Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: AssumptionAbsconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: SkogenSkuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: NecrophobicMark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot RecordDirect Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: AyreonBest of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Annonser

Bäst musik 2014

It is time… dags att sammanfatta året som gått. Och det kan lättast sammanfattas med:

Wow!

Vilket musikår det har varit. 2014 kommer att gå till historien som ett av det starkaste någonsin när det kommer till musik av hårdare slag. I princip allt jag köpt, även det som skaffats på vinst och förlust, har varit mycket bra. Allt har naturligtvis inte varit mästerverk men topparna har varit många och dalarna förvånansvärt få. Därför säger det sig själv att det inte har varit helt lätt att plocka ut 10 skivor som jag gillat extra mycket under året och som skall få plats på årets topplista. En del kommer så klart att saknas som t.ex. Primordials nya skiva som jag köpte lite sent och inte har hunnit lyssna in mig på men så är det ju ibland.

Men innan vi skjuter av de skarpa skotten och presenterar årets hetaste lista så bränner vi av lite saluter med lösplugg och går igenom de mindre utmärkelserna:

Årets överraskning: At The GatesAt war with reality. Jo så är det. Jag hade inte räknat med att veteranerna från Götet skulle göra en såpass stark uppföljare till überklassiska Slaughter of the soul. Men det gjorde grabbarna och en hel metalvärld inklusive jag själv blev väldigt glada för det.

Årets besvikelse: OpethPale Communion. Har redan spytt tillräckligt mycket galla över den här skivan så jag säger bara: Vila i frid Opeth.

Årets upptäckt: Cannabis Corpse. Tji fick jag efter att ha dissat Cannabis Corpse som amerikansk struntmusik i alla dessa år. Av någon anledning så provlyssnade jag ändå och fastnade rejält i rökmolnet av Cannibal Corpse-minnande dödsmangel. Årets skiva från Cannabis Corpse (From wisdom to baked) är visserligen inte stark nog för att ta sig in på topp 10-listan men resten av deras diskografi är en njutning att lyssna igenom för en diggare av dödsmetall.

Årets EP: Under The ChurchUnder The Church. Nu har jag i ärlighetens namn inte lyssnat på så många EPs i år och engelska proggarna Haken har i år tydligen släppt en EP (beställd!) som är helt suverän. Men eftersom jag inte har hört den än så är det istället Under The Church som avgår med segern med sin självbetitlade EP fylld med grym svensk old-school döds.

 

Sådär, då var det avklarat. Då går vi över på de riktigt grova grejerna dvs listan. Även känd som Listan. Eller The List om man vill prata engelska.

10. VampireVampire. Eftersom Verminous inte släppte någon ny skiva i år så får Vampire från Göteborg agera stand-in. Ösig, lite punkig dödsmetall som är perfekt att avnjuta på mopeden (cykeln) med en ljummen folköl (varm choklad) i hand.

9. Grand MagusTriumph and power. Kom igen katten, det svänger ju! Många ”experter” verkar tycka att Triumph and power är bland det sämre Grand Magus har gjort och är inte alls nöjda med årets release. Men det är jag. Medryckande Heavy Metal för en grovjobbande arbetare. Och alla andra med för den delen.

8. RevocationDeathless. Så jäkla kul att lyssna på. Och jag som avfärdat gruppen som någon modern slags core-skit för bortskämda amerikanska köpcenterbarn. Men ack så fel jag hade. Deathless är grymt bra platta till bredden fylld med bra riff och kalasbra låtar.

7. NivlhelNivlhel. Nu är i och för sig Istapp på gång med en ny skiva men saknaden kan ibland bli lite för stor och då får man hålla till godo med det näst bästa: Nivlhel. Mer allvarliga än Istapp textmässigt men musikmässigt så bjuds det på minst lika finurlig och välgjord Black Metal. Plus även för det trevliga ljudet på skivan.

6. PortraitCrossroads. Heavy Metal gjord med både hjärta och hjärna. Allt är så snyggt, allt är så bra. Mer behövs inte sägas. Heja Portrait.

5. KriegsmaschineEnemy of man. Apokalypsens armé kommer marscherande från sydöst. Kriegsmaschine går längst fram och lirar undergångens soundtrack. Städer brinner, havet kokar och julafton ställs in. Och trummisen Darkside spelar årets mest underhållande trummor.

4. OriginOmnipresent. Skulle jag gissa så lever Origin efter ett motto i stil med: ”Kill with speed”, ”Slay with tech” eller ”Burn with notes”.  Origin visar som vanligt ingen pardon och Omnipresent lever upp till alla dom förväntningar jag haft. Årets tekniska dödsmetall om det inte varit för en annan amerikansk grupp vid namn:

3. Abysmal DawnObsolescense.  Jänkarna visar upp ett galet grymt riffande och bjuder på en show i ultratight mangel. Inte snabbast, inte brutalast men helheten knäcker all konkurrens i subgenren i år. Abysmal Dawn blir bara bättre och bättre och de kränger av bara farten ur sig en av årets fetaste låtar, Inanimate.

