Rogue One: A Star Wars Story – en riktigt fet film

Filmen börjar lite trevande. Det hoppas lite hit och dit mellan diverse platser i galaxen och nya karaktärer introduceras på löpande band. Jag skulle inte vilja gå så långt och kalla det dåligt men Rogue One gör inte allt filmen kan för att greppa tag i mig och föra storyn framåt. Men filmen tuggar på, blir långsamt bättre och bättre och lagom till den tredje akten så är jag mer eller mindre i extas. För ett Star Wars-fan som jag så är filmens sista timma inget annat än en våt dröm som går i uppfyllelse. Den knaggliga starten är glömd på ett kick och man vandrar nöjd ut från biosalongen med ett leende på läpparna.

rogueone_onesheeta

Precis som förra året när jag skrev om The Force Awakens så tänkte jag snabbt lista saker jag inte gillade respektive gillade med filmen (inga spoilers):

Mindre bra.

  • Musiken. Inte dålig men det märks att John Williams närvaro saknas. Den fyller sin funktion men Williams bekanta teman kunde använts lite mer.
  • Enstaka onödiga scener som hade en något störande effekt.
  • Skurken. Funktionell men jag hade väntat mig en ännu mer hänsynslös och skrämmande Director Krennic.
  • Den trevande starten.

Bra.

  • Bra karaktärer. Filmen har inte lång tid på sig att etablera sina karaktärer men jag bryr mig ändå om dem. De tre huvudkaraktärerna Jyn, Cassian och K-2SO funkar riktigt bra.
  • Darth Vader. Filmhistoriens bästa skurk är inte med mycket med när han väl dyker upp…wow! Ståpäls.
  • Star Wars-känslan. Den finns där till 100%. Filmen ser ut och låter som Star Wars (förutom musiken då). Faktiskt mer än någon film sedan 1983.
  • Filmhantverket. Precis som med The Force Awakens förra året så är Rogue One fantastiskt välgjord. Kan inte minnas något ställe där effekterna inte funkade, inte ens när en känd skådespelare gör postum comeback (även om det tar någon minut att vänja sig).
  • Finalen. Tåls att sägas igen, slutet är fenomenalt.

Jepp, som ni kanske förstår så är jag riktigt nöjd med Rogue One. En lite mognare och vuxnare Star Wars-film där fokuset är lagt på de kvinnor och män som offrade allt för att bekämpa Imperiets tyranni. Filmen är absolut inget mästerverk men underhållningsvärdet är skyhögt och filmen får utan tvekan 4 av 5 i betyg.

Star Wars – Rogue One trailer 2

YES! En ny trailer för den kommande Star Wars-rullen Rogue One släpptes för några timmar sedan och jag diggar den. Som fan! Med bara två ynka månader kvar tills filmen har premiär så är mina förväntningar vid det här laget lika stora som Dödsstjärnan. Alla tre trailrar som hittills har släppts har alla visat en film som verkar så otroligt fokuserad, välgjord, episk och så grymt mycket Star Wars att min nördskalle nästan exploderar av överladdning.

Något jag slås av när jag ser den här nya trailern (och även de två tidigare) är hur storskaligt allt är och nästan varje bildruta har potential att bli en tavla fin nog att hänga upp på vardagsrumsväggen. Det är bara att hoppas att storyn håller samma höga klass när det är dags att gosa ner sig i biosalongen om några månader. Och när man väl sitter där så har jag en liten förhoppning om att publiken kommer få se att den lilla designmiss som Imperiet gjorde med den första Dödsstjärnan i själva verket var en medveten handling från en viss rebellisk far. Hur som helst så tror jag att vi kommer se lite annorlunda på A New Hope efter Rogue One har haft premiär.

Star Wars Armada: second strike

Jag kan inte påstå att mitt Star Wars Armada-spel går varmt här hemma då det i helgen var dags att blåsa dammet av spellådan och lira mitt livs andra omgång i Fantasy Flight Games rymdflotts-simulator. Och precis som förra gången så åkte jag på däng. Dock inte en lika kraftig käftsmäll som förra gången men trots allt så fick jag se min stolta Imperial Star Destroyer försvinna i ett moln av eld och allmän förödelse. Ett öde även min Victory-class Star Destroyer skulle dela trots att det ett tag såg ut som skeppet helt enkelt skulle ”flyga ur bild” och bli diskvalificerat.

Men trots att Armada sällan blir spelat och att jag ännu inte vunnit en omgång så gillar jag det. Det har en bra Star Wars-känsla och känns riktigt maffigt att spela. Fast jag tror att spelet kräver ett större bord än det jag har tillgängligt just nu då det känns om allt man har utrymme att göra är att leka Wall of Death med sin respektive flotta och hoppas att man är den som har mest tur med sina tärningar och håller ner skeppskrockandet till ett minimum. En större spelyta hade helt klart gett utrymme åt mer taktiska manövrar och minskat risken för att flyga ut över bordskanten. Det plus ett Home One-skepp till rebellerna för 400kr och jag tror att saken är biff. Återstår att se om det stämmer.

Ny Rogue One-trailer

Någon som missat att det i morse kom en ny trailer för den kommande Star Wars-filmen Rogue One? Ingen alls? Ok men om det nu är någon som mot förmodan missat detta så kommer här en påminnelse: I morse kom det en ny trailer för Rogue One. Titta nu!

Jag gillar det jag ser. Det är det ikoniska och bekanta med en twist, främst symboliserat av en Dödsstjärna ”upp-och-ner”. TIE-fighters, Stormtroopers, X-Wings och gigantiska Star Destroyers uppblandat med lite nytt. Imperiet är de som håller hela galaxen i ett järngrepp och de få rebeller som finns skall slåss mot smala odds för att försöka stjäla planerna till ett supervapen. Klassiskt så det förslår men av trailern att döma så är allt otroligt välgjort och gjort med respekt. Inte helt oväntat så dyker en bekant syn upp i slutet av trailern och jag är ganska säker på att regissör Gareth Edwards och hans team kokat ihop något som kan bli riktigt, riktigt bra. Jag kan knappt bärga mig tills det är dags att se Rogue One på bio i december.

Semester: Aktivera!

Då var det dags igen de där fem veckorna ledigt som går snabbare än några andra veckor på året. Fem veckor att svära över vädret, göra nödvändiga (men tråkiga) saker med huset och grilla en ryggbiff eller två. I år så har jag absolut ingenting planerat men jag har ändå tre små saker jag tänkte ta tag i de där dagarna då solen inte vill titta fram och regnet öser ner:

  1. Läsa en bok: Under våren så har jag läst Star Wars-boken Lost Stars (mycket bra). Den första boken jag läst på hur länge som helst och det första besöket i Star Wars bokvärld sedan jag var en hardcore Star Wars-nörd som fortfarande bodde hemma. Hur som helst så har Lost Stars fått igång min läsning igen och just nu läser jag den mycket underhållande The Martian. Och efter det så hoppas jag dyka ner i Star Wars igen med färska Bloodline som följer Prinsessan Leia några år innan det som hände i The Force Awakens. Något att se fram emot.
  2. Spela ett TV-spel: Jag har en hög med spel som jag inte har spelat igenom. Spel som jag väldigt gärna vill spela men som av olika anledningar blivit liggande. Främst så tänkte jag ge mig på Mass Effect 3 igen och klara hela skiten en gång för alla. Jag som älskar de två första spelen borde inte ta så lång tid på mig att spela igenom ett spel som släpptes för fyra år sedan. Sedan så vill jag väldigt gärna fortsätta döda utomjordingar i X-Com och slakta orcher i Shadow of Mordor. Vi får se hur det går men att spela igenom i alla fall ETT spel är mitt mål.
  3. Lyssna på skivor: Vinylskivor alltså. Visst snurrar min Pro-ject från och till men inte alls i den omfattningen jag önskar. Jag vill sätta mig ner i soffan med omslaget i hand och en färsk kopp kaffe på bordet och sedan bara lyssna. Hänga med i texter och upptäcka små detaljer som jag kanske har missat. Kanske är det bara en romantiskt dröm men jag hoppas att tiden finns för i alla fall ett par skivsessioner.

Kommer jag att lyckas med allt detta? Nja, antagligen inte. Men man får ändå vara glad att det från och med idag är SEMESTER! Ha en bra en.

