Bäst musik 2018 (del 2)

Dags då för huvudnumret. Topp 10-listan för år 2018. Innan vi börjar så vill jag bara nämna ett par bubblare som letade sig in i samlingen nu under den gångna veckan och som jag verkligen känner hade haft en chans att hamna på listan om jag fått mer tid med dom:

Först är Judas Priest och deras Firepower som i mina ögon inte är något annat än en återkomst för bandet efter flera år av medelmåttiga skivsläpp. Arvet från framförallt Painkiller men även gruppens 80-tals produktion gör sig ständigt påmint och det blir man ju automatiskt jätteglad av. Bra jobbat Halford & Co.

Sedan så har vi tyska Sulphur Aeon som precis släppt lös sin nya best The Scythe of Cosmic Chaos. Och jädrar vilken episk och mäktig Death/Black-hybrid de har fått till den här gången (också)! Sulphur Aeon kan bevisligen inte göra några som helst fel. Fantastiska låtar, bra ljud och ännu ett omslag i världsklass. Det är bara att tacka och ta emot.

Nä nu kör vi. Dags för The List:

10. The CrownCobra Speed Venom. Grabbarna från Trollhättan är tillbaka och visar med sin tufft betitlade platta hur stenhård ”i-ditt-ansikte-Metal” skall framföras. Fart blandas med tyngd och toppas av Johan Lindstrands råa growlande. The Crowns bästa sedan, ja ska vi säga slutet av 90-talet?

9. VisigothConqueror’s Oath. Traditionell Heavy Metal när den är som allra bäst. Från det härliga öppningsspåret Steel and Silver till det mäktiga avslutande titelspåret är detta Old School gjord rätt.

8. LagoSea of Duress. Death Metal i samma skola som Immolation. Så när dom inte släpper någon ny skiva så hoppar Lago in som ett utmärkt substitut. Föga nyskapande men vem fan hinner tänka på sånt när man har fullt upp med att digga tunga riff och smattrande dubbelkaggar?

7. ArchgoatThe Luciferian Crown. Finlands get-dyrkande svar på AC/DC. Archgoat – När man vet vad man vill ha och man vet vad man får. Och ibland vill man bara ha enkelt, effektivt och elakt dödsrens. Suomi Finland Perkele!

6. TribulationDown Below. En klar förbättring efter The Children of the Night som jag  tappade intresset för ganska så snabbt tyvärr. Men nu är Tribulation på banan igen och lägger välförtjänt världen för sina fötter. Fast jag önskar mig gärna en ny The Formulas Of Death nästa gång.

5. HorrendousIdol. Horrendous utvecklas för varje skiva de släpper och med Idol gör de ett jättekliv mot de allt mer progressiva sumpmarkerna. Mer meckigt än någonsin och jag tycker mig höra en rejäl skopa Pestilence och tidiga At The Gates. Det här är svinbra helt enkelt.

4. Funeral MistHekatomb. Arioch håller som vanligt Black Metal-fanan högt och drämmer till med en platta som förvaltar arvet från tidigare skivor med bravur. Lite rakare än tidigare kanske men det är i min bok bara en styrka. Svenskt rens av högsta klass.

3. DemonomancyPoisoned Atonement. En ny bekantskap för mig och vilken sådan. Medryckande och svängig Döds/Svartmetall med en väldigt karaktäristisk gap-sång som jag antar att man antingen älskar eller hatar. Och jag diggar detta stenhårt, italiensk dialekt och allt.

2. EneferensThe Bleakness of our Constant. Själv är bäste dräng. Det ligger något i det ibland och Jori Apedaile visar det med största möjliga tydlighet i och med senaste skivan med hans projekt Eneferens. Vacker, ödesmättad och atmosfärisk Black Metal som kom precis i rätt tid för att stödja mig igenom en period som var lite kämpig under hösten.

1. PariusThe Eldritch Realm. Jag trodde ärligt talat inte att hemmasnickrad H. P. Lovecraft-Metal skulle bli det som jag gillade bäst under året men så blev det. Kanske inte den där riktigt solklara listettan som andra skivor varit tidigare år men en mer underhållande och händelserik halvtimma av teknisk Death Metal är svår att hitta. The Eldritch Realm är en väldigt proffsigt producerad platta som är fantastiskt rolig att lyssna på och jag hoppas den tar Parius vidare mot stora framgångar framöver. De har alla förutsättningar att lyckas.

parius2

 

Den där nya Tribulation-låten

Ett av mina absoluta favoritband, Tribulation,är på gång med ny platta vid namn Down Below (släpps i slutet av januari nästa år) och de släppte precis en sprojlans ny video och ett första smakprov i form av The Lament.

