så att första recensionen blir en gästrecension på en annan blogg. Cliffhanger!

20140122_175958

Diverse skivor.

Uppsamlingsheat

Julklappar, födelsedagspresenter och julklappspengar har genererat i något som kan liknas vid ett musikaliskt uppsamlingsheat anno 2013.

DSC02309

Ett gäng plattor som jag missat under det gångna året har hamnat i samlingen på ett eller annat sätt och nu känns det verkligen som om att jag kan säga hej då till 2013 för tillfället. Nu är det blicken mot 2014 som gäller.

Tyvärr så har jag inte hunnit lyssna in mig särskilt mycket på någon av skivorna men jag vill ändå nämna Black Trip och Enforcer som är riktig jävla ”dricka öl-hårdrock”. Mycket kul att lyssna på och faktiskt ganska uppfriskande efter ett år där det mest har lyssnats på diverse blodig dödsmetall och ond svartmetall.

Fullständigt förfall

Mitt löfte om att inte köpa fler skivor i år ligger just nu och brinner på havets botten:

20131209_212504

Ja precis, brinner på havets botten. Då kan man säga att det har gått åt helvete.

Suget efter det ambitiösa Neogenesis-projektet av och med Diabolical blev för stort och då åkte Gehennas Seen through the veils of darkness och Tiamats Amanethes med av bara farten. Gehennas och Tiamats respektive plattor är sådana jag alltid haft ett vakande öga på men aldrig fått tummen ur röva att köpa. Konstigt egentligen för det är ju två strålande bra grupper, även om kanske Tiamat inte alltid är min kopp musikaliska te. Tycker dom har en tendens att bli lite tråkiga ibland men när dom är bra så är dom riktigt, riktigt bra.

Något som förhoppningsvis inte kommer bli tråkigt är att läsa den bok som medföljer Diabolicals skiva, samtidigt som man lyssnar på musiken. Varje kapitel i boken, som skrivits av gruppens gitarrist Carl Stjärnlöv, har tydligen en tillhörande låt som skall förhöja upplevelsen av att läsa och tvärtom. Återstår att se om det stämmer men i värsta fall så har man ändå en skiva fylld av piskande och ondskefull dödsmetall.

Tysk Dissection-dyrkan

Saknar du också gamla goda Dissection? Äsch vilken fråga, klart du gör. Och då finns egentligen bara en lösning på problemet: Thulcandra från Tyskland.

Thülcandra

 

Under a frozen sun är andra plattan från dessa Dissection-dyrkande tyskar med Steffen Kummerer från progdödsarna Obscura i spetsen. Och även om det så klart inte alls är lika bra som originalet så är Thulcandra ändå tillräckligt bra för att fungera som någon sorts Dissection-substitut. Det som saknas är främst den onda atmosfär som finns på klassikerna The Somberlain och Storm of the Light’s bane. Och så har inte Steffen alls samma känsla i rösten som Jon Nödtveidt hade men annars, ja inte dumt alls faktiskt. Dom karaktäristiska melodislingorna finns där och sitter oftast som en smäck, bitarna som liras på akustisk gitarr finns där också och omslaget är målat av ingen mindre än Necrolord själv. Det blir ju nästan inte mer Dissection än så utan att vara just Dissection. Så om du känner att saknaden efter Strömstads finest börjar bli för stor och du är sugen på mer efter att ha lyssnat dig trött på deras diskografi så vet du nu var du ska börja leta efter nästa fix.

Colossen har anlänt

Äntligen fick CDON tummen ur rumpan och skickade mitt exemplar av Colossus senaste skapelse Wake. Skivan som väl får anses vara bland det hetaste på den svenska Rock/Metal-himlen just nu. Toppbetyg i var och varannan tidskrift och hyllningar på varenda blogg på vårt nät. Och efter en snabb genomlyssning så får jag väl säga att jag antagligen kommer att hålla med när skivan har fått lite mer tid i mina lurar. Det är tungt, progressivt, varierat och snyggt. Och det utan att det blir för pretto vilken ju alltid är en risk när det gäller sådan här musik. Det enda jag kommer på som jag kan kritisera något är att sångaren gärna hade fått ha lite mer tyngd i rösten. Men då är jag verkligen inne med mikroskopet och rotar i klagolådan för Niklas Eriksson gör här en mycket bra insats bakom mikrofonen. Nej det här ska verkligen bli kul att lyssna vidare på och om jag får gissa så tror jag att 2013 kommer bli ett mycket bra år för Colossus.