Holiday Vacation 2016

Rogue One: A Star Wars Story teaser trailer

Äntligen! Inte en dag för tidigt så får vi nu äntligen en första liten titt på den kommande, fristående,  Star Wars-filmen Rogue One:

Trailern avslöjar inte så mycket mer än att vår huvudkaraktär Jyn Erso har fått i uppdrag att ta reda på vilket nytt hemligt vapen Imperiet håller på att bygga och som snart skall testas (hmm, undrar vilket det kan vara?). Precis som med The Force Awakens så verkar filmskaparna fått till den där Star Wars-känslan riktigt bra. Saker är använda, skitiga och lite trasiga. De gamla klassiska Stormtrupperna är tillbaka, Mon Mothma är tillbaka och vi får återigen se den gamla hederliga Star Destroyern. Mycket är också nytt men samtidigt stöpt i en form efter den klassiska, första Star Wars trilogin. Nya mystiska, svarta Stormtroopers som säkert är någon sorts specialförband, en stor robot som verkar hänga med våra hjältar och AT-ATs med lite annorlunda design.

Jag är riktigt nöjd med denna första lilla titt på Rogue One och stör mig väl egentligen bara på två saker: att Ben Mendelsohns Imperieofficer klädd i vitt inte är Grand Admiral Thrawn och att trailermakarna känt sig tvungna att använda sig att det nu så uttjatade ”Inception-brölet”. Jag känner naturligtvis inte samma hype som efter man såg den första trailern till The Force Awakens men kommer självklart se även denna film på bio så snart den haft premiär.

Att hytta med näven

Idag utannonserade Fantasy Flight Games den senaste expansionen till det utomordentligt  trevliga Star Wars-spelet Imperial Assault. Den heter The Bespin Gambit och innehåller allt man kan vänta sig från Fantasy Flight: nya uppdrag, nya minifigurer och nya bitar att bygga banor utav. Och självklart kan man köpa till extra plastfigurer om man inte vill köra med den fattiga kartongpluppsvarianten som följer med expansionen:

swi25-28_plastic

Lägg extra märke till Agent Blaise i mitten. När alla andra poserar tufft och siktar med sina pickadoller så gör han något som är så otroligt mer bad-ass: han hytter med näven. Med det så vinner han i ett enda snabbt slag titeln som den tuffaste figuren i hela spelet och höjer köpsuget till max.

Så här tycker jag om detta III

Fredag. Alltid lika trevligt. Helgen knackar på och frestar med förhoppningsvis lite ledighet och avkoppling. Och av ingen anledning alls (utöver kanske det faktum att det just är fredag) så tänkte jag skriva ner lite åsikter, tycken och synpunkter jag samlat på mig under veckan.

  • Dream Theater släppte igår sitt andra smakprov från kommande konceptskivan The Astonishing (släpps på fredag nästa vecka). Låten heter Moment of Betrayal och i likhet med The Gift of Music så är det en ganska småtrist och intetsägande låt. Den följer ungefär samma musikaliska mönster som The Gift of Music och låter som ett Dream Theater som skrivit en låt efter sin egen standardmall. Inte dåligt på något vis men samtidigt inget som får mig att se fram emot The Astonishing direkt. Kan det vara så att Dream Theater bränt allt sitt kreativa krut på själva albumkonceptet istället för att lägga det på låtskrivandet?
  • Premiären av Star Wars Episod 8 flyttas fram från maj 2017 till december 2017. Ett bra drag anser jag för Star Wars + juletid var en riktigt lyckad och mysig kombination. Förhoppningsvis så ger detta drag mer tid åt filmskaparna att fila på manus och annat så att Episod 8 blir så bra den bara kan. Naturligtvis kommer det bli kämpigt att vänta ännu längre på att se vad som händer med Ray, Finn, Poe och de andra men vi får inte glömma fristående Star Wars: Rogue One som kommer i december i år. Det kan bli en riktig höjdare det.
  • Daredevil säsong 2 inte dyker upp än på ett tag så har jag börjat kika på två andra Marvel-serier som finns att hitta på Netflix. Dessa är Jessica Jones och Agent Carter och där jag trodde att det skulle vara Jessica Jones som skulle greppa tag om mig så är det istället Agent Carter som gjort det. Jag kommit igenom drygt halva första säsongen av serien om Captain Americas flört och den är faktiskt riktigt underhållande. Skådisarna är bra, historien är intressant och allt känns lite som en klassisk deckare från tidsepoken där serien utspelar sig dvs 40-talet. Jessica Jones är absolut en bra och intressant serie det med men det är något speciellt med 40-talets estetik som tilltalar mig och därför är det Agent Carter av dessa två som kommer få större delen av min uppmärksamhet kommande tiden.
  • Medal Of Honor: Warfighter till PS3 var ett av denna månadens ”gratis”-spel på Playstation Plus. Jag testade lite igår och för att hålla mig kort så säger jag bara: undvik denna bruna och stentrista soppa. Blä.

Det var allt. Trevlig fredag.

Omnipollo Leon – när man behöver slicka såren

IMG_6731

Jag har skrivit några rader om Omnipollos trevliga belgiska pale ale förut men ikväll så behövdes det verkligen en öl av denna kaliber för att kunna slicka såren efter den tunga förlusten mot det Galaktiska Imperiet. Lördagkvällens på förhand heta match mellan Rebellerna och Imperiet slutade med en storförlust för Rebellalliansen och de fick fly så gott det gick med svansen mellan benen.

Imperiet har det nätta lilla plastskeppet på bilden ovanför att tacka för sin vinst. Ett råd från en som var med: flyg aldrig framför nosen på en Imperial Star Destroyer. Du kommer att ångra det dyrt.

Men Omnipollos Leon var det ja. Som sagt en belgiskt pale ale, bryggd hos De Proef i Belgien efter ett recept framtaget av inte helt okända Omnipollo, som funnits i Systembolagets sortiment ganska länge nu. Men jäklar vilken prisvärd öl det är. 50 spänn för 75cl av en riktigt, riktigt bra bärs som fyller din mun av smaker från jäst, humle och kryddor. Väldigt gott, framförallt när man fått storsmisk i Fantasy Flight Games pengaslukare Star Wars: Armada.

Star Wars: The Force Awakens – bra eller anus?

Sådär ja, då har man äntligen sett en av de senaste årens mest efterlängtade filmer, efterlängtad av både mig själv och av filmpubliken (och en mängd Star Wars-fans) i allmänhet. Frågan är ju då: är den bra?

Och svaret är ett kort och koncist: ja. Jag tänker inte gå in på djupet på något sätt utan nöjer mig med att säga vad jag inte gillar och vad jag gillar med filmen. Och detta är efter att jag sett filmen en gång. I 3D. 3D suger bollpåse bara så att ni vet. Jag skall se filmen minst en gång till och då i härlig 2D, så som filmer är menade att ses och kommer efter det att återkomma med ett slutgiltigt betyg.

Då så. Vad var mindre bra med The Force Awakens?

  • Lite för säker, något av en ”best of originaltrilogin”.
  • Vi får se alldeles för lite av Captain Phasma och Max Von Sydow.
  • Onödiga CGI-karaktärer, borde ha gått att fixa med gamla hederliga effekter.

Och vad var bra?

  • De tre nya huvudkaraktärerna var riktigt bra.
  • Och de gamla bekanta karaktärerna gick hem de med.
  • Humor som funkar (inga pruttskämt här inte).
  • Filmhantverket, detta är en grymt välgjord film.
  • Riktigt schyssta actionscener överlag.
  • Bra Star Wars-känsla som äntligen är på plats igen.

The Force Awakens ställer mycket till rätta efter George Lucas misslyckade prequel-trilogi och jag ser med spänning fram emot kommande episoder i denna nya trilogi. Det är långt ifrån en perfekt film men efter att nyligen ha tittat igenom Episod 4-6 så måste man ju erkänna att även de har sin beskärda del av skavanker (men jag älskar dom ändå). The Force Awakens får lätt en preliminär 4 av 5 i betyg. Gå och se.

kraften vaknar

Så här tycker jag om detta II

En vecka som i stort sett bara ägnats åt att arbeta (och jobba över) samt att vara sjuk är på väg att ta slut. Just nu sitter jag och kallsvettas, tycker lite synd om mig själv och tänkte att jag skulle plita ner lite åsikter om diverse saker som hamnat i mitt blickfång och pockat på uppmärksamhet under veckan som passerat.

