Den där nya Tribulation-låten

Ett av mina absoluta favoritband, Tribulation,är på gång med ny platta vid namn Down Below (släpps i slutet av januari nästa år) och de släppte precis en sprojlans ny video och ett första smakprov i form av The Lament.

Snygg video, svängig och skön låt men kanske inget jag hoppar dubbla kullerbyttor över. Vad jag förstått så har det viskats om en liten återgång till soundet bandet hade på The Formulas of Death (mina absoluta Tribulation-favorit) och ja, kanske att det kan höras lite utav det på The Lament. Dock så önskar jag mig en liten mer uppskruvad hårdhet och mera komplexa låtstrukturer. Men då detta är ett första smakprov så ska jag nog inte dra allt för stora växlar. Trots att jag alltså inte helt övertygad än så har det självklart bokats ett exemplar av skivan redan nu, för är det några som har en hög lägstanivå så är det mästarna från Arvika.

Annonser

Tribulation Super-Duper-Mega

Nya Tribulation-skivan har landat här hemma. I super-duper-lyxigt boxutförande där det bland annat ligger ett halsband som jag aldrig kommer att ha på mig, en dubbel-lp som jag inte kommer att kunna spela på ett tag och ett art print med autografer på som antagligen inte kommer att ramas in och sitta på väggen. Men vafan, boxen är riktigt snygg och Tribulation är ju bra så det var lätt värt den knappa 500-lappen boxen kostade.

Då är ju frågan om själva skivan är något att ha. Efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger under stor koncentration så är mitt intryck att The Children of the Night är en naturlig fortsättning på förra skivan och inte något tvärt kast i stil med det som gjordes när gruppen gick ifrån dödsröjiga The Horror till progressiva The Formulas of Death. Skivan känns betydligt mer lättlyssnad och rak jämfört med föregångaren och det vet jag inte om jag riktigt gillar. Det kompakta mörkret och mystiken var ju en del i det jag älskade med The Formulas of Death. Men vi får väl se vad som händer när skivan fått snurra några varv till och fått landa i den fluffigt musikaliska delen av min hjärna. Hur som helst så vågar jag redan nu säga att detta är en högkvalitativ skiva som jag kommer att lyssna på många gånger i framtiden.

Bäst musik 2013

Tiden är inne. Det har blivit dags för den ena halvan av den skapandekraft som ligger bakom bloggen FornMon Flyg, Audio & Vision…SLICE att utse vad han tycker är årets 10 bästa skivor.

En relativ lång tid av beslutsångest och ältande är över. Och resultatet är för mig förvånande enkelspårigt. I år så är det t.ex. ingen progressiv metal eller elektronisk musik som får plats. Två genrer som jag historiskt sett har haft ett långt kärleksförhållande med. Inte heller någon ren rock får plats utan i år är det bara mangel av diverse olika slag som gäller. Vet inte om detta är ett ålderstecken eller vad det är. Har jag bara tid och ork att lyssna på ”en” sorts musik eller är det helt enkelt så att dom skivor som fallit mig mest på läppen i år helt enkelt är musik av det mer våldsamma slaget?

Nog ältat om detta, nu kör vi:

10. DiabolicalNeogenesis. Kom sent in i samlingen och var väl ärligt talat ”bara” bra vid dom första genomlyssningarna. Men jäklar vad den här skivan växer ju mer man lyssnar på den. Hade jag haft den i skivhyllan tidigare så är det högst troligt att Neogenesis hade nått en högre placering.

9. Aeternus…and the Seventh his soul detesteth. Gammalt favoritband som återigen visar att dom är en kraft att räkna med. T.o.m den lite annorlunda ljudbilden på skivan går hem hos mig.

8. Wormed Exodromos. Årets Cryptopsy kommer från Spanien. Eller från rymden, det beror lite på hur man ser det. Krossande tungt mangel men samtidigt framfört med lätt finess.