Väger över 2 ton.

Väger över 2 ton.

När man köper för mycket musik

Hittade en bild på Borknagars senaste platta Urd när jag idag kollade lite på vad jag hade för bilder som låg och skräpade på hårddisken. Och när jag fick se Borknagar-bilden så slog det mig att jag knappt har lyssnat på skivan. Ett öde som väldigt många skivor i min samling gått till mötes, för om jag skulle uppskatta så är det nog bara 30-40% av dom skivor jag köper som jag verkligen fastnar för och lyssnar på fler än 4-5 gånger. Helt galet och ett jädra slöseri med pengar egentligen. Jag köper helt enkelt för mycket och lyssnar för lite. MEN, och det måste understrykas, väldigt många av dom skivor jag köper får ett ”andra liv” när dom legat och gottat till sig i samlingen en stund.  Ta en skiva som Obscuras Omnivium t.ex. Den köpte jag när den släpptes 2011 men det är först nu jag verkligen har börjat lyssna och sätta mig in i hur skivan låter. Och det är sannerligen en fantastiskt bra progressiv dödsmetall-platta, något som jag dumt nog inte insåg för ett par år sedan. Så kanske, kanske kommer Urd att få en så kallad second coming vad det lider. Jag hoppas verkligen det för många tycker att skivan är bland det bästa gruppen har gjort.

På väg mot uppskattning?

På väg mot uppskattning?

Yes! Immolation släpper nytt

Igår så kom nyheten att Immolations nya platta skall heta Kingdom of Conspiracy och att den skall släppas lös på marknaden den 10:e maj i år. ”Hurra!” säger jag. Jag ser verkligen fram emot ett nytt album med Immolation då dom är ett av mina ”bästa band” och förväntningarna är inte direkt låga efter fantastiska Majesty and Decay som kom 2010. Men jag vet ju att Ross Dolan och hans manskap alltid släpper riktiga kolosser till skivor, så det finns ingen direkt anledning att tro att kommande Kindom of Conspiracy inte skulle hålla samma höga standard som Immolations plattor har gjort genom hela deras karriär egentligen. Det är väl egentligen bara Harnessing Ruin (2005) och Unholy Cult (2002) som jag tycker är lite, lite svagare än resten av skivorna i deras diskografi. 10:e maj är datumet alltså, bara att skriva upp i kalendern.

Givet köp.

Givet köp.

Passa även på att kolla upp den digitala EPn Providence som finns för gratis nerladdning här: http://www.scionav.com/collection/808. En riktigt bra EP som jag lätt hade betalat för om den fanns i ett fysiskt format. Men det gör den inte vad jag vet så det blir till att hålla till godo men lite välljudande ettor och nollor istället.

Dom däringa muziktipsen ja!

Lördag. Det är inte dumt det. Och i ett infall av lite lördagsinspiration så tänkte jag att jag skulle tipsa om lite trevlig musik som finns i den lokala skivsamlingen och som kanske gått någon förbi. Gemensam nämnare: bokstaven L.

