Sweden Rock Magazines topplistor

Igår så damp årets första nummer av Sweden Rock Magazine ner i brevlådan här hemma. Och som brukligt så är det numret där förra årets bästa skivor enligt både tidningens skribenter och läsare presenteras i listform. Och återigen så är det Ghost som kniper förstaplatsen på läsarnas lista och inte helt oväntat så är det Tribulation som är högst på skribenternas dito. Och om detta har jag naturligtvis lite åsikter.

Analyserar man listorna så märker man ganska snabbt att det är stor skillnad mellan skribenter och ”vanligt folk” och jag märker att jag personligen tycker bättre om musiken som skribenterna valt än den läsarna valt. För det första så förstår jag inte varför Ghost återigen tar hem titeln Årets bästa skiva. Eller jo, det gör jag för skivan är ju klart bättre än föregångaren Infestissumam, som även den vann läsaromröstningen 2013. Men ändå: vad är det som gör att Ghost går hem så stenhårt i stugorna? För mig så är Meliora en helt ok skiva som går bra att lyssna igenom, eller på en enstaka låt, lite då och då men det bästa som kom under hela 2015? Nej, inte ens i närheten.

Då är Tribulations The Children Of The Night ett mycket trevligare val som årets bästa skiva vilket ju också tidningens skribenter tyckte. Men vilka kom då tvåa? Jo det var ju Ghost så klart. Det är så att man blir lite matt. Men annars så är skribentlistan sjukt mycket bättre än läsarnas för här hittar vi guldkorn som Arcturus, Macabre Omen, Horisont, RAM och Infernal War vilka inte finns någonstans att hitta på läsarlistan. Skribenterna är betydligt mer varierade i sin musiksmak medan läsarna mest verkar vilja lyssna på diverse Heavy, Thrash och Power Metal. Men, och detta är ett ganska stort men, på läsarlistan så hittar vi Symphony XUnderworld på plats 13. Symphony X är inte ens med på skribentlistan! Inget annat än en skandal. Förra årets bästa skiva tar sig alltså inte in på Sweden Rock Magazines skribenters topp 50-lista. Journalistiken av idag är snabbt på väg utför.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vet inte riktigt. Men kanske är det så att  jag innerst inne är en elitistisk skitstövel som ser ner lite på den stora folkmassan och deras musiksmak. Och dagens hårdrocksjournalisters val också för den delen.

PHOTO COPYRIGHT JOHN McMURTRIE 2015

”All bow before Hypno-Ghost!”

Ljudförbättrande strömförsörjning

Fick i veckan hem en klump med elektronik i. En klump som försörjer min Ami DS5 DAC med ström. Ström som är lite bättre än den som produceras av originalaggregatet som följer med DACen och som i slutändan ska ge bättre ljud ut ur högtalarna.

Det är holländska Booster som producerar aggregat till en hel uppsjö av ljudprodukter och har såklart även tagit fram ett som passar Amis DS5 DAC. Dom har även aggregat som fungerar ihop med DACar och mediaspelare från t.ex. Musical Fidelity, Arcam, Nuforce och Cambridge. Men den stora och viktiga frågan är ju såklart om ljudet blir bättre. Och det tycker jag faktiskt att det blir. Efter att ha lyssnat intensivt i ett par dagar så tycker jag att ljudet har stramats upp och att det framförallt är detaljerna i musiken som hörs tydligare. Självfallet är det svårt att göra en riktig jämförelse eftersom det tar tid att byta mellan aggregaten och ljudminnet är kort och sådant här är ganska subjektivt men ändå, jag upplever en klar förbättring.

Raskt så byter vi ämne för att diskutera senaste numret av Sweden Rock Magazine som också dök upp i veckan. Det har nämligen skett lite utav ett under. För första gången så känner jag igen skivan som Opeths Mikael Åkerfeldt presenterar i sin återkommande krönika. Det är Artchs Another return to Church Hill som Mikael har valt att säga några väl valda ord om och det är faktiskt en skiva som jag själv har i min ägo, på vinyl dessutom. En ganska medelmåttig skiva om jag inte minns helt fel men som har ett otroligt starkt kort i titelspåret. En låt som jag tycker är en uppvisning i hur man framför teatralisk och stämningsfull Heavy Metal (smakprov). Förövrigt så kanske någon kommer ihåg Artchs sångare Eirikur Hauksson som gästsjöng på Gardenians skiva Soulburner för ett gäng år sedan och som gick att se i SVTs Inför-Melodifestivalen-program när det gick. Fråga mig inte när det var bara för jag är så jävla Metal att jag inte kommer ihåg. Jag har nog inte ens sett det programmet nu när jag tänker efter.

