Musik att se fram emot 2019

Sitter här med en rykande kopp kaffe, lyssnar på helt nya Astrophobos-skivan och funderar på vilka skivor som kommer att släppas under 2019. Vad finns det att se fram emot?

Om vi börjar med det som ligger någon månad eller två bort så är det nya alster från grupper som Misery Index, Nordjevel och naturligtvis Dream Theater som jag ser fram emot att lyssna på. Misery Index och Nordjevel för att de har jävligt stabila (om än olika långa) diskografier sedan tidigare och Dream Theater för att jag är nyfiken på hur de har styrt skutan sedan urtråkiga mastodonten The Astonishing.

Sedan så släpper ju svenska Diabolical en ny platta den 15:e februari och veteranerna i Evergrey släpper sitt album The Atlantic redan den 25:e januari. Inte lika intressant i mina ögon kanske men vem vet? Kanske är jättebra.

Och vi får ju inte glömma supergruppen Vltimas som släpper sin skiva Something Wicked Marches In i slutet av mars. Flo Mounier (Cryptopsy), Rune Eriksen (ex-Mayhem) och ingen mindre än Dave Vincent (ex-Morbid Angel) har slagit sina skallar ihop och gjort en skiva. Kommer antagligen bli ganska mediokert som sådana här projekt ofta blir med grabbarna får gärna motbevisa mig.

Längre fram då? Ja säg det. Jag har ingen direkt koll men jag räknar kallt med att Nile släpper en ny skiva under året efter som de är eller precis har varit i studion och spelat in. Och att nästa del i Michael Romes soloprojekt också dyker upp känns självskrivet, något annat vore konstigt. Och på tal om Michael Romeo så slutar man ju aldrig att hoppas på en ny Symphony X-platta men eftersom de ska ut på Europa-turné i år så lär väl det dröja. Men det är ju inget att vara ledsen över då man äntligen ska få se en av sina absoluta favoritgrupper live igen.

Nä. Tillbaka till kaffet och Astrophobos.

Sweden Rock Magazines topplistor

Igår så damp årets första nummer av Sweden Rock Magazine ner i brevlådan här hemma. Och som brukligt så är det numret där förra årets bästa skivor enligt både tidningens skribenter och läsare presenteras i listform. Och återigen så är det Ghost som kniper förstaplatsen på läsarnas lista och inte helt oväntat så är det Tribulation som är högst på skribenternas dito. Och om detta har jag naturligtvis lite åsikter.

Analyserar man listorna så märker man ganska snabbt att det är stor skillnad mellan skribenter och ”vanligt folk” och jag märker att jag personligen tycker bättre om musiken som skribenterna valt än den läsarna valt. För det första så förstår jag inte varför Ghost återigen tar hem titeln Årets bästa skiva. Eller jo, det gör jag för skivan är ju klart bättre än föregångaren Infestissumam, som även den vann läsaromröstningen 2013. Men ändå: vad är det som gör att Ghost går hem så stenhårt i stugorna? För mig så är Meliora en helt ok skiva som går bra att lyssna igenom, eller på en enstaka låt, lite då och då men det bästa som kom under hela 2015? Nej, inte ens i närheten.

Då är Tribulations The Children Of The Night ett mycket trevligare val som årets bästa skiva vilket ju också tidningens skribenter tyckte. Men vilka kom då tvåa? Jo det var ju Ghost så klart. Det är så att man blir lite matt. Men annars så är skribentlistan sjukt mycket bättre än läsarnas för här hittar vi guldkorn som Arcturus, Macabre Omen, Horisont, RAM och Infernal War vilka inte finns någonstans att hitta på läsarlistan. Skribenterna är betydligt mer varierade i sin musiksmak medan läsarna mest verkar vilja lyssna på diverse Heavy, Thrash och Power Metal. Men, och detta är ett ganska stort men, på läsarlistan så hittar vi Symphony XUnderworld på plats 13. Symphony X är inte ens med på skribentlistan! Inget annat än en skandal. Förra årets bästa skiva tar sig alltså inte in på Sweden Rock Magazines skribenters topp 50-lista. Journalistiken av idag är snabbt på väg utför.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vet inte riktigt. Men kanske är det så att  jag innerst inne är en elitistisk skitstövel som ser ner lite på den stora folkmassan och deras musiksmak. Och dagens hårdrocksjournalisters val också för den delen.

