En skiva ur arkivet (Del 15)

Under slutet av 90-talet så började jag prenumerera på Close-Up Magazine och jag läste tidningen, och då främst skivrecensionerna, slaviskt. Åsa Swanö var min favoritrecensent och jag köpte i princip ALLT som Åsa tyckte var bra. Ibland slog det inte väl ut och man kom hem med en skiva som på sin höjd var sådär men väldigt ofta så fick man en riktigt bra platta att lägga i CD-spelaren. Sedan har vi dom gångerna då man fick med sig en helt fantastisk skiva med sig hem från någon av Göteborgs alla skivhandlare (jösses vad tiderna förändras). En av dessa gånger var när jag köpte Ayreons episka konceptdubbel-cd Into the Electric Castle.

Ayreon Electric

Ayreon var inget jag hade hört talas om innan och inte heller mannen bakom det hela, holländaren Arjen Lucassen, så jag hade ingen aning om vad som väntade mer än det jag hade läst i Åsa Swanös recension. Om jag inte minns helt jäkla fel så kom jag hem med skivan, satte mig på min kammare, drog igång skivan i CD-spelaren och lät musiken flöda ur mina QLN-högtalare. Sedan var jag fast. Into the Electric Castle skulle för alltid få en plats bland mina absoluta favoritskivor.

Det man bjuds på när man lyssnar på Into the Electric Castle är 1 timma och 45 minuter av progressiv rock/metal av finaste märke som berättar en historia om ett antal karaktärer från olika tidsåldrar som samlats på ett mystiskt ställe där tid och rum inte existerar. Dessa karaktärer måste ta sig till ”The Electric Castle” för att kunna överleva och ta sig hem igen. Karaktärerna sjungs av ett gäng prominenta gästsångare som inkluderar Fish (ex-Marillion), Sharon den Adel (Within Temptation), Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering) och Damian Wilson (Threshold). Och så måste man ju även nämna Jay van Feggelen vars insats gör låten Amazing Flight till en av skivans bästa. På instrumentalsidan så är gästerna kanske inte lika välkända som dom skulle bli på senare Ayreon-skivor men alla gör ett utmärkt jobb och om jag ska nämna någon som lite extra bra så får den utmärkelsen gå till trummisen Ed Warby (Gorefest) som helt klart är en viktig del av Ayreon.

Into the Electric Castle är som sagt en av mina stora favoritskivor och tyvärr så blev Ayreon aldrig bättre än vad dom var på den här skivan. Dom två föregångarna känns lite för spretiga och skivorna efter Into The Electric Castle lider alla av den lätta hybris som jag antar att Arjen Lucassen drabbades av efter framgångarna med den här skivan. Mer av allt, fler sångare, mer kända personer som höll i instrumenten men tyvärr inte alls samma känsla i musiken. Men vad gör det egentligen? Into the Electric Castle är ju så förbannat bra så det både räcker och blir över och mitt betyg blir såklart det högsta möjliga: 10/10.

Slutligen så vill jag bara tacka Åsa Swanö för att hon fick mig att köpa den här skivan. Tack Åsa.

Testament – Dark roots of Earth

Då var Testament äntligen tillbaka med en nya skiva efter kritikerrosade The Formation of Damnation. En skiva jag av någon outgrundlig anledning hoppade över och har således knappt lyssnat på den. Men jag vet att folk i förbifarten gillade den (precis som dom gillar Nisses tuggummi) som sagt och Testament har ju som bekant aldrig gjort en dålig platta så mina förväntningar på Dark roots of Earth var hyfsat höga. Och inte blev dom mindre när man fick reda på att ingen mindre än Gene Hoglan, den gamle trumfantomen, skulle sitta och bränna av fills på skivan och att många recensenter hyllat plattan som det bästa Testament har gjort.

Skivan börjar ganska bra med Rise Up, en typisk öppningslåt som väl egentligen sätter ribban för hela plattan. Det är bra och fartfyllt men samtidigt ganska så standard rent arrangemangsmässigt . Och häri ligger egentligen hela skivans problem: den är lite för slät och lagom, inget står liksom ut direkt. Förvisso så ökar kvalitén rejält med nästa låt, Native Blood, som har begåvats med en riktigt skön och medryckande refräng men det är bara tillfälligt för med det efterföljande titelspåret så blir det genast mer anonymt och andefattigt igen. Och så håller det på hela skivan igenom tycker jag. Varannan låt är riktigt bra, varannan ganska så slätstruken. Dessutom så är egentligen alla låtar lite för långa, det är bara Throne of Thorns som orkar hålla upp sin långa speltid på dryga sju minuter och det på grund av att låten har ett mer episkt anslag än dom övriga. Throne of Thorns är förövrigt en av skivans absoluta höjdpunkter tillsammans med nämnda Native Blood och True American Hate som alla tre är bland det bättre som Testament har knåpat ihop tycker jag. Skivan avslutas med tre stycken ganska så roliga covers där Testaments version av Iron Maidens gamla grymmelåt Powerslave sticker ut som den absolut bästa. Egentligen så låter det ganska likt originalet men allt har en liten Testament-twist vilket lyfter låten.

Så är jag då nöjd med Dark roots of Earth? Ja, ganska nöjd är jag nog ändå faktiskt, även om jag låter lite negativ. Inget på plattan är dåligt, mycket är kanonbra men lite för mycket är bara ok. Den når absolut inte upp till samma höga nivåer som gruppens tidiga material eller det senare mästerverket  The Gathering. Något som ökar betyget är som vanligt den instrumentala biten och Chuck Billys alltid lika oklanderliga sånginsatser. Testament är en grymt tajt grupp som vet hur en skivinspelningsrubank ska dras, den saken är det ingen tvekan om. Plattan har även ett mycket bra ljud som bör tillfredställa dom flesta hårdrockande ljudfreaks därute. Betygmässigt så har jag svårt att bestämma mig för om Dark roots of Earth är en stark 3:a eller en svag 4:a men efter lite eftertanke så ger jag skivan 7 av 10 (svag fyra alltså). Det är ju ändå Testament vi snackar om.