7. AnciientsHeart of Oak. Ok, Anciients är inne och sniffar på dom progressiva och rockiga territorierna men det är inte helt mangelfritt om man säger så. Otroligt snygg skiva, både sett till innehåll och omslag.

6. ThyrfingDe Ödeslösa. Äntligen fick jag tummen ur och började lyssna på Thyrfing. Och rikligt belönad blev jag för det. 8 spår av finfin Viking Black Metal med den alltid så pålitlige Jens Rydén bakom micken.

5. SkeletonwitchSerpents Unleashed. Efter två mindre besvikelser så visar grabbarna verkligen var skåpet skall stå. Serpents Unleashed är en återkomst till form som nästan håller samma kvalité som fantastiska andraskivan Beyond the Permafrost.

4. Darkened Nocturn SlaughtercultNecrovision. Tysk Black Metal, kan det verkligen vara något? Ett rungande ”JA” väljer jag att utbrista på den frågan. En helt ny bekantskap för min del som jag svalde med hull och hår och som gjorde att jag köpte tre skivor till med gruppen av bara farten. Relativt fånigt bandnamn till trots, det här är riktigt riktigt bra.

3. SaprogenicExpanding towards collapsed lungs. Efter 7 långa år så väljer Saprogenic att följa upp skivan Ichneumonid på ett helt fantastiskt sätt. Var först skeptisk till om det skulle hålla men Expanding towards collapsed lungs innehåller amerikansk dödsmetall utövad på ett ypperligt sätt. Snabbt, hårt och piskande men samtidigt snyggt melodiskt.

2. VerminousThe Unholy Communion. Tribulation valde kanske som bekant att ta vidare sitt dödsmangel i en annan riktning än vad många hade väntat och önskat sig. Enter Verminous. Efter 10(!) år så kom äntligen The Unholy Communion, uppföljaren till magnifika Impious Sacrilege. Verminous levererar en skiva fylld med högkvalitativ dödsmetall av finaste svenska märke och det är en skiva som passar som handen i handsken för alla dom som önskade sig att Tribulation gjort en skiva i samma stuk som The Horror.

1. TribulationThe Formulas of Death. Grabbarna från Arvika valde alltså att gå i ett lite annorlunda spår när The Horror skulle följas upp. Istället för det ganska raka dödsmanglet så handlar det mer om progressivitet och om att skapa filmiska stämningar. Många tyckte inte om detta ”nya” Tribulation men jag har diggat stenhårt sedan jag jag först hörde skivan. Från förstaspåret Vagina Dentata via eposet Suspiria och ända fram till den gåshudsframkallande avslutningen The Apparition så är det genomgående det bästa i musikväg som producerats i år.  All hail Tribulation!

tribuband

Årets bästa band. Gratulerar!

Övrigt/Bubblare/Noterat:

  • Veteranerna i Immolation och Suffocation släpper båda två ytterst stabila skivor i år. Immolations Kingsdoms of Conspiracy är bra men inte alls i samma klass som Majesty and Decay och även om Suffocations Pinnacle of Bedlam är det bästa dom knåpat ihop under hela 2000-talet så räcker det tyvärr inte för att ta sig in på årets lista.
  • Dream Theaters nya skiva tänkte jag först köpa som det trogna fan jag är men efter att ha lyssnat lite via Spotify så valde jag att avstå. Dock är skivan intressant nog för att hamna på årets önskelista till Tomten. Får se om han levererar.
  • KatalepsyAutopsychosis. Kul med en grupp från Ryssland som i mångt och mycket håller högre kvalité på sin US-döds än vad många amerikanska grupper gör. Autopsychosis är en mycket stabil platta men låtarna har en tendens att flyta ihop.
  • Årets EP: Kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt många EPs under året men Septekhs Apollonian Eyes och Song of the Crippled Bull av Black Crown Initiate är två ytterst trevliga små skivor. Speciellt Black Crown Initiate, dom har all möjlighet i världen att bli riktigt stora.
  • GorgutsColored Sands. En riktig koloss till skiva som jag fortfarande inte fått grepp om trots idogt lyssnande. Bra är det men kanske har skivan nått vägs ände för mig. Vet inte riktigt.
  • Watain vs Satyricon. Jag köpte Watains The Wild Hunt men skulle nog lagt pengarna på Satyricon istället. The Wild Hunt är helt ok när man väl lyssnar på den men det finns egentligen inget på skivan som lockar till lyssning till att börja med.  Nä den här ”kampen” vinner Satyricon och deras skiva skall införskaffas vad det lider.
  • GhostEnfestisimunnen. Utnämns till  årets skiva i landets två största hårdrocksmagasin och jag står handfallen bredvid och fattar ingenting. Vari ligger storheten med detta band som i mina ögon i stort sett bara är yta och minimalt med innehåll?