PHOTO COPYRIGHT JOHN McMURTRIE 2015

”All bow before Hypno-Ghost!”

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Dags att börja skissa på årsbästalistan

Året har inte så fasligt många dagar kvar att hänga kvar i nu när vi är en bit in i november och det börjar alltså bli dags att försöka få ihop alla skivor man köpt och lyssnat på under året till en topp 10-lista. Och om musikåret började lite knaggligt så har det efter sommaren verkligen tagit fart och en mängd bra skivor har dykt upp vilket gör det jag tidigare trodde skulle vara en enkel uppgift till en ganska knepig en.

Jag har redan slängt iväg ett grovt utkast till lista till Sweden Rock Magazine som just nu har en tävling där man kan vinna en biljett till Sweden Rock Festival 2016. Vilket inte hade varit helt fel nu när festivalen redan kan stoltsera med bland annat King Diamond, Tribulation, Satyricon och Twisted Sister i sin line-up. Verkar alltså som att det finns riktigt stor potential till att de får ihop en rykande het festival nästa sommar. Tänk om de skulle få med Symphony X. Då hade det nästan varit läge att i värsta fall ansöka om mitt livs första sms-lån för att ta sig dit.

Och på tal om Symphony X, de kommer hamna mycket (mycket) högt på min lista i år. Underworld visar inga tecken på att bli trist att lyssna på och har verkligen utkristalliserat sig som en av de bästa skivorna i bandets diskografi. Men sedan blir det betydligt knepigare att få ihop den där listan, det finns ju så mycket bra att välja på. Listan jag skickade till Sweden Rock innehöll förutom Symphony X även Steven Wilson, Under The Church, Nile, Trials, Cruciamentum, Arcturus, Leprous, Embrace Of Thorns och RAM. Som synes så glömde jag att ta med höjdare som t.ex. Beardfish, Gorod och Tribulation vilket inte är ok, ajabaja på mig. Och då får man ta med i beräkningen att jag ännu inte har lyssnat på måsten som LikHorrendous, Firespawn och Horisont. Så ja, detta blir minst sagt knepigt.

Vi avslutar väl detta inlägg med en av de nominerade, Cruciamentum, vars dundrande mörker från skivan Charnel Passages är värdig en placering på listan.

Underworld – årets bästa skiva?

Symphony X Underworld

Efter att ha varit tvungen att ”ful-lyssna” på Symphony X nya skiva Underworld via Spotify under en veckas tid så kunde jag igår äntligen hämta ut mina alldeles egna exemplar av skivan. En CD med fin slipcase och en högst olimiterad utgåva på svart vinyl. Att köpa både CD och vinyl har blivit en ny liten inköpsritual senaste tiden och är endast förärad de skivor som jag ser fram emot mest och de som har störst potential att hamna bland årets bästa skivor.

Och då är ju frågan om Underworld lever upp till dessa kriterier? Svar: Ja, det tycker jag absolut att den gör. Först var jag i och för sig lite tveksam till denna skiva då det första smakprovet som släpptes tidigare i år (låten Nevermore) inte övertygade mig helt och hållet. Men det tog inte lång tid innan Michael Romeo och gänget omvände mig och nu diggar jag Nevermore som fan. Och större delen av hela skivan med för den delen.

Underworld öppnas starkt med en för Symphony X typisk instrumental bit som heter Overture vilken sedan mynnar ut i nämnda Nevermore. Sedan följer det starka titelspåret, lugna och finstämda Without You och rökaren Kiss of Fire, ett av skivans allra bästa spår. Efter det kommer Charon, även det en mycket bra låt och sedan skivans längsta spår To Hell and back, en låt som det tog ett tag att komma in i men som nu går ner utan problem. Men sedan blir det ett litet hack i det annars så väloljade maskineriet med låtarna In my darkest hour och Run with the devil. De är absolut inte dåliga på något vis men nja, helt klart de låtar jag uppskattar minst på skivan. Dock så återställs ordningen omgående med den slagkraftiga avslutande duon Swan song och Legend.