  • Dream Theater har släppt en låt från kommande skivan The Astonishing (släpps i januari). Låten heter The Gift Of Music och är ett fyra minuter långt, småtrevligt men lite anonymt stycke musik som inte gör något större intryck på mig. Det är lite klämkäckt sådär med lite extra bakgrundskör pålagt, John Petrucci gnider fram ett standardsolo samtidigt som resten av bandet meckar till det lite mot slutet. ”Dugligt” blir mitt betyg.
  • Hatpastorns Likpredikan blir bok. Den oftast väldigt lustiga och läsvärda bloggen Hatpastorns Likpredikan skall tydligen få en spin-off i form av en bok med diverse suspekt innehåll. Enligt bloggen blir det evighetslångt förord, en blandning av gammalt och nytt material från åren som gått samt lite annat gött. Boken ges ut av Krutdurk Förlag och hos det eminenta skivbolaget Nordvis går det just nu att boka ett av 666 exklusiva, signerade exemplar. Missa inte.
  • Det första DLC-paketet till Star Wars: Battlefront släpptes i tisdags. Battle Of Jakku heter det och jag har inte hunnit ladda ner det och har således inte testat det ännu. Men jag har kollat på lite klipp på nätet och det verkar väldigt mäktigt, speciellt när en Super Star Destroyer brakar rätt ner i planeten. Även intressant att få lite information (om än bara en gnutta) om vad som hände ganska precis efter Return Of The Jedi nu när klassiska böcker som Thrawn-trilogin nu inte längre är del av den officiella Star Wars-tidslinjen.
  • En av få fördelar med att vara hemma och vara sjuk är att man får tillfälle att se på film om man vill. Det ville jag och har därför kikat på tre filmer under dagen: Nightcrawler med Jake Gyllenhaal, som visade sig vara en riktigt bra film, precis som ryktet gjorde gällande. Gyllenhaal glänser i sin psykopatiska roll och filmen blir mot slutet riktigt spännande. 4/5 i betyg. En film som inte levde upp till sitt rykte var Babadook. En ganska typisk skräckfilm som inte gjorde mig särskilt rädd. Ett intressant ”monster” får man väl erkänna att filmmakarna skapat men annars var filmen högst ljummen. 2/5. Bättring blev det i The Guest. En liten homage till 80-talets thrillers där soundtracket sticker ut som en av höjdpunkterna. Jag hade gärna sett att filmens skurk hade ett lite mer skruvat ursprung men annars var The Guest riktigt underhållande. 3+/5.

Sådär. Lite tankar om lite allt möjligt. Take it or leave it. Ha det!

Star Wars: Battlefront – ett första intryck

Nu är Star Wars: Battlefront äntligen släppt och efter att ha lirat några timmar och levlat upp till nivå 6 så sammanfattas min första tid med spelet nog bäst såhär: ”Wow vilken audiovisuell smällkaramell! Oj där dog jag”. Jag dör, och jag dör och jag dör. Och så dör jag igen. Ibland händer det att någon motspelare stryker med men då handlar det oftast om ren tur från min sida. Fast oftast dör jag utan ha gjort någon som helst nytta för mitt stackars lag. Men kul är det ändå, det är ju Star Wars för bövelen!

Som sagt så är detta spel först och främst en fest för ögon och öron. DICE har gjort ett kanonjobb för spelet ser ut som Star Wars, låter som Star Wars och känns som Star Wars. Man liksom bara njuter av att få hänga i Star Wars-galaxen och skjuta elaka rebeller. Banorna är sjukt snygga och detaljerade och det är en fröjd att t.ex. höra laserskotten eka mellan trädtopparna på Endor. Faktum är att just Endors skogar kanske är lite väl bra gjorda för det känns verkligen som om man springer runt i en riktig skog och jag har ingen aning om var jag skall eller var jag är. Men förhoppningsvis så går detta lilla problem över efter några fler timmars spelande.

Hittills så är jag helt klart nöjd med spelet. Jag hoppas verkligen att jag blir bättre ju mer jag spelar och att alla mina misslyckanden inte tar död på allt det roliga för mig. Dessutom så har jag ju ett gäng spellägen i Multiplayer kvar att testa och det kooperativa Mission-läget är också orört än så länge så det finns nog ett stort antal roliga timmar att krama ur spelet. Och ganska snart så kommer ju spelets först DLC (som är gratis) och bygger på spelet ytterligare. Det är goda tider för ett Star Wars-fan.

Må kraften vara med dig.

battuluru

Star Wars Battlefront – bokat och klart

Igår så släppte EA sin launchtrailer inför sin kommande storsäljare (är väl ingen som tror något annat eller?) Star Wars Battlefront, utvecklat av svenska DICE. Ingen fantastisk trailer på något sätt men en trevlig litet förtitt på all den Star Wars-action som kommer utspelas på en mängd TV-apparater världen över i november.

Några snabba tankar om trailern:

  • Det låter som om Kejsaren säger ”It is unavoida-buh” i början av trailern. Precis som han vore en asiat-karikatyr från South Park.
  • Jävligt fett med en Super Star Destroyer på himlavalvet halvminuten in.
  • Boba Fett pratar med sin prequel-accent och får mig för en stund att minnas det hemska. Inte bra.
  • Vad kan Han Solo egentligen ha att sätta emot Darth Vader?
  • Att åka speederbike verkar livsfarligt och jag lär åka in i trän 95% av gångerna.

Betan övertygade mig och trailern gör bara att det oundvikliga nu alltså har hänt. Battlefront är bokat.

Star Wars: The Force Awakens – en sista trailer

Det är nära nu…

Den officiella postern är släppt, biljetterna är släppta och i natt så släpptes den sista, slutgiltiga trailern för Star Wars: The Force Awakens. Det hade jag aldrig trott om någon hade sagt till mig 2005, då George Lucas satte det sista dödande knivhugget i min inre Star Wars-fan i och med Revenge Of The Sith, att om 10 år så kommer det komma en ny Star Wars-film. Ja, eller hur…

Trailern då. Min första tanke är: Var fan är Luke Skywalker? Det känns som om att det är en ”major plot twist incoming” så att säga. Har han blivit ond? Gömmer han sig någonstans? Han syns ju inte ens till på postern. Är det hans barn som har huvudrollen i den här filmen? Fan vet. Och min andra tanke är: Fan vad gött med en trailer som inte avslöjar ett skit egentligen. Alldeles för många trailers idag basunerar ut hela filmens handling och till och med plot twists innan man ens har sett filmen men inte i detta fallet. Vi får se några huvudkaraktärer, höra några rader dialog och se lite Star Wars-action men annars ingenting som röjer något om själva handlingen. Bra där.

Allt som allt en bra trailer tycker jag. Jag ser fram emot att se filmen, mina förväntningar är fortfarande relativt höga (så långt jag vågar gå med tanke på traumat från 1999) och om två månader är det dags. Må Kraften vara med er.

Speltest: Star Wars Battlefront Beta

Ett av de större spelreleaserna nu i höst måste väl anses vara EAs kommande Star Wars-skjutare Battlefront? Utvecklat av veteranerna på DICE i Stockholm och med ett stort, fett Star Wars i titeln så kan ju detta inte bli något annat än en storsäljare. Under helgen så släpptes det en öppen Beta av spelet, dvs alla som har tillgång till en PS4, Xbox One eller hyfsat krallig PC kan ladda ner en bantad testversion och själva bilda sig en uppfattning om spelet är bra eller inte. Allt samtidigt som DICE och EA får chansen att göra lite buggfixning och balansering i skarp miljö.

Och efter att ha spenderat några timmar med Battlefront Betan så är jag faktiskt mer sugen på att köpa spelet nu än jag var innan. För det första: Battlefront ser ut och låter som Star Wars. Detta var väl i och för sig ingen större överraskning då DICE har fått tillgång till Lucasfilms arkiv och haft fritt fram att sampla och skanna lite vad fan de vill. Men ändå: kul med ett spel som verkligen känns som Star Wars. Jag springer runt som en liten blå på Hoth i rollen som en badass Snowtrooper och försöker skjuta så många rebeller så gott det bara går och det känns autentiskt. Eller ja, så autentiskt det bara går i ett fiktivt universum.

Battlefront Hoth

För det andra: detta är en arkadskjutare. Någon ultrarealism finns inte och jag tycker personligen att det passar utmärkt i ett Star Wars-spel. Vill jag ha en mer hardcore skjutare så spelar jag hellre gamla klassiska Raven Shield eller något. Battlefront är lätt att bara köra igång, lira några timmar när man känner för det och sedan lägga ifrån sig. Skitsamma om kill/death-ration gick åt helvete, jag hade kul och det är det viktigaste. Denna brist på djup kan dock på sikt visa sig vara vara något som gör att en del spelare inte kommer att bli långvariga i Battlefront men samtidigt så tror jag att spelet kommer tilltala mer casual-spelare vilket säkert kommer balansera ut det hela i längden.

Och för det tredje: Battlefront verkar innehålla ett ganska matigt co-op läge, så kallade Missions. Och jag som älskar co-op. Nu har jag bara hunnit testa Betans slimmade co-op läge med min fyraåriga son vilket väl får sägas inte är helt optimalt men det känns som att det finns en hel del potential här. Betan bjöd på ett klassiskt Horde-mode där vågor med fler och allt svårare fiender skall klaras av. En spelvariant med begränsad livslängd men förhoppningsvis så byggs Missions-delen av Battlefront på allt eftersom med nya och fler varianter utöver de fyra lägen som följer med i grundspelet.

Så jodå, det blir nog ett inköp av detta i november trots allt.