Sådär. Nu tror jag att jag har fått med allt jag ville ha sagt. Säkerligen så kommer det köpas en hel del eftersläntare nu när 2013 blir 2014 men allt som allt så är jag mycket nöjd med året som gått. Mycket har varit bra, en hel del väldigt bra och några få har varit helt fantastiska.

Klart slut.

Tribulation-substitut

Mitt i semestertider och husmålande så tänkte jag bara lite snabbt tipsa om en skiva som jag tror kan passa dom som blev lite besvikna på senaste Tribulation-plattan. Jag vet att det var ganska många som önskade sig en uppföljare till The Horror som gick i samma spår, inte den progdoftande samling av långa låtar som är (den fantastiska) The Formulas Of Death. Låt mig då få presentera medicinen mot denna åkomma: Verminous.

Verminös

 

Skivan heter The Unholy Communion och är en efterlängtad uppföljare till 2003 års Impious Sacrilege (rekommenderas varmt). Plattan innehåller 9 spår av röjig svenskdöds i samma skola som nämnda The Horror samt ett intro och jag tycker nog att detta är bland det bästa som släppts hittills i år. Det var det hela, åter till husmåleriet. 

Delårsrapport 2013

rapport1986

Snart så har halva 2013 passerat och det har blivit dags att plocka ut fem skivor som jag tycker varit extra bra detta första halvår. Hittills i år så har jag köpt ca 40 skivor och utav dom så är 20 st släppta 2013. Merparten av dom 20 är mer eller mindre bra men det bara ett fåtal som enligt mig är sådär riktigt, riktigt bra och bara en enda som är helt fantastisk. Fast jag får väl erkänna att jag lyssnat på vissa skivor alldeles för lite och det är ju inte helt otroligt att någon av dom hoppar upp på min interna rankinglista. Men så här ser alltså min Topp 5 ut just nu:

  1. TribulationThe Formulas of Death. Inte helt överraskande kanske så är Tribulations senaste skiva högst upp på listan. Fyyy faaan vad bra den här skivan är. Jag lyssnar fortfarande på den med jämna mellanrum och då helst den helt fantastiska 10-minuterslåten Suspiria. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den här skivan hamnar högst upp på årsbästalistan i år.
  2. HumanflyAwesome Science. Nästa grupp på listan är helt ny för mig och deras Awesome Science tog mig verkligen på sängen med sin sköna, proggiga rock. Definitivt en grupp som jag kommer att fortsätta att följa även om deras namn kanske är lite i ostigaste laget.
  3. SuffocationPinnacle of Bedlam. Jösses vilket comeback från veteranerna! Deras senaste skivor har inte varit mer än ok och ganska småtrista men i år så bara dom drämmer till med den stenkross som är Pinnacle of Bedlam. Bra jobbat!
  4. ImmolationKingdom of Conspiracy. Ytterligare en stabil skiva från Immolation. Tyvärr hittills inte lika bra som käftsmällen Majesty and Decay men som sagt: stabil på en allmänt hög nivå.
  5. Darkened Nocturn SlaughtercultNecrovision. Ännu en helt ny bekantskap som visar att Tyskland ständigt är ett land att räkna med när det gäller Black Metal, även om dom aldrig kommer att få samma status som sina nordiska kollegor. Bra kompositioner toppas av en sånginsats från sångerskan Onielar som inte går av för hackor.