LunarisCyclic

20130119_223248

 

Halvgalna norrmän som lirar någon sorts progressiv Black Metal. Kanske lite för splittrat för många men jag gillar Lunaris och framförallt den här skivan. Geschmekprov: http://www.youtube.com/watch?v=LOdes7RBMZA

 

LuciferionDemonication (The Manifest)

20130119_223345

 

Bland det finaste som någonsin producerats inom Death Metal och dessutom från Göteborg. En skiva fylld med dödshits. Ett litet smakprov från detta mästerverk hittas här: http://www.youtube.com/watch?v=FBPe_tzdupc

 

LefaySOS

20130119_223603

 

Skön skiva fylld till bredden av prima svensk kraftmetall. Allting är snyggt och kompentent framfört och smeker trumhinnorna på ett mycket förtjänstfullt vis. Och just det, ett exempel på detta hittas här: http://www.youtube.com/watch?v=QrmqcIZdc1w

En skiva ur arkivet (Del 13)

Realm of Chaos. Smaka på dom tre orden. Lägg där efter till feta grejer som Bolt Thrower och Slaves to darkness. Hur jävla tungt är inte det då? Jo, det är riktigt jävla tungt ska ni veta. Bolt Throwers mästerverk Realm of Chaos (Slaves to darkness) var med och delade varsin sida med Graves You’ll never see… på ett kassettband som jag näst intill spelade sönder på min gamla bergsprängare. Runt 15 år gammal var jag och Death Metal  var det häftigaste och farligaste som fanns. Eternal War, All that remains och World Eater sköt sig ut ur dom stackars högtalarna och dränkte mitt lilla pojkrum i krigsdimma.

Realm of Chaos räknar jag som Bolt Throwers starkaste album där varje del bildar en sådan fantastisk helhet. Karl Willets klassiska dödsskrik, Andy Whales hafsiga trumspel och så klart Jo Benchs baslir. Oj så bra det är. För att inte tala om det fantastiska omslaget med sina Space Marines som bullat upp sig i en stor hög och skjuter med sina bolters hejvilt omkring sig.  Vilket leder mig in på den lilla besvikelse som infann sig när jag i dagarna packade upp nypressen av skivan på vinyl. Omslaget är ju ändrat! Tydligen så har Earache inte rättigheterna till bilden längre och Games Workshop vägrade tydligen att förnya dom. Idioti tycker jag. Men besvikelsen lade sig faktiskt lite efter att jag betraktat det nya omslaget lite närmare. Det är liksom fulsnyggt på något vis. Och insticket var lite kul med sina skisser på vapen och rustningar. Lite som dom man själv gjorde istället för att hänga med på lektionerna under högstadiet.

Tack snälla Cryptopsy

Idag släpptes Cryptopsys nya, självbetitlade, album och eftersom jag förbokat ett fysiskt exemplar av skivan så fick jag en kod så att jag kunde ladda ner en FLAC-version av skivan. Så snälla är grabbarna i Cryptopsy minsann. Och ta mig tusan, det verkar som om kanadickerna är på rätt spår igen, precis som jag hoppades och förväntade mig efter att ha hört dom två förhandsspåren. Kanske så är musiken lite mer melodisk än bandets tidigare skivor men annars så hade den här skivan kunnat komma ut efter And then you’ll beg och allt hade varit som vanligt. Men samtidigt som detta är en bra skiva så är den också ett bevis på hur lågt bandet sjönk med skivorna One was not och The unspoken king, och hur beroende gruppen är av återvändande gitarristen Jon Levasseur.

Nej, nu är det fortsatt lyssning som gäller och vem vet, kanske hittar skivan in på min topp 10 när året är slut?

Hårda men samtidigt snälla grabbar.

En skiva ur arkivet (Del 11)

Dags för en legendarisk grupp och en monumental skiva inom Death Metal. Dags för Death.

 

Death hade redan 1987 blivit historiska när dom i stort sett skrivit manualen för hur Death Metal skulle spelas med skivan Scream Bloody Gore. 1991 gjorde dom det igen, men denna gång skulle bandmeaestro Chuck Shuldiner och hans ”hired guns” skapa mallen för hur den mer tekniska och progressiva dödsmetallen ska framföras. För det är precis det som Human är: en uppvisning hur man skriver komplexa stycken musik i en extrem genre och hur man sedan framför dom på ett helt oantastligt och ekvilibristiskt sätt. En måttstock mot vilken alla andra verk inom samma genre jämförs helt enkelt. Naturligtvis så  beror detta lika mycket på Shuldiners egna musikaliska skicklighet som på dom musiker han anlitade till att spela på skivan. På bas återfinns den så ofta anlitade Steve DiGiorgio och på  trummor respektive gitarr så hittar vi Cynics Sean Reinert och Paul Masvidal. Dessa fyra bidrar till att ge skivan ett oöverträffat driv som man inte kan göra annat än att älska och dyrka.