Rebellernas flotta har siktats vid Sullust

O boy, oboy, o boy…

Det gick tillslut inte att hålla sig längre, Fantasy Flight Games senaste slukare av pengar var tvunget (tvunget I tell you!) att köpas. Star Destroyern fick vara hel i säkert en kvart och ganska snabbt insåg jag att jag kommer vara tvungen att lägga minst lika mycket pengar till på att skaffa fler skepp till spelet men lika glad är jag för det. Ja spelmakarna på FFG är inte dumma, de vet hur en spel- och Star Wars-nörd skall skinnas på sina hårt förtjänade stålar. Men det skall det allt vara värt för att kunna skapa sina alldeles egna episka rymdslag. Nu gäller det bara att hitta motspelare som kan tänka sig att lira på rebellernas sida. Jag menar, alla vill väl vara det coola Rymdimperiet?

Vill du veta mer? Kolla här:

Tre trailers

I helgen så har tre trailers av större magnitud släppts fria och en hel värld av nördar och annat folk har gått bananas när de sett de nya snuttarna från Star Wars: The Force Awakens, Star Wars: Battlefront och Batman V Superman: Dawn of Justice. Och eftersom jag själv är hälften nörd, hälften människa så har även jag blivit lite upphetsad, i alla fall efter att ha sett en utav nämnda trailers. De andra två lämnade mig lite mer oberörd.

Trailern till kommande Batman V Superman var en sådan ljummen historia. Skulle faktiskt vilja påstå att jag inte kände något alls efter att ha sett trailern. Jag gillar Batman men är inget jättefan och detsamma gäller Superman. Nolan-trilogin var ju bra, Tim Burtons Batman-rullar är underhållande, de gamla Superman-filmerna med Christopher Reeve är trevliga på ett nostalgiskt vis men varken Läderlappen eller Stålis är som sagt några serietidningshjältar som jag har nära mitt hjärta. Ben Affleck som Batman är ett konstigt val som jag inte tror kommer att funka och att se Batman fightas mot Superman i någon sorts Iron Man-dräkt känns lite krystat. Men kanske så gör dom det i en serietidning, vad vet jag? Jag kommer säkert att se filmen den dag den kommer ut på Blu-Ray men fram tills dess så kommer jag inte bry mig ett jota om filmen.

Nästa trailer som lämnade mig tämligen oberörd var den som promotar DICEs nya Star Wars-spel: Battlefront. Här borde jag vara lite mer upphetsad eftersom det ändå är Star Wars men jag överraskade mig själv med att inte bli det. Dels så tvivlar jag starkt på att min PS4:a kommer att kunna krysta fram sådan grafik som trailern påstår och dels så visar den ju inget av hur själva gameplayet ser ut utan är egentligen bara en cutscene som renderats av spelmotorn. Och visst, jag får väl erkänna att det ser bra ut och känns väldigt mycket Star Wars men eftersom man inte får se något alls från hur själva spelandet går till så blir förblir jag lite skeptisk.

Men sedan så har vi helgens piece de resistance: nya teasertrailern till Star Wars: The Force Awakens. Här snackar vi känslor på en helt annan del av skalan jämfört med de andra. Jösses, jag har säkert sett den 10-15 gånger och jag får gåshud varje gång. Den otroligt mäktiga inledningen med ”The Force-theme” ljudandes i bakgrunden samtidigt som kameran panorerar över ett ökenlandskap med en kraschad Star Destroyer i bakgrunden hade räckt för att göra mig nöjd. Men som extra grädde på moset så får vi Luke klassiska repliker från Return of the Jedi, mer sekvenser som visar vad som blivit utav Imperiet och så klart Chewie och Han Solo vars uppenbarelse fick alla Star Wars-fans att bli helt galna, inklusive mig. Star Wars känns som Star Wars igen för första gången på tjugo år. Efter att George Lucas gjort sitt bästa att förstöra det han en gång skapat så verkar JJ Abrams och hans medarbetare verkligen ha tagit vara på chansen att ställa allt till rätta. Nu återstår det ju att se om det verkligen blir så men som läget verkar nu så ser det ut att bli ett väldigt trevlig biobesök i december. Eller förhoppningsvis flera för om filmen är bra så kommer jag nog vilja se den tre-fyra gånger innan 2015 tar slut.

Ja det står utom allt tvivel att trailern till The Force Awakens är helgens stora vinnare. Och alla Star Wars-fans naturligtvis. Må kraften vara med er!

Så här tycker jag om detta

Jo jag kände att jag ville häva ur mig lite diverse åsikter om blandade ting som dykt upp den senaste tiden. Några snabba tankar om allt och inget.

  • Game of Thrones har kört igång igen. Och första avsnittet var ganska så ljummet, vilket kanske var ganska så väntat. Händelser från förra säsongen måste benas ut och karaktärer måste flyttas om lite grann så att de kan ha nya spännande äventyr. Jag gillar fortfarande serien men känner inte riktigt samma hype som tidigare år av någon anledning. Kommer ändå sitta som klistrad på måndagskvällar så klart.
  • Daredevil (hela serien) finns nu på Netflix. Och ”alla” verkar älska serien. Själv så har jag bara tittat på första avsnittet och var väl hyggligt imponerad. Daredevil verkar helt klart vara en kvalitativ serie, väl värd att följa men jag skulle personligen gärna sett bättre skådespelarprestationer från främst Elden Elson som spelar Matt Murdochs advokatpolare och Deborah Ann Woll som spelar Karen Page. Jag hade svårt för Deborah i True Blood och har det här med.
  • Scott Clendenin har gått bort, endast 47 år gammal. Blev lite överraskad när jag läste det i nya Sweden Rock Magazine som kom idag. Scott var främst känd från sena upplagan av Death och tidiga upplagan av Control Denied och lämnade väl egentligen inte större avtryck i musikhistorien jämfört med många andra som gått bort den senaste tiden men jag anser att har man en gång varit del av en av världens bästa grupper så är man värd att minnas. Vila i frid Scott.
  • Star Wars Celebration drar igång i helgen. Och chansen att vi får se trailers för både Star Wars: The Force Awakens och Star Wars Battlefront är skyhög. Så hög att det väl t.o.m är säkert att det kommer en trailer för Star Wars Battlefront. Men även om ett nytt Star Wars-spel från svenska DICE är hett så är det en fullblods-The Force Awakens-trailer jag vill se. En riktigt bra en som gör att man längtar ihjäl sig och bara önskar att sommaren kunde komma och gå i ilfart. Spänning och förväntan ligger i luften.
  • Tribulations nya platta fick en 9:a i Sweden Rock Magazine. ”En febrig och lömsk upplevelse du aldrig kommer att glömma” säger recensenten. Och jag som har bokat fetutgåvan av skivan som släpps nästa vecka. Detta trots att jag inte var särskilt imponerad av det enda smakprovet från skivan jag hört. Men man får ju med ett halsband så det skall nog vara värt det trots allt.

tribulation-childrenbox

Rymdimperiet anfaller!

I helgen var det dags att testa Star Wars-brädspelet Imperial Assault på allvar. Fyra modiga rebeller mot ett starkt och ondskefullt Imperium. Och efter att ha spelat i en sådär 8-9 timmar så ploppar det upp sofistikerade ord som askul och skitroligt i huvudet när jag skall försöka beskriva vad jag tyckte om Imperial Assault. Ett riktigt, riktigt trevligt spel som tar allt det som är bra med Descent: Journeys in the dark – second edition och gör det lite bättre.

Bra balans mellan Imperiet och rebellerna även om det faktiskt var ett litet för stort övertag för rebellerna i det långa loppet. Men kanske ordnar det upp sig ju längre in i kampanjen man kommer, det är bara att hoppas på det. Och i ärlighetens namn så är det väl egentligen viktigare att själva historien i kampanjen är intressant och går framåt än att segrarna skall delas lika? Överlag så är spelet mycket snyggt, det är hög kvalité på komponenterna men det är något för mycket kort att hålla reda på. Det gör dock inte så mycket tycker jag för när man väl tagit sig tiden att sortera upp dem så är det inte så väldigt ofta man behöver hantera dem. Ett plus i kanten tycker jag att speldesignerna skall ha för att de har lyckats bra med variationen i uppdragen. Det är inte bara att skjuta på allt som rör sig (även om det naturligtvis är en stor del) utan man måste ofta skynda sig och ta strategiska beslut för att lyckas med sitt uppdrag.

Så allt som allt är jag mycket nöjd med Imperial Assault, kommer högst troligtvis investera i ett antal av de expansioner som kommer att släppas under det kommande året och ser framförallt fram emot att spela igen. Frågan är bara om man hinner innan det är dags att börja spana in Fantasy Flights nästa Star Wars-spel Armada som även det ser helt fantastiskt roligt och intressant ut.