2. SkogenI Döden. Sverige. Du vackra moderland. Din natur viskar mitt namn och ber mig att lägga mig ner i ditt sköte för att dö. Ungefär så känns det att lyssna på Skogen. Det är så vackert men samtidigt så elakt. Ond bråd död på en bädd av mossa och sten.

1. Hail Spirit NoirOi Magoi. Nu brinner greksalladen på Knossos ruiner! De galna grekerna i Hail Spirit Noir har hängt med mig under hela året och jag verkar aldrig tröttna på deras skruvade Black Metal-variant. Detta är verkligen en värdig vinnare och även om motståndet varit särdeles hårt i år så är det Hail Spirit Noir som stångar sig fram och vinner hela baletten. Grattis Hail Sprit Noir, grattis Grekland, grattis Världen!

Då var det klart. Det firar vi med att beställa en sådan här (fast svart):

20141209010547-lp2.jpeg

Bara några skivor till

Inga fler skivor i år var tanken men jag var ju tvungen att ha nya Primordial. Och när man ändå är i shopping-mode så är det väl lika bra att lägga lite mer i varukorgen? Följande plastbitar med digital musik på damp ner i brevlådan igår:

20141208_163247

HakenThe Mountain. En skiva som jag tänkte köpa förra året när den kom ut men Ginza (eller om det var CDON) lyckades naturligtvis strula till förbokningen. Jag blev less på att vänta och valde att gå vidare, utan The Mountain. Men albumet har alltid legat och gnagt i bakhuvudet så när jag såg att Ginza sålde det billigt så var det bara att hugga till. Bara att hoppas att det är den progressiva pärla som det verkar vara.

AcceptStalingrad. Min resa ner i det moderna Accepts diskografi fortsätter. Stalingrad är den andra installationen i nuvarande sättnings segertåg på metalscenen och nu har jag bara årets skiva Blind Rage kvar att skaffa, vilket jag väntar med till nästa år. Klassisk tysk metal med klass.

PrimordialWhere greater men have fallen. Ett av årets stora måsten men frågan är om man hinner lyssna in sig på skivan innan det är dags att knåpa ihop årets topp 10-lista? Jag är tveksam men jag ser fram emot att dyka ner i ytterligare en omgång irländsk Pagan Metal. Köpte av någon anledning digibook-utgåvan med en extra live-DVD som jag antagligen inte kommer att titta på någonsin men förpackningen är ju fin.

ValkyrjaContamination. Svensk Black Metal av någorlunda klassiskt snitt. Debuten The Invocation of demise är en på alla sätt bra skiva och den här skall tydligen vara snäppet sämre. Men 49kr som skivan kostade är ju inte så mycket att bråka om.

SkogenVittra. Debuten från gruppen som ligger bakom en av årets bästa skivor. I Döden är verkligen helt fenomenal och jag har känt mig mer eller mindre tvungen att köpa resten av Skogens skivor bara för detta. Tredje skivan Eld gjorde mig inte besviken och nu när Vittra finns i samlingen är det bara Svitjod som saknas. Tyvärr så verkar den lite knepig att få tag på i nuläget men säkra källor säger att skivan kommer att släppas på nytt någon gång nästa år.

Så. Då var de sista skivorna för i år inköpta…igen. Gött e de.

Måndagstungt

Det är måndag. Den sista i mörka november och regnet vräker ner. Det är ju inte vanligt tungt idag, som Ivar och Ove Gods i Tunga Hörnet hade sagt.

Då passar det fint med en liten måndagstungis som inte kan göra så mycket annat än att späda på allt det tunga, deprimerande och mörka.

Monolit av den utmärkta gruppen Skogen. Skogen släppte i år den fantastiska skivan I Döden och den står sig i mitt tycke fortfarande som en av dom bästa i år. 2014 har ju som kanske bekant varit ett helt otroligt bra skivår och nu när året börjar gå mot sitt slut så skall man försöka knåpa ihop någon sorts topp 10-lista av presentera runt jul. Något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag har investerat i ett 50-tal titlar som släppts under året och att plocka ut 10 av dessa och placera dom i någon sorts fallande ordning känns som en mycket knepig nöt att knäcka. Det är väl egentligen bara Opeth som jag vet inte kommer vara i närheten av listan medan grupper som Skogen, Grand MagusKriegsmaschine, Vanhelgd, Hail Spirit Noir och Origin gör upp om dom högsta placeringarna.