Och inte är det så mycket fel på själva låtmaterialet det heller. Från den starka öppningen med Flattening of emotions och Suicide Machine, via videospåret Lack of comprehension, och ända in i mål med avslutande Vacant planets så bjuds man som lyssnare på ett smörgåsbord av smaskiga skapelser. Ingen låt kan klassas som utfyllnad, alla fyller ett syfte. Det är väl egentligen bara instrumentala Cosmic Sea som jag ibland kan tycka agerar sänke åt skivan men vissa dagar så uppskattar  jag den lika mycket som dom andra låtarna så det verkar mest vara en humörsfråga från min sida. Som ni kanske förstår så älskar jag den här skivan och Human är enligt mig Deaths magnum opus. Betyg: Kan så klart inte bli annat än full pott. 10 av 10.

Tre snabba skivtips

Idag så rotade jag lite ibland mina skivor och hittade några stycken som jag tyckte att jag borde tipsa om. Alla dessa tre tycker jag är prima varor som representerar sin genre inom Metal på ett mycket värdigt sätt, högkvalitativ Metal helt enkelt. Å andra sidan så hittade jag också några skivor som jag inte ens fattar att jag köpt en gång i tiden. Men det tar jag en annan gång.

1. The ChasmThe Spell of Retribution

Mexikanskt/Amerikanskt riffsmörgåsbord. 10st spår, alla lika smakfulla.

http://www.youtube.com/watch?v=xqBp9n-Wy_I

2. KrisiunSouthern Storm

Brasiliens bästa brödratrio som alltid levererar hårt och snabbt.

 http://www.youtube.com/watch?v=GRBy2_Un_zY

3. PrimordialRedemption at the Puritan’s Hand

Förra årets bästa skiva. Har inte så mycket mer att tillägga.

http://www.youtube.com/watch?v=gJYM_vbU3iE

Testament – Dark roots of Earth

Då var Testament äntligen tillbaka med en nya skiva efter kritikerrosade The Formation of Damnation. En skiva jag av någon outgrundlig anledning hoppade över och har således knappt lyssnat på den. Men jag vet att folk i förbifarten gillade den (precis som dom gillar Nisses tuggummi) som sagt och Testament har ju som bekant aldrig gjort en dålig platta så mina förväntningar på Dark roots of Earth var hyfsat höga. Och inte blev dom mindre när man fick reda på att ingen mindre än Gene Hoglan, den gamle trumfantomen, skulle sitta och bränna av fills på skivan och att många recensenter hyllat plattan som det bästa Testament har gjort.

Skivan börjar ganska bra med Rise Up, en typisk öppningslåt som väl egentligen sätter ribban för hela plattan. Det är bra och fartfyllt men samtidigt ganska så standard rent arrangemangsmässigt . Och häri ligger egentligen hela skivans problem: den är lite för slät och lagom, inget står liksom ut direkt. Förvisso så ökar kvalitén rejält med nästa låt, Native Blood, som har begåvats med en riktigt skön och medryckande refräng men det är bara tillfälligt för med det efterföljande titelspåret så blir det genast mer anonymt och andefattigt igen. Och så håller det på hela skivan igenom tycker jag. Varannan låt är riktigt bra, varannan ganska så slätstruken. Dessutom så är egentligen alla låtar lite för långa, det är bara Throne of Thorns som orkar hålla upp sin långa speltid på dryga sju minuter och det på grund av att låten har ett mer episkt anslag än dom övriga. Throne of Thorns är förövrigt en av skivans absoluta höjdpunkter tillsammans med nämnda Native Blood och True American Hate som alla tre är bland det bättre som Testament har knåpat ihop tycker jag. Skivan avslutas med tre stycken ganska så roliga covers där Testaments version av Iron Maidens gamla grymmelåt Powerslave sticker ut som den absolut bästa. Egentligen så låter det ganska likt originalet men allt har en liten Testament-twist vilket lyfter låten.