Star Wars: Episode 3 – Revenge of the Sith

Tamejfan. Det gick att tvinga sig igenom den sista delen i prequeltrilogin trots att min lust att göra det efter att ha tittat på Attack of the Clones var nere på noll. Men ibland så överraskar man sig själv och huxflux så sitter man där och tittar på Lucas avslutande del i trilogin. För att göra det lätt för oss så börjar vi som vanligt med det lilla som är bra med filmen.

Återigen så är det musiken och ljudet som är de stora ljusglimtarna i filmen. John Williams levererar ett riktigt starkt soundtrack med en hel del fina stycken som är unika för filmen och bäddar in tidigare teman på ett bra sätt. Ljudet har lite mer dynamik än Attack of the Clones men i mina öron så är nog The Phantom Menace den ljudmässigt starkaste filmen i trilogin trots allt. Ett litet plus i kanten får också filmen för att George Lucas äntligen lärde sig läxan och började filmen med lite tempo. Det inledande rymdslaget är precis hur en Star Wars-film skall inledas och som trots en hel del skavanker fungerar förvånansvärt väl. Och man får ju faktiskt inte glömma Ewan McGregor som kämpat sig igenom tre hemska manus och gjort så gott han kan, hade jag träffat honom så hade jag velat ge honom en stor kram för att han iallafall försökte och utmärkte sig som den klart bästa skådisen i trilogin.

Över till det som är mindre bra med Revenge of the Sith. För det första så märks det så himla väl att Lucas slösat bort två filmer i trilogin på att berätta i stort sett ingenting och nu måste klämma in så mycket händelser som möjligt i den sista filmen och kryssa av så mycket som ”måste” hända att det blir löjligt. Senator Palpatine måste blir Kejsare, Yoda måste sätta sig i exil, Luke och Leia måste födas och sist men inte minst: Anakin Skywalker måste bli Darth Vader. Det blir ett fasligt pusslande på slutet för att få det mesta att hänga ihop med originaltrilogin och oftast så är det väldigt långsökta och icke trovärdiga lösningar som man bjuds på.

Till exempel så har jag väldigt svårt att tro på att Padmé dör av brustet hjärta och helt enkelt tappat lusten att leva. Har man precis fött två tvillingar (något som mer eller mindre precis hinns med innan eftertexterna börjar rulla) så borde det inte vara några problem att hitta något att leva för och att dö på grund av att en osympatisk skitstövel gått över till den mörka sidan visar bara hur lat manusförfattaren varit.

Rent visuellt ser filmen bäst ut utav de tre men fortfarande så är det alldeles för mycket CGI i rutan hela tiden. Rymdskepp och annat som flyger omkring i rymden ser väl bra ut men karaktärer och annat som rör sig i rum och på land ser fortfarande väldigt plastiga ut. Det märks verkligen att när både Count Dooku och Palpatine slåss så är det stuntfolk med påklistrade ansikten som står för viftandet och när Palpatine sedan tar sig an Yoda och blir CGI hela han så försvinner det lilla av trovärdighet och känsla som fanns och man slutar att bry sig helt och hållet om hur det går.

Sin vana trogen så introducerar Lucas också en ny skurk i den här filmen eftersom de av någon anledning bara får vara en underhuggare till ruskiga Senator Palpatine i varje film. Flavour of the month i den här filmen är robot/ödlan/rethostan General Grievous som säkert hade funkat bättre om man hade fått lära känna honom och förstått vad hans motivation i det hela är. Men som sina andra skurkkollegor i trilogin så är han mest en irriterande fluga som Obi-Wan Kenobi gör processen kort med i mitten av filmen. Hej då Generalen, undrar vem du var egentligen.

Filmen avslutas med en 15 minuter för lång duell mellan Anakin och Obi-Wan som borde vara hur episk och hjärtskärande som helst. Men eftersom Anakin är en allt annat än sympatisk person och har så varit genom hela trilogin så blir det pekoral av alltihop. Det svingas i lianer, springs på balkar och åks lavabåt innan duellen når sitt slut. Och då är det tydligen så att om en Jedi står lite högre än den andra så är duellen avgjord och Anakin gör således ett skutt och får armar och ben avhuggna. Allt blir alltså ett enda stort antiklimax och strax därefter blir Anakins rester uppskrapade och han får sin välkända svarta rustning. Ett ögonblick som borde vara det häftigaste i filmhistorien men som effektivt förstörs av att Vader tjatar på om Padmé och sedan skrålar sitt numera ikoniska (fast på fel sätt) ”Nooooooooooooooooooo!”

Revenge of the Sith får ett snorpapper på DVD-skivan i betyg då det ungefär är lika roligt att vara förkyld som att se på filmen.

IMG_6471

Så ja…vad skall man säga? Trilogin får sitt slut och det med en film som är lite, lite bättre än de två som kom innan. Och visst, Lucas var dömd att misslyckas då förväntningarna på nya Star Wars-trilogin var alldeles för höga och inte hade en chans att förverkligas. Men samtidigt så är jag helt säker på att prequeltrilogin kunde blivit ofantligt mycket bättre om bara Lucas inte omgett sig med ja-sägare, lämnat regin och manusskrivandet åt andra och varit mer återhållsam med allt vad datoranimering heter.

Med detta avslutar jag min lilla genomgång av filmerna i prequeltrilogin och blickar så smått fram mot den 18:e december då ett nytt kapitel i Star Wars-sagan börjar visas på världens biosalonger. Må Kraften vara med er!

Star Wars: Episode 2 – Attack of the Clones

Fy faan vad den här filmen är kass. Och helt urbota tråkig. Efter fem minuter är man så totalt uttråkad att man undrar när eländet skall ta slut. Allt är sämre jämfört med The Phantom Menace och att lyckas med det är en bedrift av galaktiska proportioner. Det som är bra med Attack of the Clones är samma punkter som med The Phantom Menace dvs musik och ljud men allt ligger på en något lägre nivå. John Williams musik är den svagaste i serien med få nya teman och ganska dålig variation, höjdpunkterna utgörs istället av återanvända segment från originaltrilogin. Ljudet är bra men har inte samma trevliga dynamik som The Phantom Menace. Det är istället volym 11 mest hela tiden vilket blir bedövande efter ett tag.

Det dåliga då. Var skall man börja? Jo vi kan ju ta den totalt ointressanta och horribelt skrivna kärlekshistorien mellan Anakin Skywalker och Padmé. Varför gillar de varandra? Jo för att det står i manus. Inget av det som visas eller sägs mellan de två pekar på att de skulle ha några som helst känslor för varandra. Anakin verkar mest av allt bara vara kåt och Padmé mest irriterad och obekväm.

Det är så många frågor som poppar upp i huvudet när man ser den här filmen och svar det får man inga. Varför väntade Anakin 10år innan han räddade sin mamma? Borde väl varit en smal sak för Jedi-rådet att ordna så att han kunde återförenas med sin mor? Men tydligen så var det ingen som tänkte på det, inte ens Anakin själv då det bevisligen krävdes en mardröm för att han skulle få tummen ur röven och söka upp sin mamma.

Varför är Jedi-rådet så otroligt handlingsförlamat och gör inget annat än att sitta på kammaren och klia sig på hakan? Varför är filmen helt överfylld med fula datoranimationer som gör att nästintill allt i filmen får ett plastigt och konstgjort intryck? Varför är Christopher Lee med i filmen när han knappt får något att göra och säga? Varför ha en helt meningslös scen i en robotfabrik där två av våra huvudkaraktärer åker transportband i en sekvens som hämtad ur ett tv-spel från 80-talet? Varför är Anakin Skywalker inget annat än en grinig liten snorvalp? Och varför skall jag bemöda mig med att titta på Episode 3 efter detta? Varför, varför, varför?

Attack of the Clones är ett hemskt stycke ”film” som inte borde få vara en del av Star Wars och får en torr, tråkig bajshög på DVD-skivan i betyg. Men eftersom jag inte har tillgång till en sådan hög så får den symboliseras av gårdagens kvarglömda formfranska-skiva istället.

IMG_6470

 

Nä nu får vi avsluta detta med något positivt. Som Abysmal Dawn när de framför sin grymma låt Perfecting Slavery. Så satans gött riffande. Lägg märke till gitarristen Andy Nelson i det nedre vänstra hörnet som har snabba solbrillor på sig inomhus och bränner av ett solo som heter duga drygt tre minuter in. Enjoy!

Star Wars: Episode 1 – The Phantom Menace

För snart två år sedan så fick jag ett ryck och trodde att jag skulle orka titta igenom den senaste Star Wars-trilogin, även kallad prequel-trilogin. Jag skrev till och med ett inlägg om detta men det hela mynnade ut i absolut ingenting. Jag ides verkligen inte att titta igenom alla tre filmerna. Tre filmer som jag starkt ogillar och mest av allt helst hade sett ogjorda.

