The Astonishing – årets första besvikelse?

Det verkar tyvärr inte bättre än att Dream Theater startar året med att bjuda på en sådan. Efter ett gäng genomlyssningar så är det fanimej inte mycket av den musik som finns på detta övergräddade dubbelalbum som går hem hos mig. När de två timmarna som albumet tar på sig för att spela klart har passerat så känns det som om man har lyssnat på någon sorts identitetslös samling med slätstrukna ballader. Det finns i stort sett bara EN låt på hela albumet som jag tycker om och som är någorlunda intressant och det är A New Beginning. Men vilken tid det tar innan man kommer dit om man lyssnar från början! Så mycket fluff man måste ta sig igenom. Och för att inte tala om Jordan Ruddess störiga syntar som går en på nerverna tämligen omgående. Kevin Moore, var är du?! Kom tillbaka!

Synd och skam är vad det är för det kändes ändå som om Dream Theater hade något stort på gång efter att ha ryckt upp sig efter halvtrista A dramatic turn of events med sitt självbetitlade album som kom 2013. Men så är alltså inte fallet, i alla fall som det verkar just nu. Jag skall ge The Astonishing några chanser till och jag skall framförallt sätta mig ner med texthäftet i hand nästa gång och se om det kanske gör någon skillnad när man hänger med i storyn som bandet byggt hela skivan runt, hur klyschig den än må vara.

dream-theater

Skäms på er Dream Theater. Byt ut alla utom John Myung.

MegaProgMåndag

Hur mycket prog kan det bli en blöt och slaskig måndag som denna? Jo det kan bli jävligt mycket prog när dagens postleverans ser ut så här:

DSC_0020

Ni ser själva. Det blir ju nästan inte blir mer progressive än så här. Jag menar först så har vi ju inget mindre än Dream Theaters nya fläskiga dubbelskiva The Astonishing. Dryga två timmar(!)  av bombastisk konceptmusik där John Petrucci och gänget verkar haft allt annat än less is more som motto. Detta blir antingen en råflopp eller något riktigt mustigt som man vill avnjuta igen och igen. Bara tiden och John Petruccis skägg kan utvisa resultatet.

Borknagars Winter Thrice är härnäst och här kan man väl återigen vänta sig en stabil dos progressiv svartmetall från den närmast all-star liknande gruppen. Nu har jag inte hört exakt allt med Borknagar men det jag har hört med dom är riktigt, riktigt bra och efter senaste toppenskivan Urd så är förväntningarna på topp och den ända vägen är ner.

The Mute Gods skiva Do nothing till you hear from me är faktiskt ett köp där jag inte har en aning om vad jag har att vänta. Jag såg helt enkelt att det var Marco Minnemann som trummade på skivan och det räckte för att den skulle åka ner i kundkorgen. Så nu återstår bara att höra om jag gjort året första felköp eller om jag belönas för mitt våghalsiga köp. Jävligt edge om jag får säga det själv.

Slutligen så har vi en färsk samling med hela fem skivor signerade den alldeles fantastiska svenska progorkestern Beardfish. +4626-Comfortzone var kanske som bekant en av förra årets stora höjdpunkter så när jag såg att den här samlingen var på gång så var det bara att boka. Vad jag förstår så är skivorna Mammoth och The Void två höjdare och övriga tre är säkert ingen skit det heller.

Så är det. Musik är kul. Och ibland progressiv.