Tyvärr är det mycket annat som släppts i år som jag fortfarande skulle vilja lyssna på (Accept, Bloodbath, Sanctuary m.m) men det finns helt enkelt inte tid. Utbudet av bra högkvalitativ musik är i år alldeles för massivt för att kunna ta sig igenom för en hobbylyssnare som jag. Man får helt enkelt försöka hitta så många russin i kakan som möjligt och nöja sig med det.

Baauuuuu…

2014 – Episode 1: Det har börjat bra

Halva 2014 har passerat och det har ploppat upp listor på dom bästa skivorna hittills i år lite varstans på nätet. Och här på Flyg, Audio & Vision…SLICE kan vi ju inte vara sämre så jag hade tänkt att plocka ut mina tre absoluta favoriter och sedan nämna lite annat gött och trevligt som släppts under året.

Innan det börjar listas grupper så vill jag bara säga vilket bra år jag tycker att 2014 hittills har varit. Förra året var lite halvtrist med lite för få kanonskivor men i år…vilken skillnad! Näst intill allt jag köpt och lyssnat in mig på har varit väldigt bra och av hög kvalité. Visst finns det en del små besvikelser också men även dessa har ändå hållit en relativ hög nivå. Riktigt kul.

Nej men då så. Låt oss börja med dom tre skivor som jag tycker har varit bäst hittills i år:

SkogenI döden. Småländska Skogen har gjort en otroligt bra skiva fylld med välskriven och stämningsfull Black Metal. Jag har tidigare varit lite tveksamt inställd till gruppen och deras musik men något måste ha hänt för I döden har jag fallit handlöst för. Så vackert, så stämningsfullt och sååå bra. Black Metal på svenska blir antagligen inte bättre än såhär i år.

* KriegsmaschineEnemy of Man. Ännu mer Black Metal men av en helt annat sort än Skogen. Industriellt framställd ur ett bastant stycke polskt stål så visar Kriegsmaschine med all tydlighet hur Black Metal av den kallt mässande och apokalyptiska sorten skall framföras. Gav den här skivan 9/10 i betyg på Werock.se och det håller jag fast vid.

* Hail Spirit NoirOi Magoi. Skrev lite om den här skivan för ett tag sedan och gav även denna 9/10 betyg. Och ja, så bra är den helt enkelt. Det proggas loss något otroligt samtidigt som en grund av Black Metal och en satanisk stämning alltid är närvarande. Mycket mer än så finns inte att säga och behöver väl egentligen inte sägas heller. Oi Magoi!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var topp 3 det. Och sedan då? Ja vart skall man börja? Det jag har hört under första halvan av 2014 har ju varit så sjukt bra. Det har (som vanligt) varit mycket dödsmetall som har spelats ur högtalarna och skivor värda att nämna är:

SoreptionEngineering the void, Misery IndexThe Killing Gods, Dead CongregationPromulgation of the fall, MordbrandImago, Ageless ObivionPenthos och VampireVampire.

Alla Death Metal men så väldigt olika och så väldigt bra. Dead Congregation tror jag definitivt kommer att ta en plats på min topp 10 i slutet av året men den behöver lite mer lyssning. Samma med Ageless Oblivion medan övriga är lite mer rätt på och har övertygat mig från första genomlyssningen.

Annat som rockat min värld är:

TriptykonMelana Chasmata, GazpachoDemon, TortorumKatabasis och NivlhelNivlhel.

Triptykon har varit en väldigt angenäm överraskning då jag tidigare avfärdat dom som något hippt som bara journalister tror att dom gillar men Melana Chasmata har satt mig på plats. Riktigt bra skiva som har stor potential att växa ytterligare.

Några riktiga besvikelser då? Nja, det finns faktiskt inte så många. Behemoths The Satanist är dock en utav dom. Inte en jättebesvikelse på något sätt och absolut inte dåligt men jag hade väntat mig något helt otroligt men fick ”bara” en skiva som var bra. Senaste Iced Earth var väl ingen höjdare den heller men där väntade jag mig å andra sidan något ganska ljummet och fick också det. Så på besvikelsefronten har det varit mycket lugnt i år måste jag säga.

Detta bådar ju mycket gott inför det kommande halvåret om det nu skulle fortsätta på det här viset. Och det hoppas jag verkligen att det gör.  Nu närmast så är det nya Origin som inväntas och som om allt stämmer kommer att köra över mig ännu en gång med sin kommande skiva Omnipresent. Men det hade även varit kul om det kunde komma lite bra progressiv metal för det har det varit väldigt lugnt med fram tills nu tycker jag.

Är det förresten något jag missat? Tips emottages gärna.