Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Underworld – årets bästa skiva?

Symphony X Underworld

Efter att ha varit tvungen att ”ful-lyssna” på Symphony X nya skiva Underworld via Spotify under en veckas tid så kunde jag igår äntligen hämta ut mina alldeles egna exemplar av skivan. En CD med fin slipcase och en högst olimiterad utgåva på svart vinyl. Att köpa både CD och vinyl har blivit en ny liten inköpsritual senaste tiden och är endast förärad de skivor som jag ser fram emot mest och de som har störst potential att hamna bland årets bästa skivor.

Och då är ju frågan om Underworld lever upp till dessa kriterier? Svar: Ja, det tycker jag absolut att den gör. Först var jag i och för sig lite tveksam till denna skiva då det första smakprovet som släpptes tidigare i år (låten Nevermore) inte övertygade mig helt och hållet. Men det tog inte lång tid innan Michael Romeo och gänget omvände mig och nu diggar jag Nevermore som fan. Och större delen av hela skivan med för den delen.

Underworld öppnas starkt med en för Symphony X typisk instrumental bit som heter Overture vilken sedan mynnar ut i nämnda Nevermore. Sedan följer det starka titelspåret, lugna och finstämda Without You och rökaren Kiss of Fire, ett av skivans allra bästa spår. Efter det kommer Charon, även det en mycket bra låt och sedan skivans längsta spår To Hell and back, en låt som det tog ett tag att komma in i men som nu går ner utan problem. Men sedan blir det ett litet hack i det annars så väloljade maskineriet med låtarna In my darkest hour och Run with the devil. De är absolut inte dåliga på något vis men nja, helt klart de låtar jag uppskattar minst på skivan. Dock så återställs ordningen omgående med den slagkraftiga avslutande duon Swan song och Legend.

Överlag är jag jättenöjd med vad Symphony X åstadkommit denna gång. Jag älskar att Russell Allen gått tillbaks till att sjunga lite lugnare och mer harmoniskt och inte bara vräka på med raspiga-rock-rösten som han gjorde lite för mycket på Paradise Lost och Iconoclast i mitt tycke. Jag gillar även de musikaliska flörtarna med bandets tidiga skivor som dyker upp lite här och var. De saker jag kan klaga på är få men de mest påtagliga är låtarna In my darkest hour och Run with the devil som jag redan nämnt samt ljudet på skivan. Skivan låter absolut inte dåligt med jag tycker gott att Romeo och Jens Bogren (som mixat och mastrat skivan) kunde ha varit lite mer återhållsamma och inte skruvat upp volymen så mycket på skivan. Som det är nu så ligger Underworld alltid lite i riskzonen att bli ansträngande att lyssna på, lite beroende på vilken utrustning som används. Jag upplevde till exempel att Jason Rullos cymbaler blir väldigt påträngande via mina Sennheiser-lurar.

Men detta är mindre svagheter som är lätta att ignorera då ju skivan i stort är så fantastiskt bra. Symphony X är back on track efter några mindre snedsteg, alla fans av högkvalitativ progressiv Metal jublar och Underworld tar täten i racet om att bli utnämnd till årets bästa skiva.

Den där andra nya Symphony X-låten

Mitt under brinnande midsommarafton så väljer Symphony X att släppa ett andra smakprov från den kommande skivan Underworld, vilket gjorde mig både överraskad och glad. Låten heter Without you och är en ganska enkel och rak ballad till bredden full med ”cheese”.

Without you är i mina öron lite utav ett syskon till tidigare fenomenala lugna låtar som Accolade, Accolade II och When all is lost men är något för enkelt uppbyggd för att riktigt komma upp i samma liga. Med det sagt så måste jag ändå säga att jag gillar den. Russell Allen sjunger fenomenalt bra som vanligt och låten är riktigt skön trots sin enkelhet. Michael Romeo bränner av ett trevligt solo också så alla gitarrnördar blir glada. Men jag undrar var Mike Pinnella och hans keyboard har tagit vägen. Är syntmattor i bakgrunden allt han får göra nuförtiden eller? Hoppas verkligen att övriga låtar på Underworld kommer att råda bot på detta för mannens flinka spelande är ju ändå en stor del i det kompletta Symphony X-soundet.

Fan, det här bådar gott inför släppet av Underworld nästa månad. Denna och förra singeln Nevermore (som satte sig till slut) är en bit ifrån det bästa de gjort men är två högkvalitativa låtar och jag räknar iskallt med att det gottigaste är kvar att upptäcka.

Den där nya Symphony X-låten

Symphony motherfuckin X. En av de grupper som gjort störst avtryck på mig i mitt musiklyssnande liv. Jag avgudar skivorna The Divine Wings of Tragedy och The Odyssey och i stort sett hela deras diskografi håller hög till mycket hög klass. I juli kommer deras nya skiva Underworld och idag så släppte skivbolaget Nuclear Blast ett första smakprov i form av låten Nevermore:

Och jag är skeptisk. Eller faktiskt lite besviken rent ut sagt. Det låter som om Symphony X gör en cover på sig själva. Det finns liksom inget i låten som greppar tag i mig och det mesta tycker jag mig ha hört innan i tidigare, och mycket bättre, Symphony X-låtar. Den där refrängen vet jag inte riktigt var jag skall göra av. Det är väl egentligen bara under mittpartiet och solot som jag får en varm, positiv känsla i kroppen. Dessutom så verkar ljudet lida oroväckande mycket av Loudness War, vilket i och för sig var väntat då Nuclear Blast har den dumma vanan att pumpa upp volymen på skivorna de släpper och döda allt vad dynamik heter. Aj, aj, aj Michael Romeo & co, detta bådar fan inte gott.

Kommer jag köpa skivan ändå? Högst troligen. Eller rättare sagt: ja det är klart att jag kommer att göra. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan och jag kommer in i det sista hoppas på att Nevermore är skivans överlägset sämsta spår och att det enbart är i den här videon som ljudet är uppvridet till MAXX. Hoppas, hoppas…