Metal-over and Metal-out.

Nytt år med ny öl

Mitt första riktiga år som ”findrickare” av öl har passerat och mitt intresse för denna ädla dryck ökar bara. För drygt ett år sedan så visste jag inte så mycket mer om öl än att det fanns ljus och mörk. Och något som heter Ale. Visst är jag fortfarande en nybörjare av stora mått och har en massa roliga ölsorter kvar att testa men det känns ändå väldigt tillfredsställande att känna att man är intresserad av öl och kan lite grann om det. Kunskap väger ju aldrig tungt som det brukar heta.  Under 2013 hoppas jag få tillfälle att testa för mig exotiska ölstilar som Lambic, Geuze och Saison. Och jag ser så klart fram emot att testa ännu fler Dubbel IPAs, Imperial Stouts och allt vad det heter.

Om jag skulle utse tre personliga favoriter under året som gått så blir det följande:

  1. Modus Hoperandi. Överlägset den öl jag druckit flest av under året. Sedan det togs in i Systembolagets fasta sortiment så har jag köpt minst en varje gång jag varit där och botaniserat bland hyllorna. En riktig liten smakbomb på burk, fylld med ljuvliga humlearomer.
  2. Gonzo Imperial Porter. Ett tag var jag väldigt less på Porter och Stout och tyckte att det mesta var bra men ganska likartat och ingen gav mig den där riktiga wow-känslan som jag var ute efter. Men så testade jag Gonzo och kärlek uppstod.  Kanske är det mina relativt otränade smaklökar som spelar mig ett spratt men jag tycker verkligen att detta är en perfekt Porter. Ska bli kul att se om jag ändrar uppfattning under det kommande året.
  3. Mohawk Extra IPA. Ännu en humlebomb fast denna gång från svenska Mohawk. En på alla sätt jättetrevlig öl som är välkommen i min kundkorg alla dagar i veckan.

Så, nog om året som gått. Nu över till 2013. Ikväll så dricker jag min första öl någonsin från norska Nögne Ö. Underlig Jul heter den och det är väl ungefär precis vad den är. En rejäl näve av julens kryddor nerklämda i en flaska och det smakar faktiskt riktigt bra. Inget man dricker på firmans julfest kanske men som sällskap vid datorn i skrivande stund passar den utmärkt. God blir betyget.

Nu byter vi hastigt och lustigt ämne för nya numret (#100!) av Sweden Rock Magazine kom idag och där listade dom dom 100 bästa svenska banden genom tiderna. Och visst, sådana listor är högst subjektiva men jag har ganska svårt att smälta att musikjournalisters kelgrisar som Ghost och Watain hamnar före storheter som Marduk, Meshuggah, Hypocrisy, Nasum, Necrophobic och Unleashed. Så, nu fick jag det sagt också. Jubileumsskivan som följde med var dock ganska trevlig med sina två covers framförda av Candlemass och Entombed. Fin helg på er!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Fredagsgötta

Jahopp. Då var det fredag igen då alltså. Och då myser man så klart. Och mys innebär i detta fall lite Jättegod öl (London Porter), bra progressiv metal i lurarna (LeprousTall Poppy Syndrome) och ett par färska nummer av ett par trevliga blaskor (Sweden Rock Magazine och Hifi & Musik). Som lite grädde på moset så har man tittat på Indiana Jones and the Last Crusade (grymt bra kvalité på nya Blu-Ray utgåvan) innan också. Så gött det kan vara ibland.

Fredagsgött

Då har man jobbat sin första vecka efter tre månaders pappaledighet. Och det känns faktiskt lite i kroppen men främst i huvudet som är allmänt segt och jävligt. Då passade det väldigt bra att upptäcka att lite uppiggande medel i form av tidningar låg i brevlådan när man kom hem. Idag kom nämligen BÅDE nya numret av Sweden Rock Magazine och Hifi & Musik. Så nu blir det till att frossa i Rush-intervju, test av engelska stativhögtalare, skivrecensioner plus en massa annat gottigt.

Och så tar vi en apelsin till det.

Trevlig helg!

Belöning efter en jobbig arbetsdag.

Pust…

Idag var det kurs. Hela dagen. Med frukost, lunch och fikabuffé. Som dessutom avslutades med ETT PROV! Väldigt ansträngande och jobbigt som ni kanske förstår. Tur då att det väntade lite gött på en när man kom hem (en timme tidigare än vanligt ska nämnas):

 

Mission Impossible Blu-Ray box, två plattor av hårdare karaktär och senaste numret av Sweden Rock Magazine. Jo man tackar ja.