Så är jag då nöjd med Dark roots of Earth? Ja, ganska nöjd är jag nog ändå faktiskt, även om jag låter lite negativ. Inget på plattan är dåligt, mycket är kanonbra men lite för mycket är bara ok. Den når absolut inte upp till samma höga nivåer som gruppens tidiga material eller det senare mästerverket  The Gathering. Något som ökar betyget är som vanligt den instrumentala biten och Chuck Billys alltid lika oklanderliga sånginsatser. Testament är en grymt tajt grupp som vet hur en skivinspelningsrubank ska dras, den saken är det ingen tvekan om. Plattan har även ett mycket bra ljud som bör tillfredställa dom flesta hårdrockande ljudfreaks därute. Betygmässigt så har jag svårt att bestämma mig för om Dark roots of Earth är en stark 3:a eller en svag 4:a men efter lite eftertanke så ger jag skivan 7 av 10 (svag fyra alltså). Det är ju ändå Testament vi snackar om.

Necrovation on the station

Sitter just nu och spisar nya plattan med svenska Necrovation. Härlig old-school döds med en trevlig egen liten touch. Myser även åt det mumsiga ljud som grabbarna lyckats få till på skivan, det låter liksom lite mer Black Metal-slankt än det gamla vanliga Death Metal-mulligt. Men det är i allra högsta grad fortfarande dödsmetall som spelas naturligtvis. Efter en första genomlyssning så har låtarna Dark Lead Dead, Sepulchreal och instrumentala bakelsen The Transition naglat sig fast bäst i hjärnan och jag vill bara ha mer.

Just det, fick hem skivor med Puteraeon och Infernal War också. Men dom får vänta för nu är det Necrovation som härskar här hemma.

Opeth x3

Hade från början tänkt att presentera Opeths Morningrise i min lilla En skiva ur arkivet-serie. Men så kom jag på: skivan innan och efter är ju minst lika viktig för mig. Morningrise är plattan som jag upptäckte gruppen med och är naturligtvis den skiva med Opeth som ligger mig närmast om hjärtat. Men Orchid var skivan som man köpte mer eller mindre omgående efter att ha hört Morningrise för att få mer av denna musikaliska drog. Och My arms, Your hearse var uppföljaren till Morningrise som man så förväntansfullt inväntade och väntade sig underverk av.

Detta, tycker jag, är Opeth i sitt esse. Ett Opeth som är lite mer Black Metal än det Opeth som kom senare och ett Opeth som är väldigt mycket mer Metal överhuvudtaget jämfört med det Opeth som förra året släppte Heritage. Det jag gillar med dessa tre album är att alla har sig egna lilla personlighet. Orchid känns något flummig med sitt lite annorlunda ljud och spretiga låtstruktur medan Morningrise känns mer kall, mystisk och nästan lite romantisk. My arms, Your hearse känns i sin tur lite mer mörk och allmänt deppig. Mycket har väl iochförsig att göra med dom finfina omslag som skivorna har begåvats med. Något som dock alla skivorna har gemensamt är naturligtvis den närmast unika musik som Herr Åkerfeldt och hans gäng framför. Långa låtar som tar med en på underbara musikaliska resor. Det growlas här, det skönsjungs där. Bastrummorna smattrar till vänster, den akustiska gitarren plinkar och plonkar till höger. Och så där håller det på, helt underbart fantastiskt. Vad finns det mer att säga om dessa skivor som inte redan sagts då? Inte mycket faktiskt. Tre grymt bra skivor som jag tycker att alla som är inne i metalsvängen borde äga.