Andra skivor värda att nämna: Defeated SanityPassages into Deformity, CenturianContra Rationem och KryptsUnending Degradation är alla tre väldigt trevliga dödsmetallplattor. Detsamma gäller WormedExodromos och Corpus MortaleFleshCraft som ganska nyligen införskaffades. Kul att Death Metal fortfarande är en levande och intressant genre.

Annars så behöver Colossus hypade Wake mer speltid, den har inte kommit upp i sin fulla potential. Eller så har den det och är därmed bra men inget som får mig att hojta ”Wow!”. Mer speltid behöver också Leprous färska platta Coal. En skiva som jag har väldigt höga förväntningar på men bara lyssnat på en gång hittills. Skäms på mig.

Allt som allt så har det varit ett bra första halvår och nästa lovar bra redan nu i augusti då Watain, Demonical och Gorguts släpper nytt. Och längre bort på horisonten väntar bland annat Satyricon och Dream Theater på att visa vad dom går för. Smaskigt värre.

Årets bästa, nu på Spotify

När jag nu på morgonen kollar vad som hänt på Facebook så möts jag av nyheten att Tribulations senaste skapelse The Formulas of Death nu finns att avnjuta på Spotify. Enligt mig årets hittills absolut bästa skiva och en som måste lyssnas på minst ett par gånger i veckan. Det enda lilla negativa jag kan komma på om skivan är att den kanske, kanske är något för lång. Men annars, vilken sataniskt bra skiva! Jag fullkomligen älskar den musikaliska kursändring dom har gjort och har redan börja längta efter en uppföljare för att få se i vilken riktning bandet väljer att gå nästa gång. Kommer det bli ännu mer progressivt och episkt eller väljer dom kanske att gå tillbaks till gammalt hederligt dödsmangel? Oavsett vad dom gör så är jag övertygad om att det kommer att rocka. Men fram tills dess så fortsätter jag att njuta av The Formulas of Death och det tycker jag att du också ska göra om du inte redan har gjort det. Vilket nu alltså är lättare än någonsin tack vare Spotify.

Tribulation-The-Formulas-of-Death-cover

Thornbridge Jaipur

Då var det dags igen att sätta tungan/näsan/tänderna i en öl. Den här gången är det en IPA som ganska nyligen blev ordinarie i Systembolagets sortiment: Jaipur från Thornbridge Brewery.

Jaipur

Det första som slår en är hur ljus denna ale är, nästan så att man skulle kunna tro att det är en vanlig lager. Skummet är luftigt och fint och sticker man ner näsan i glaset så möts man av ett knippe fruktiga dofter som kittlar lite i näsan. Inga extrema mängder utan ganska så lagom. Tar man sedan och smakar på en liten slurk så är det samma sak här, fruktigt och lätt utan någon extrem beska. Väldigt uppfriskande och trevlig dryck måste jag säga. Jaipur är alltså ingen smakbomb på något sätt men jag tycker ändå den fyller en funktion med sin milda friskhet. Detta är lätt en öl jag kommer köpa fler av och som kommer att passa utmärkt senare framåt våren då det blivit lite varmare och grillen har åkt fram ur sin dvala. Betyg: 4/5.

Slutligen så vill jag bara passa på att säga ett par ord om senaste Tribulation-plattan: Oj, oj, oj vad bra den är. Bandet har verkligen ändrat en hel del på sitt sound och The Formulas of Death är en sådan där riktig goding till skiva som man vill lyssna igenom i sin helhet. Ingen låt är dålig och ingen sticker ut som extra bra, allt är bara helt underbart bäst. En given kandidat till årets Best of 2013-lista.