Men idag, av någon underlig anledning, så satte jag mig ner och tittade på The Phantom Menace . Denna handling har i och för sig föregåtts av en hel del tittande på recensioner av prequel-trilogin på Youtube men jag trodde faktiskt innerst inne att jag aldrig skulle titta på någon av de tre filmerna igen. Fast så blev det alltså inte och nu när jag sett The Phantom Menace för första gången på väääldigt länge så måste jag ju dela med mig av mina intryck.

Vi kan ju börja med saker som är bra med filmen då de är väldigt få och går snabbt att gå igenom. För det första så är musiken väldigt bra, vilken ju är ganska självklart då det är John Williams som ligger bakom den. Filmen är fylld med bra teman där Duel of the fates står ut som något av det bästa som Williams skrivit i sin karriär. För det andra så är ljudmixen väldigt maffig med sina tunga explosioner och fina panoreringar mellan kanalerna. Och för det tredje så känns det ändå som om filmmakarna ändå försökte när de gjorde The Phantom Menace. En känsla som är som bortblåst när man tittar på efterföljarna Attack of the Clones och Revenge of the Sith och som blivit ersatt av en ”få det undanstökat”-mentalitet.

Det var de positiva punkterna det. Då till det negativa med filmen. Det vill säga allt annat utöver det jag redan nämnt. Alltså, på något sett förstår jag vad George Lucas ville berätta med filmen men allt är så otroligt dåligt utfört. En av de största bovarna i dramat är manuset. Storyn är helt ointressant, ofta onödigt komplicerad och dialogen är allt som oftast hemsk. Och många händelser i filmen lämnar mig högst förbryllad. Vad var till exempel meningen med att skriva in midichlorians i handlingen? Om man nu så tvunget skall förklara det mystiska med Kraften så vore det ju trevligt om dem hade något högre och mer långsiktigt syfte än att bara bli nämnda i förbifarten, som en lätt utväg för att kunna förklara att Anakin minsann är The Chosen One. Oj så mycket han är det. Oj , oj, oj. Dessutom väldigt underligt att de så otroooligt visa Jedi-riddarna tar med detta utvalda barn till en ockuperad planet som löper stor risk att förvandlas till en krigszon. Och varför fick inte Darth Maul vara huvudskurken genom hela trilogin? Återigen underskattade Lucas sin publik (som med Boba Fett) och skrev ut en otroligt populär, och i mina ögon ganska häftig,  karaktär innan man knappt visste vem det var och ersatte honom med två betydligt tristare i de efterföljande filmerna.

Vad har vi mer? Jo vi har CGI som inte åldrats med värdighet för fem öre. Ta slaget mellan The Tradefederation och Gunganerna till exempel. Det ser närmast anskrämligt ut och liknas mest vid en cutscene från något sunkigt PS2-spel från mitten av 2000-talet. Lägg där till en rollbesättning som är helt skev med några få undantag. Hur kunde till exempel en i vanliga fall så bra skådis som Samuel L Jackson få rollen som den stentriste Jedin Mace Windu? Och stackars Terence Stamp som bara får stå och se allvarlig ut och snacka politiskt mumbojumbo i senaten. Och så är man väl så illa tvungen att nämna det datorgenerade fiaskot Jar-Jar Binks. Många påstår att det var hans fel att Episode 1 var ett sådant kapitalt misslyckande. Det tycker inte jag, filmen har betydligt större problem än så, men varje gång han är med är irriterande, onödigt och inte det minsta roligt.

Nä nu orkar jag snart inte spy mer galla över den här filmen. Den är kass. Den lade grunden till en trilogi som inte behövdes. Det räckte med det Obi-Wan Kenobi sade till Luke i A New Hope för att vi som publik skulle förstå Anakin Skywalkers bakgrund och känna oss tillfreds när han blev sig själv igen i Return of the Jedi.

The Phantom Menace får en bajskorv på DVD-skivan i betyg. Men nu orkade jag inte kladda med en bajskorv så det fick bli skalken från en banankaka istället.

IMG_6455

Snabbtest: Imperial Assault

Igår var det dags att för första gången så smått testa ett av vinterns allra hetaste brädspel: Imperial Assault från Fantasy Flight Games. Spelet har lite elakt kallats Descent i Star Wars-kläder men faktum är att det är ganska nära sanningen. Min bloggkollega Totenfresser och jag gav oss igår på tutorialdelen av spelet och trots att vi inte har spelat Descent mer än vid ett par tillfällen så kom vi snabbt in i hur spelet fungerar på grund av att så mycket kändes bekant.

Men en hel del är också nytt vilket gör att jag tycker att spelet känns fräscht trots att det innerst inne är en uppdatering av spelsystemet i Descent 2.0. Detta kanske låter lite trist om man redan har Descent i spelhyllan men i mina ögon, som stort Star Wars-fan, så är Imperial Assault i slutändan en vinnande produkt. Star Wars-temat är så starkt i sig och bara känslan av att flytta runt Stormtroopers och Rebellsoldater är grym. Att det dessutom följer med en rejäl AT-ST i grundlådan gör ju inte saken sämre direkt och dessutom så får man också med de inte helt okända karaktärerna Darth Vader och Luke Skywalker som små plastfigurer att använda i spelets kampanj.

Allt som allt så ser jag en stor potential i Imperial Assault och kommer i framtiden satsa på att skaffa expansioner till det istället för Descent. Nu är det absolut inget fel på Descent men de uppdaterade reglerna med bland annat  bättre turordningssystem och stridssystem samt att Star Wars-temat sitter som en smäck är helt klart skäl nog för mig att hoppa på Imperial Assault-tåget istället.

The Force Awakens

Ett nördcommunity skrek för en stund sedan ut i vad jag skulle tro är största delen glädje och blev efter det allt annat än tysta. Antar att dom flesta har sett den redan men här kommer den en gång till. Teasertrailern till Star Wars: The Force Awakens.

Jag gillar den. Skarpt. Allt, förutom den där rullande badbollen kanske, fick min inre Star Wars-nörd att hoppa jämfota av glädje. ”Den Onde” och hans lightsaber de luxe är lite cheesy men samtidigt riktigt badass tycker jag och det ska bli mycket intressant att se vem denne mystiske figur är. Dom två höjdpunkterna i trailern är såklart X-Wingarna och Millennium Falcon. Visst spelar det mycket på nostalgi men när jag såg dom bekanta och ikoniska skeppen samt hörde dom mäktiga ljuden så rös jag av välbehag. Snällt också av Lando Calrissian att han bytt ut parabolantennen han lyckades flyga av under slaget vid Endor.

Detta kan inte bli sämre än prequeltrilogin (snälla låt det bli så) och mina redan höga förväntningar har höjts ännu några rejäla snäpp.

Feta Star Wars-koncept

Dagens stora nyhet i Star Wars-världen, och det största som hänt hittills gällande den kommande filmen vågar jag nog säga, är det gäng konceptbilder som läckt ut i etern. Diverse spridda idéer av personerna bakom filmen har blivit konstnärligt förevigade och flera utav dom är riktigt häftiga och intressanta tycker jag. Jag skall inte avslöja för mycket då vissa kanske är känsliga för så kallade ”spoilers” men mina förväntningar inför den kommande filmen och trilogin har återigen höjts ytterligare några snäpp. Och detta kan väl så smått markera startskottet för vad jag tror kommer bli ett mycket intensivt år med ännu mer läckta bilder, rykten och nyheter ända fram till premiären den 18:e december 2015.

Hela artikeln med bilder hittas på The Star Wars Underworld.

stormtrooopers!

JJ Abrams, Ridley Scott och jag

Inatt drömde jag att jag hängde med JJ Abrams och Ridley Scott. Vi letade platser att spela in den kommande Star Wars-filmen på och jag var helt i extas. Vi hade hittat någon gammal verkstadslokal och i mina ögon såg det precis ut som inne i Dödsstjärnan. Sedan blev Ridley lite krasslig och fick sätta sig ner på något gammalt skräp medans JJ och jag gick vidare på en gata som såg ut att ligga i Monaco eller liknande. Efter ett tag ringde vi på hos en bekant till JJ. Mannen hade en spattig hund och hade fått en väldig massa post i brevlådan. Sedan så ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp ur sängen.

Jag har ingen aning om mitt undermedvetna ville berätta något för mig eller vad drömmen kan bero på men jag gissar att det kan ha att göra med dom recensioner av Alien– och Predator-filmerna jag har kollat på under den senaste veckan. Plus att jag har tittat på den nya Star Wars TV-serien Rebels. Kanske är det därför som JJ Abrams och Ridley Scott besökte min hjärna. Vet vet?