Snygg video, svängig och skön låt men kanske inget jag hoppar dubbla kullerbyttor över. Vad jag förstått så har det viskats om en liten återgång till soundet bandet hade på The Formulas of Death (mina absoluta Tribulation-favorit) och ja, kanske att det kan höras lite utav det på The Lament. Dock så önskar jag mig en liten mer uppskruvad hårdhet och mera komplexa låtstrukturer. Men då detta är ett första smakprov så ska jag nog inte dra allt för stora växlar. Trots att jag alltså inte helt övertygad än så har det självklart bokats ett exemplar av skivan redan nu, för är det några som har en hög lägstanivå så är det mästarna från Arvika.

Sweden Rock Magazines topplistor

Igår så damp årets första nummer av Sweden Rock Magazine ner i brevlådan här hemma. Och som brukligt så är det numret där förra årets bästa skivor enligt både tidningens skribenter och läsare presenteras i listform. Och återigen så är det Ghost som kniper förstaplatsen på läsarnas lista och inte helt oväntat så är det Tribulation som är högst på skribenternas dito. Och om detta har jag naturligtvis lite åsikter.

Analyserar man listorna så märker man ganska snabbt att det är stor skillnad mellan skribenter och ”vanligt folk” och jag märker att jag personligen tycker bättre om musiken som skribenterna valt än den läsarna valt. För det första så förstår jag inte varför Ghost återigen tar hem titeln Årets bästa skiva. Eller jo, det gör jag för skivan är ju klart bättre än föregångaren Infestissumam, som även den vann läsaromröstningen 2013. Men ändå: vad är det som gör att Ghost går hem så stenhårt i stugorna? För mig så är Meliora en helt ok skiva som går bra att lyssna igenom, eller på en enstaka låt, lite då och då men det bästa som kom under hela 2015? Nej, inte ens i närheten.

Då är Tribulations The Children Of The Night ett mycket trevligare val som årets bästa skiva vilket ju också tidningens skribenter tyckte. Men vilka kom då tvåa? Jo det var ju Ghost så klart. Det är så att man blir lite matt. Men annars så är skribentlistan sjukt mycket bättre än läsarnas för här hittar vi guldkorn som Arcturus, Macabre Omen, Horisont, RAM och Infernal War vilka inte finns någonstans att hitta på läsarlistan. Skribenterna är betydligt mer varierade i sin musiksmak medan läsarna mest verkar vilja lyssna på diverse Heavy, Thrash och Power Metal. Men, och detta är ett ganska stort men, på läsarlistan så hittar vi Symphony XUnderworld på plats 13. Symphony X är inte ens med på skribentlistan! Inget annat än en skandal. Förra årets bästa skiva tar sig alltså inte in på Sweden Rock Magazines skribenters topp 50-lista. Journalistiken av idag är snabbt på väg utför.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vet inte riktigt. Men kanske är det så att  jag innerst inne är en elitistisk skitstövel som ser ner lite på den stora folkmassan och deras musiksmak. Och dagens hårdrocksjournalisters val också för den delen.

PHOTO COPYRIGHT JOHN McMURTRIE 2015

”All bow before Hypno-Ghost!”

Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Tribulation Super-Duper-Mega

Nya Tribulation-skivan har landat här hemma. I super-duper-lyxigt boxutförande där det bland annat ligger ett halsband som jag aldrig kommer att ha på mig, en dubbel-lp som jag inte kommer att kunna spela på ett tag och ett art print med autografer på som antagligen inte kommer att ramas in och sitta på väggen. Men vafan, boxen är riktigt snygg och Tribulation är ju bra så det var lätt värt den knappa 500-lappen boxen kostade.