Överlag är jag jättenöjd med vad Symphony X åstadkommit denna gång. Jag älskar att Russell Allen gått tillbaks till att sjunga lite lugnare och mer harmoniskt och inte bara vräka på med raspiga-rock-rösten som han gjorde lite för mycket på Paradise Lost och Iconoclast i mitt tycke. Jag gillar även de musikaliska flörtarna med bandets tidiga skivor som dyker upp lite här och var. De saker jag kan klaga på är få men de mest påtagliga är låtarna In my darkest hour och Run with the devil som jag redan nämnt samt ljudet på skivan. Skivan låter absolut inte dåligt med jag tycker gott att Romeo och Jens Bogren (som mixat och mastrat skivan) kunde ha varit lite mer återhållsamma och inte skruvat upp volymen så mycket på skivan. Som det är nu så ligger Underworld alltid lite i riskzonen att bli ansträngande att lyssna på, lite beroende på vilken utrustning som används. Jag upplevde till exempel att Jason Rullos cymbaler blir väldigt påträngande via mina Sennheiser-lurar.

Men detta är mindre svagheter som är lätta att ignorera då ju skivan i stort är så fantastiskt bra. Symphony X är back on track efter några mindre snedsteg, alla fans av högkvalitativ progressiv Metal jublar och Underworld tar täten i racet om att bli utnämnd till årets bästa skiva.

Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Den där andra nya Symphony X-låten

Mitt under brinnande midsommarafton så väljer Symphony X att släppa ett andra smakprov från den kommande skivan Underworld, vilket gjorde mig både överraskad och glad. Låten heter Without you och är en ganska enkel och rak ballad till bredden full med ”cheese”.

Without you är i mina öron lite utav ett syskon till tidigare fenomenala lugna låtar som Accolade, Accolade II och When all is lost men är något för enkelt uppbyggd för att riktigt komma upp i samma liga. Med det sagt så måste jag ändå säga att jag gillar den. Russell Allen sjunger fenomenalt bra som vanligt och låten är riktigt skön trots sin enkelhet. Michael Romeo bränner av ett trevligt solo också så alla gitarrnördar blir glada. Men jag undrar var Mike Pinnella och hans keyboard har tagit vägen. Är syntmattor i bakgrunden allt han får göra nuförtiden eller? Hoppas verkligen att övriga låtar på Underworld kommer att råda bot på detta för mannens flinka spelande är ju ändå en stor del i det kompletta Symphony X-soundet.

Fan, det här bådar gott inför släppet av Underworld nästa månad. Denna och förra singeln Nevermore (som satte sig till slut) är en bit ifrån det bästa de gjort men är två högkvalitativa låtar och jag räknar iskallt med att det gottigaste är kvar att upptäcka.

Den där nya Symphony X-låten

Symphony motherfuckin X. En av de grupper som gjort störst avtryck på mig i mitt musiklyssnande liv. Jag avgudar skivorna The Divine Wings of Tragedy och The Odyssey och i stort sett hela deras diskografi håller hög till mycket hög klass. I juli kommer deras nya skiva Underworld och idag så släppte skivbolaget Nuclear Blast ett första smakprov i form av låten Nevermore:

Och jag är skeptisk. Eller faktiskt lite besviken rent ut sagt. Det låter som om Symphony X gör en cover på sig själva. Det finns liksom inget i låten som greppar tag i mig och det mesta tycker jag mig ha hört innan i tidigare, och mycket bättre, Symphony X-låtar. Den där refrängen vet jag inte riktigt var jag skall göra av. Det är väl egentligen bara under mittpartiet och solot som jag får en varm, positiv känsla i kroppen. Dessutom så verkar ljudet lida oroväckande mycket av Loudness War, vilket i och för sig var väntat då Nuclear Blast har den dumma vanan att pumpa upp volymen på skivorna de släpper och döda allt vad dynamik heter. Aj, aj, aj Michael Romeo & co, detta bådar fan inte gott.

Kommer jag köpa skivan ändå? Högst troligen. Eller rättare sagt: ja det är klart att jag kommer att göra. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan och jag kommer in i det sista hoppas på att Nevermore är skivans överlägset sämsta spår och att det enbart är i den här videon som ljudet är uppvridet till MAXX. Hoppas, hoppas…

Symphony X röjer i studion

Eller så sitter dom fint och stilla och pillar på sina dyra instrument. Huvudsaken är att dom just nu är inne i studion och spelar in en ny skiva som är planerad att släppas tidigt nästa år. Visserligen så kan man kallt räkna med att detta ”tidigt” blir framåt sommaren men vafan, nytt album med Symphony X! Riktigt jäkla gött.