Hur som helst: Alien och Predator är två av mina absoluta favoritfilmer. Tyvärr så har båda dessa ikoniska filmmonster smutskastas en hel del genom åren på grund av alla kassa uppföljare som den stora Hollywoodmaskinen bestämt sig att spotta ut. I fallet Alien så gillar jag naturligtvis James Camerons härliga actionfest Aliens men faktiskt även den så bespottade Alien 3. Bland dom fyra ”rena” Alien-filmerna så är det i mitt tycke Alien Resurrection som är det stora sänket i serien och med Joss Whedon som en av manusförfattarna så borde det blivit väldigt mycket bättre. Och i fallet Predator så finns det bara en riktigt bra film i serien och det är såklart originalet med Arnold. Predator 2 är en habil actionrulle men Predators gillar jag inte alls. En kopia på första filmen fast med reglagen något uppskruvade och med mindre karismatiska skådisar är väl det lilla jag minns.

Sedan så har vi dom två missfostren: Alien vs Predator och Alien vs Predator – Requiem. Sicken jävla skit. För några år sedan så satte sig bloggkollega Totenfresser och jag oss ner för att titta på dessa två filmer och det gav inte så mycket mer än huvudvärk. I AVP så går allting fort. Vi måste snabbt till Antarktis (där allting är farligt) för att så snabbt som möjligt ta oss in i en pyramid (som är farlig) för att kunna hitta utomjordingar (farliga) att leka med. AVPR är inte lika snabb i vändningarna men där är allt det snabba utbytt mot mörker och korkade tonåringar vilket inte gör några filmiska underverk direkt. Suck, man blir matt bara av att tänka på det.

Så. Nog om det. Vi avslutat med mina intryck efter att ha tittat på det första avsnittet i den nya animerade tv-serien Star Wars Rebels. Och det första ord som ploppar upp i huvudet är: hyggligt. Animationerna är hyggliga, designen är hygglig och storyn är hygglig. Nu har jag bara sett ett avsnitt (dubbat dessutom) men det känns som om Disney gått den säkra vägen med en hel del igenkänning från den första Star Wars-trilogin uppblandat med en uppsättning karaktärer som setts hundra gånger tidigare.  Men visst finns det potential. Skaparna bakom serien är samma som gjorde Clone Wars och det var en serie som gick ifrån att vara medioker till ganska bra. Så förhoppningsvis så tar dom Rebels från hygglig till riktigt bra, tidsperioden är ju full av möjligheter då Rebels utspelar sig mellan Revenge of the Sith och A New Hope.

Så. Det var det om det. Så kan det bli när man drömmer.

alien biljard

Han Solo drack min Wookiee

Wookiee

Den jäveln drack nästan upp allt och stack så nu är den slut. Men det lilla jag hann smaka var trevligt både i näsa och på tunga. En IPA i amerikansk västkust-stil som gör allt rätt, som det mesta som kommer från danska Amager. Humligt så det förslår och väl värd betyget 4/5. Tyvärr så är det från den 1:a september väldigt mycket svårare att få tag i öl från Amager ”tack” vare Systembolagets nya regler men jag lyckades få iväg en beställning som dök upp i veckan. Wookiee IPA var en utav flaskorna men allra gladast är jag nog åt att jag fick tag i en till flaska Arctic Sunstone. Faktiskt den bästa Pale Alen jag druckit.

Nu när vi ändå är inne på det här med Star Wars så kan jag ju passa på att skriva lite om vad som händer med den kommande filmen som än så länge bara går under namnet Episode 7. Det är inte mycket som har avslöjats från inspelningen och det mesta är rykten, vissa otroligare än dom andra. Det man (kanske) vet är att Millennium Falcon skall vara med igen och att Harrison Ford har skadat benet efter att ha klämt benet i en dörr av något slag. Sedan är det som sagt mest rykten. Ett av dom mest trovärdiga är den nya designen på Stormtruppernas hjälmar:

sw-e7-stormtrooper

Jag gillar den. Om dom nu prompt måste ändra designen på Stormtrooper-hjälmen så varför inte till denna? Den har dom klassiska dragen samtidigt som den är moderniserad, vilket man väl får anse vara något som kan hända på 30 år?

Bland det mest löjliga i ryktesväg är att den nya filmen inte kommer att börja med en första scen som innehåller ett rymdskepp av något slag, något som alla filmer i Star Wars-sagan har gjort. Nej nu skall det istället börja med att man ser en hand som flyger genom kosmos, hållandes en ljussabel. En hand som sedan kraschar på en planet där våra nya hjältar hittar ljussabeln, drar slutsatsen att det är Luke Skywalkers ljussabel och genast måste hitta honom för att lämna tillbaka den. Jepp. Så urbota dumt på alla plan. Fast det allra dummaste är att vissa verkar tro att det är sant och att filmen verkligen kommer att börja så.

Jaja, vad skall man göra? Det är bara att spänna fast sig och lida sig igenom ryktestornadon som bara lär bli värre och värre ju närmare december 2015 vi kommer. Må kraften vara med er.

Stjärnornas Krig: Det börjar röra på sig

Som kanske bekant så briserade det en nyhetsbomb av stora mått igår. Det avslöjades vilka de skådespelare är som har de största rollerna i den kommande Star Wars-filmen som har premiär i december nästa år. De tre självklara, eller ”den heliga treenigheten” som vissa kallar dem, var naturligtvis ingen överraskning: Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher återkommer som Prinsessan Leia och Mark Hamill drar åter igen på sig Jedi-fracken och spelar Luke Skywalker. Andra inte helt överraskande rollbesättningar är Anthony Daniels som C-3PO, Kenny Baker som R2-D2 och Peter Mayhew som Chewbacca. Kul att Mayhew är med på banan igen då han för inte så länge sedan satt i rullstol och hade stora problem med sina knän. Men en operation förra året har tydligen löst detta.

star-wars-episode-7-cast-announce

Då till dom stora nyheterna: the new guys. Helt nya karaktärer som till stor del kommer att spelas av relativt okända skådisar. Dessa är:

Daisy Ridley: Ung tjej som antagligen kommer att spela Han Solo och Prinsessan Leias avkomma. Har bara haft små roller i tv-serier innan och är ett näst intill helt okänt kort.

Domhnall Gleeson: Irländare vars största merit är en roll som Bill Weasly i dom två senaste Harry Potter-filmerna. Har även synts i Dredd och True Grit. Kommer troligtvis även han spela avkomma till Luke eller Leia.

Andy Serkis: Mästaren av motioncapture som gjort sig en karriär av att spela CGI-figurer som Gollum, King Kong och Kapten Haddock. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om han inte spelar en datorgenererad karaktär även i Star Wars. Förhoppningsvis så blir det ingen ”rolig” figur som Jar-Jar Binks utan en skurk av något slag.

Oscar Isaac: Spelade så sent som förra året rollen som Llewin Davis i bröderna Coens Inside Llewin Davis. Verkar vara en bra skådis och jag tror att han har rollen som någon sorts god karaktär. Kanske som ledare i Nya Republiken eller liknande.

John Boyega: John fick sitt genombrott får några år sedan i filmen Attack the Block. En film som kanske var mer kul än bra men en av höjdpunkterna var helt klart Herr Boyega. Många verkar tro att han skall spela Lando Calrissians son eftersom han är färgad men jag är inte lika säker. Jag gissar på att han spelar en ung lovande Jedi som tränas av Luke Skywalker.

Adam Driver: Adam har tv-serien Girls som största merit. En serie jag bara har sett ett avsnitt av men det avsnittet har jag av någon anledning råkat se tre gånger. Och det jag främst kommer ihåg från det avsnittet är att Adam Drivers udda karaktär har en väldigt obekväm sexakt med en stackars tjej som avslutas med att han lägger en sats på hennes bröst. Så jag har lite svårt att tänka mig vilken roll som skulle passa Adam Driver i Star Wars men dom flesta verkar gissa på skurk eller Han Solos son. Jag tror mer på det senare.

Max Von Sydow: Sist men inte minst. Hur mäktig casting som helst tycker jag. Jag hade gärna sett Max som en gammal Imperieamiral som vill ha hämnd på Rebellalliansen, lite som Amiral Thrawn i Heir to the Empire-böckerna. Kan bli hur bra som helst.

Mina förhoppningar på den nya trilogin har höjts avsevärt i och med den här nyheten som kom igår och jag ser fram allt mer mot att sätta mig i en biostol någon gång i december nästa år och kanske, kanske bevittna något riktigt bra.

Strålande Star Wars-nyheter

Igår så avslöjades det att filmmusikmästaren John Williams skall göra musiken till den kommande Star Wars-trilogin. Vilket kanske inte är så spektakulärt egentligen eftersom det är svårt att se någon annan ta över det jobbet, iallafall så länge Herr Williams lever. Men det känns ändå betryggande att han är ombord och kan börja fila på en ny Imperial March eller Duel of the Fates så att den nya trilogin kan knytas ihop, iallafall musikaliskt, med dom två andra trilogierna.