En skiva ur arkivet (Del 9)

Open the gates…SATAN! Dark Funerals självbetitlade debut är en platta som väcker sjukt nostalgiska känslor i mig. Dark Funeral var ett av mina första möten med Black Metal och även om det inte var kärlek och giftermål vid första öronkastet så har genren ändå hängt med på ett hörn genom åren, lite vid sidan av dödsmetall, progressive metal och allt vad det nu har varit. Dark Funeral EPn kan väl inte klassas som något annat än en klassiker idag och innehåller fyra mumsiga små blackpraliner varav mina favoriter är öppningspåret Open the gates och tredje låten My dark desires. Open the gates fick faktiskt en gång i tiden det tvivelaktiga nöjet att bli tolkad av Totenfresser och mig i det primitiva PC-programmet Fast Tracker 2. Resultatet var allt annat än bra och kan mest klassas som ett av 90-talets största humorögonblick, synd att så många missade det. Kommer även ihåg diskussionen i kompisgänget huruvida det skreks ”Satan” eller ”Sieg Heil” i början av låten. Ja Satan, det var tider det…

Lite fler nya skivor

Ännu en gång har den trevliga brevbäraren levererat ett litet paket med skivor. Den här gången så blev det ganska progressivt:

Dream TheaterWhen dream and day unite. Nu äntligen så har jag alla Dream Theaters studioalbum på CD. Förstår egentligen inte varför jag väntat så länge med den här skivan. Är det det lite halvsunkiga ljudet? Eller kanske det faktum att Charlie Dominici sjunger och inte LaBrie? Jag vet inte men nu har jag den iallafall. En bra skiva, lite typiskt debutspretig sådär. Ser fram emot Totenfressers avhandling om den i hans Backtracking-serie.

Old Man’s ChildSlaves of the world. Då jag börjat lyssna lite på Old Man’s Child igen, efter att ha skrivit om Ill-natured Spiritual Invasion, så blev jag sugen på att köpa en lite nyare platta med denna norrbagge. Galder gör nämligen som vanligt allt utan att lira trummor. Där hittar vi svensken Peter Wildoer, kanske mest känd för sitt trummande i Darkane och att han var en av fem trummisar som Dream Theater övervägde att värva efter att Mike Portnoy lämnat skutan.

ICS VortexStorm Seeker. Ännu en skiva jag köpt på grund att jag börjat lyssna på lite bortglömda skivor i samlingen. Borknagar åkte nämligen in i spelaren för ett tag sedan och det gjorde mig nyfiken på sångaren ICS Vortex och hans soloplatta. En skiva som blandar högt och lågt mellan en massa olika stilar, lite progg där och lite stoner där, allt naturligtvis toppat av ICS Vortex egna sköna sångstil.

Äntligen lite mer Blotted Science

Igår fick jag ÄNTLIGEN The Machinations of Dementia i min ägo. Blotted Science första platta och en som jag har varit på jakt efter ett tag. Det ville sig så väl att Amazon fick in den och dessutom till ett bra pris så det var bara att slå till. Så nu har jag både nämnda skiva och EPn The Animation of Entomology som släpptes förra året. Hurra för det!

Blotted Science är lite av en supergrupp som spelar musik som skulle kunna liknas vid en extremmetal-version av grupper som Tribal Tech och Liquid Tension Experiment. Det är alltså ultratekniskt mest hela tiden och helt instrumentalt. Gruppen består av Ron Jarzombek som har spelat i bland annat Watchtower, Alex Webster som väl många känner igen från den klassiska Death Metal-orkestern Cannibal Corpse och trummisen Hannes Grossmann från Obscura. Fast på The Machinations of Dementia är det Charlie Zeleny från Behold…The Arctopus som håller i trumstockarna. Så det är riktigt hög klass på instrumentonanin kan jag lova. Blotted Science alltså, bara att kolla upp om ovanstående beskrivning låter lockande.

http://www.youtube.com/watch?v=CHAUQNTwYZo