Enligt bandets basist Michael LePond så är ”the album isn’t as heavy as 2011’s Iconoclast and seems more like a combination of 2002’s The Odyssey and 2007’s Paradise Lost” vilket i mina öron är mumma. Naturligtvis inte lika mumma som om Paradise Lost hade varit utbytt mot The Divine Wings of Tragedy men ändå: Mumma!

logo-symphonyx

50000 låtar

För inte så längesedan bröt jag igenom 50000-vallen. 50000 ”scrobbles” på Last.fm, 50000 genomlyssnade låtar. Ingen jättemängd om man jämför med dom som ”scrobblar” mest på Last.fm men för mig personligen en liten milstolpe och det är ju lite kul att se vad man har lyssnat på framför datorn sedan januari 2007. För det är främst vid datorn som jag lyssnar på musik. Stereon står för kanske 10-15% av den totala lyssningstiden medan datorn snor åt sig resten. Bilen då? Tyvärr så lyssnar jag bara på radio i bilen för ljudet är uruselt och duger inte till något annat.

Hur ser då 6 års musiklyssnade ut? Jo topp 10 är som följer:

  1. Nile. 984 spelade låtar. En av mina absoluta favoritgrupper och som tack vare förra årets fenomenala platta gjorde ett rejält ryck i toppen.
  2. Symphony X. 663 spelade låtar. Gammal favorit som alltid får plats i spellistan. Tillhör toppskiktet inom den progressiva metallen även om formen inte är på samma megahöga nivå idag som för 10 år sedan.
  3. Azarath. 634 spelade låtar. Polsk dödsmetall som det lyssnades intensivt på för några år sedan. Lyssnar fortfarande på dom titt som tätt men inte alls lika mycket.
  4. Immolation. 550 spelade låtar. Många plays tack vare fantastiska Majesty and Decay från 2010 men dom ser ut att kunna klättra nu när Kingdom of Conspiracy ligger på hårddisken.
  5. Demonical. 493 spelade låtar. Svensk kvalitetsdöds som alltid är välkomna i lurarna. Ny skiva kommer i år.
  6. Infected Mushroom. 455 spelade låtar. En kvarleva från tiden då jag lyssnade på elektronisk musik som mest. Händer väl att dom spelas men det är väldigt sällan.
  7. Devin Townsend. 421 spelade låtar. Även detta något av en kvarleva från några år bort. Gamle Devin lirades frekvent förr men hans senaste plattor har jag inte riktigt fastnat för så det blir inte lika ofta längre.
  8. Rush. 419 spelade låtar. Insåg Rushs storhet ganska sent och har därför inte ackumulerat så många plays som dom förtjänar. Fantastisk grupp även om deras bästa grejer är 30-40 år gamla.
  9. Enslaved. 403 spelade låtar. Hmm…lite utav ett mysterium. Enslaved är bra men inget jag rankar lika högt som många grupper som ligger efter dom i min statistik. Borde alltså inte ligga så här högt men gör det ändå.
  10. Primordial. 390 spelade låtar. Inte mer!?! Här måste lyssnas mer. Primordial är grymma!

Är som sagt lite förvånad över vissa gruppers placeringar. Känns som om att jag har lyssnat dubbelt så mycket på Primordial jämfört med Enslaved men det har jag tydligen inte. Och att Infected Mushroom fortfarande håller fast vid topp 10 är imponerande med tanke på hur lite jag lyssnat på dom under dom senaste åren.

Jahopp, nä det är väl bara att bokföra detta till handlingarna och ”scrobbla” vidare till 100000 lyssnade låtar. Mitt användarnamn på Last.fm är förövrigt GalacticKiller och någon skulle vilja bli polare där. Över och ut.

Najl! Numba wan!

Najl! Numba wan!

Onsdagswhisky

Idag stod det fläskfilé med whiskysås på menyn. Smarrigt värre och eftersom näst intill hela min Glenfiddich 15y-flaska jag fick i julas gått åt till just matlagning så passade jag på att hälla upp en liten slurk till mig själv också, det gäller ju att passa på medan den finns kvar.  Och det smakade gott kan jag meddela. Trevligt mild och ”smooth” som dom säger i Skottland. Men ärligt talat så känner jag ingen större skillnad jämfört med  den vanliga 12-åriga Glenfiddichen, i alla fall nu när jag inte kan göra ett A-B test. Men fortfarande en mycket trevlig liten slurk wirre. Och allt detta till tonerna av Symphony X kalasplatta The divine wings of tragedy. Mumma!