Men som om inte det vore nog så ska den nya trilogin inte använda sig av så mycket green-screen som prequel-trilogin gjorde och mer utav riktiga praktiska effekter blandat med CGI. Vilket jag tycker är helt rätt väg att gå. Bygg på arvet från den första Star Wars-trilogin där riktiga modeller och kulisser skapade ett levande universum långt ifrån prequel-trilogins livlösa korridorer och fult datoranimerade boskap vars enda syfte var att leverera pruttskämt.

I och med detta så höjs mina förväntningar och jag hoppas verkligen att JJ Abrams och hans manskap kommer att leverera något som får min Star Wars-puls att komma igång igen.

star-wars-episode-iv

Star Wars kortspel – ett nytt försök

”Here we go again” som C-3PO sa i Return of the Jedi. Jag har ökat på spelsamlingen lite grann och den här gången blev det ett exemplar av Star Wars The Card Game som släpptes förra året. Ett spel jag blivit mer och mer sugen på efter att ha kollat på en hel del Youtube-videos om hur det spelas och som nu är mitt andra försök att hitta ett roligt kortspel baserat på Star Wars. Mitt första försök var på 90-talet någon gång då jag köpte ett startkit av Deciphers Star Wars CCG (Customizable Card Game) vilket jag aldrig fastnade för. Spelet var krångligt att spela och så var man mer eller mindre tvungen att köpa nya kort hela tiden (a lá Pokemon) där man så klart blev sittande med en massa dubbletter efter ett tag. Men detta nya Star Wars The Card Game råder förhoppningsvis bot på detta då det verkar väldigt lättspelat och inte är beroende av att du som spelare köper en massa nya kort hela tiden då det är ett så kallat LCG (Living Card Game). Visst, expansioner av spelet finns redan på marknaden men dom fungerar precis som vilken spelexpansion som helst och utökar bara upplevelsen, utan någon risk för en massa tråkiga dubbletter. Så nu är det bara att sätta sig ner och spela och hoppas på att Kraften är med en.

En studie i självplågeri

Fråga mig inte varför men under dom senaste veckorna så har jag blivit mer och mer besatt av tanken av att titta på den så kallade prequel-trilogin av Star Wars-filmer igen. En serie filmer jag hatar lika mycket som jag älskar den gamla originaltrilogin. Detta hat beror i mångt och mycket på den stora besvikelse som det var att titta på Episode 1 för första gången, då någon gång under våren 1999. Jag hade så mycket känslor och tankar investerade i Star Wars vid den här tiden så att se mitt älskade Star Wars bli reducerat till ett överbelastat, datorgenererat svammel gjorde riktigt ont i själen. Mitt intresse för Star Wars tog ganska abrupt slut den sommaren och inte blev det bättre när resten av filmerna i trilogin visade sig vara lika usla dom. Ok, Revenge of the Sith har väl några få ljuspunkter i sig men är i stort sett lika menlös och usel som sina föregångare.

Och nu sitter jag alltså här och känner för att ta mig an filmerna igen. Jag vill sätta mig ner och verkligen analysera skiten ur dom. ”Göra upp” med dom en gång för alla om man säger så. Här är jag naturligtvis grovt inspirerad av Red Letter Medias fantastiska dissekering av trilogin och det kommer självklart vara svårt att inte ha den i bakhuvudet under tiden man tittar men jag ska försöka så gott det går (har du inte sett denna fiktiva Mr Plinketts recensioner så rekommenderar jag starkt en titt). Kommer jag hitta några kvalitéer överhuvudtaget, är Jar-Jar Binks fortfarande det sämsta som hänt Star Wars och exakt hur mycket specialeffekter är för mycket? Ingen aning men jag ska försöka ta reda på detta en gång för alla. Frågan är bara om jag kommer att palla för det självplågeri som jag vet att allt detta kommer mynna ut i.

En datorgenererad bajskorv är fortfarande en bajskorv.

En datorgenererad bajskorv är fortfarande en bajskorv.

Vila i frid Lucasarts

Igår kom nyheten att Disney lägger ner anrika spelutvecklaren Lucasarts. Disney köpte ju Lucasfilm med alla dess dotterbolag och varumärken (Star Wars!) förra året och nu tyckte dom alltså att det var dags att låta Lucasarts vila. Ett besked som kanske när man tänker efter var väntat då Lucasarts inte gjort något bra på många, många år. Deras senaste spel var t.ex. ett dansspel till Xbox Kinect vilket väl säger ganska mycket.

Men för mig personligen så är det samtidigt ett väldigt sorgligt besked då Lucasarts var en av mina absoluta favoritutvecklare. Under slutet av 80-talet och under stort sett hela 90-talet dominerade Lucasarts helt i den genre som går under benämningen ”point n click adventure games”. Och det var just min första kontakt med ett av dessa som fick min kärlek för Lucasarts att blossa upp. Jag hade nämligen en polare som hade en Amiga 500 och på den lirade vi ett litet spel som hette Zak McKracken and the alien mindbenders så att fingrarna blödde och hjärnorna bultade. Efter det var jag helt såld på genren och köpte väl egentligen allt som Lucasarts släppte. Indiana Jones and the fate of Atlantis, Monkey Island, Full Throttle, Sam n Max Hit the road, Day of the Tentacle och allt vad dom hette. Alla helt fantastiska spel som välförtjänt placerade Lucasarts på äventyrstronen.

Eftersom Lucasarts var en del av Lucasfilm så producerades det också en ansenlig mängd spel baserad på Star Wars-licensen. Och även här visade Lucasarts hur en spel-rubank ska dras. X-Wing, TIE-Fighter, Dark Forces, Jedi Knight, Jedi Outcast och Knights of the Old republic. Magiska spel som gjorde bäst möjliga med namnet Star Wars. Tyvärr så dök det också upp en hel del ruttna äpplen med Star Wars-loggan på under åren men det är inte dom jag kommer minnas Lucasarts för, utan för alla roliga timmar som har spenderats på att skjuta ner rebeller i TIE Fighter (mitt 15-åriga jag tyckte att det var fantastiskt kul att ett transportskepp i spelet hette Runka) och force-choka Siths i KOTOR.

Så vad händer nu då? Inga vet utom möjligtvis Disney själva. Det lovande Star Wars 1313 är lagt på is och inga andra spel ligger just nu i pipelinen. Men helt säker kan man vara på att Disney inte kommer låta en sådan stor franchise som Star Wars vara utan tv/datorspel i framtiden. Personligen så hade jag gärna sett ett till Knights of the Old republic eller att dom drar igång X-wing serien igen. Eller ännu hellre att dom gör ett nytt Monkey Island eller Full Throttle (en tvåa var ju på gång men lades ner). Men det är bara önskningar från min sida och det finns inte så mycket att göra just nu än att bara vänta. En sak är i alla fall säker: Lucasarts finns inte mer. Vila i frid.

lucasarts-logo-grim-fandango

Cool gris

Det är längesedan jag tog Star Wars på fullt allvar (George Lucas otaliga ändringar i originaltrilogin har effektivt dödat mitt intresse) och lade en stor del av min inkomst på att köpa diverse Star Wars-prylar. Men ibland dyker det upp coola figurer som gör att det rycker lite i köptarmen igen. Som den här statyn av en Gamorrean Guard till exempel:

Den ingår tydligen i en ny serie figurer från Sideshow Collectibles som går under namnet Star Wars Mythos och som avbildar kända Star Wars-karaktärer på ett lite annorlunda sätt. Mycket läckert tycker jag och om jag bara hade haft pengarna och framförallt platsen för dom så hade jag förbokat allihop på en gång.

Äntligen ett bra Star Wars-spel?

Lucasarts utannonserade idag att dom ska släppa ett spel som ska gå under namnet Star Wars 1313. Ett actionäventyr i tredje person där man kontrollerar en prisjägare. Och rent spontant tycker jag att det låter ganska så fett. Men samtidigt så har Lucasarts varit på dekis alldeles för länge och spelen från dom har generellt varit av alldeles för dålig kvalité, vilket gör mig lite orolig.

En gång i tiden gjorde Lucasarts mästerverk i parti och minut. Man levererade äventyrsspel, så kallade point and click-spel, av absoluta världsklass och Star Wars-spel som t.ex. Dark Forces och TIE Fighter. Men det var många år sedan nu och dom bästa spelen från Lucasarts under senare år har varit Lego-spelen som dom inte ens utvecklat själva utan bara agerat utgivare för.

Men utan att egentligen ha sett någonting av Star Wars 1313 så verkar det ändå lovande då det tydligen ska ha 18-årsgräns, utspela sig i Star Wars-universumets mörkare delar och låta spelaren leka med prisjägarprylar istället för en massa ”forcepowers”, vilket faktiskt känns ganska uttjatat vid det här laget.

Var redo att bli prisjagad.