Då är ju frågan om själva skivan är något att ha. Efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger under stor koncentration så är mitt intryck att The Children of the Night är en naturlig fortsättning på förra skivan och inte något tvärt kast i stil med det som gjordes när gruppen gick ifrån dödsröjiga The Horror till progressiva The Formulas of Death. Skivan känns betydligt mer lättlyssnad och rak jämfört med föregångaren och det vet jag inte om jag riktigt gillar. Det kompakta mörkret och mystiken var ju en del i det jag älskade med The Formulas of Death. Men vi får väl se vad som händer när skivan fått snurra några varv till och fått landa i den fluffigt musikaliska delen av min hjärna. Hur som helst så vågar jag redan nu säga att detta är en högkvalitativ skiva som jag kommer att lyssna på många gånger i framtiden.

Så här tycker jag om detta

Jo jag kände att jag ville häva ur mig lite diverse åsikter om blandade ting som dykt upp den senaste tiden. Några snabba tankar om allt och inget.

  • Game of Thrones har kört igång igen. Och första avsnittet var ganska så ljummet, vilket kanske var ganska så väntat. Händelser från förra säsongen måste benas ut och karaktärer måste flyttas om lite grann så att de kan ha nya spännande äventyr. Jag gillar fortfarande serien men känner inte riktigt samma hype som tidigare år av någon anledning. Kommer ändå sitta som klistrad på måndagskvällar så klart.
  • Daredevil (hela serien) finns nu på Netflix. Och ”alla” verkar älska serien. Själv så har jag bara tittat på första avsnittet och var väl hyggligt imponerad. Daredevil verkar helt klart vara en kvalitativ serie, väl värd att följa men jag skulle personligen gärna sett bättre skådespelarprestationer från främst Elden Elson som spelar Matt Murdochs advokatpolare och Deborah Ann Woll som spelar Karen Page. Jag hade svårt för Deborah i True Blood och har det här med.
  • Scott Clendenin har gått bort, endast 47 år gammal. Blev lite överraskad när jag läste det i nya Sweden Rock Magazine som kom idag. Scott var främst känd från sena upplagan av Death och tidiga upplagan av Control Denied och lämnade väl egentligen inte större avtryck i musikhistorien jämfört med många andra som gått bort den senaste tiden men jag anser att har man en gång varit del av en av världens bästa grupper så är man värd att minnas. Vila i frid Scott.
  • Star Wars Celebration drar igång i helgen. Och chansen att vi får se trailers för både Star Wars: The Force Awakens och Star Wars Battlefront är skyhög. Så hög att det väl t.o.m är säkert att det kommer en trailer för Star Wars Battlefront. Men även om ett nytt Star Wars-spel från svenska DICE är hett så är det en fullblods-The Force Awakens-trailer jag vill se. En riktigt bra en som gör att man längtar ihjäl sig och bara önskar att sommaren kunde komma och gå i ilfart. Spänning och förväntan ligger i luften.
  • Tribulations nya platta fick en 9:a i Sweden Rock Magazine. ”En febrig och lömsk upplevelse du aldrig kommer att glömma” säger recensenten. Och jag som har bokat fetutgåvan av skivan som släpps nästa vecka. Detta trots att jag inte var särskilt imponerad av det enda smakprovet från skivan jag hört. Men man får ju med ett halsband så det skall nog vara värt det trots allt.

tribulation-childrenbox

Den där nya Tribulation-låten

Tillbaka på banan efter en rejäl släng av ”The Man-flu” så hade jag egentligen tänkt att skriva några rader om vissa av de filmer som jag sett när jag varit hemma och kurerat mig. Men det blev raskt ändrade planer då Tribulation under natten släppt det första smakprovet från den kommande skivan Children of the Night. Eftersom föregångaren The Formulas of Death enligt mig var den bästa skivan som släpptes 2013 så är förväntningarna på nya skivan minst sagt stora.

Och efter att ha inmundigat detta första stycke, kallat In the dreams of the dead, från nya skivan några gånger så är jag väl i ärlighetens namn inte så jätteimponerad. Det låter i mina öron mest som något som blev över från inspelningen av The Formulas of Death och är helt fri från uppfriskande överraskningar. Absolut inte dålig på något vis bara några uns för safe och…trist. Rent ut sagt. Det så att man blir lite orolig för att Tribulation gjort det för lätt för sig och skrivit låtar som inte håller i ett längre perspektiv. Självklart så kommer jag fortfarande investera i skivan när den släpps men jag förväntar mig väldigt mycket mer från grabbarna i Arvikas stolthet. Bättre kan ni!

tribulation_blackmetal_decibel_2015