Vinylhörnan: Sportlov – 2001 + 2016

Ok, det blir en väldigt kort vinylhörna idag för jag vill egentligen bara visa den fina Sportlov-boxen som äntligen dök upp idag efter ungefär ett halvårs väntan. Tre skivor, en poster, en mössa, en patch och inte mindre än två isskrapor i en fin låda med stor Sportlov-logga på. Det nästan så att man blir tårögd.

Tack Jonas Granvik och Bone Records för en riktigt fin utgåva och kul att man för en gångs skull har precis allt med vad en grupp har släppt.

Vinylhörnan: Vampire – Vampire

Vampire bildades i Göteborg 2011 och har hunnit med att släppa (enligt Metal-Archives) en fullängdare, en EP, en singel, en split och en demo. Typ en av varje alltså. Men diskografin kommer senare i år att berikas med ytterligare en fullängdare och förstöra den fina symmetrin. Något att se fram emot och ett grovmixat smakprov finns här.

Men nu är det inte en kommande, ännu ickeexisterande, skiva som fått snurra på skivtallriken utan Vampires självbetitlade album från 2014. 10 låtar thrashig dödsmetall som får min fot att stampa takten och mitt huvud att headbanga med det imaginära långa håret. Från det ösiga öppningsspåret Orexis till avslutande (och minst lika ösiga) Under The Grudge så är det högkvalitativ dödsmusik som vrålar ur högtalarna i ett allmänt trevligt tempo.

Mitt exemplar av skivan är en andrapress på grön vinyl och kommer med en stor poster på omslagets lie-man som gömt sig i en lövhög och håller i en osynlig apelsin. Lite reklam från skivbolaget får man också samt ett skivfodral med lite vampyrinfo. En fin utgåva utan krusiduller.

Vinylhörnan: Sonson – A shine below the mound

Nytt år, nya vinylskivor att svarva. Visst är det trevligt? Ett av mina allra senaste köp är en skiva av göteborgarna Sonson. En helt ny bekantskap för mig och som jag råkade på av en slump för en knapp vecka sedan när jag besökte skivaffären Music Lovers Records, ett stenkast ifrån Domkyrkan i Göteborg.

Jag hade glatt plockat åt mig ett par skivor med Accept och allas vår gitarrhjälte Yngwie Malmsteen när skivaffärsinnehavaren lade på en ny platta på skivspelaren och förde ner pickupen mot skivan. Ut ur högtalarna strömmade ganska snart glad instrumental musik som enligt bandets bandcamp skall kategoriseras som postrock och som i mina otränade öron låter som ett instrumentalt Bob Hund ungefär. Då och där så inser jag att jag ibland måste våga blicka bortom Metallens skygglappar och inhandla denna skiva. Glad i hågen lämnar jag sedan affären med ett exemplar av Sonsons skiva A shine below the mound i kassen.

Skivan är släppt utav det tyska skivbolaget Kapitän Platte och finns på limiterad färgad vinyl (100 ex), svart vinyl (400 ex) och CD. Med i skivomslaget finns det förutom klistermärke, download-kod och infoblad även med en serie med Hagbard Handfaste. Varför vet jag inte riktigt och den är dessutom på tyska så jag förstår inte så jättemycket utav den. Men den är säkert jätterolig.

Årets tuffaste omslag?

Om In Mourning har vad som kan tänkas vara årets snyggaste omslag på sin skiva så vinner Ghoul och deras senaste skiva Dungeon Bastards lätt kampen om att ha det tuffaste. Eller hur kan man annars beskriva ett omslag gjort för att likna ett gammalt brädspel från 80-talet? Eller likna och likna, det går faktiskt att spela det simpla spel som är tryckt på mittuppslaget. Kom bara ihåg att ha alkoholen och en T6 lätt tillgänglig.

Musiken då? Jodå, den är fan inte dum den heller. Ösig och lättsmält party-Thrash/Death Metal framförd med glimten i ögat. Inte mycket att klaga på faktiskt även om det absolut inte är något som kommer att gå till historien som det mest nyskapande och briljanta i musikväg någonsin. Men väl värd att kolla upp tycker jag.

”Creepsylvania is under the control of Commandant Dobrunkum, a tyrannical despot! Having captured the Omicron Bomb from deep within the catacombs, he has enslaved a fearful and ignorant populace. The hooded fiends known as Ghoul must venture to the city square past dangerous and implausible foes, wrest control of the bomb, and try not to do anything stupid with it!”

Vinylhörnan: Iron Maiden – Somewhere In Time

Iron Maiden. Ni har kanske hört talas om dem? Bildades 1975, har släppt 16 studioalbum och har en viss Bruce Dickinson vid micken? Låter bekant va? Jo visst är det så, världens största hårdrocksband (eller är det Metallica?) är inget man kommer undan ifrån och så inte heller jag. För även om jag växte upp utan att ha en endaste Iron Maiden-skiva i samlingen och inte varit särskilt förtjust i deras galopperande Heavy Metal så har jag under senare år börjat gilla dem ganska så mycket. Så mycket att jag nu äger, i mitt tycke, deras allra viktigaste och bästa skivor på vinyl. Vi snackar naturligtvis om den radda skivor som börjar med The Number of the Beast och avslutas med den fenomenala monsterplattan Seventh Son of a Seventh Son.

Sist in att hänga med sina polare i denna skara blev för mig Somewhere In Time som införskaffades så sent om i juli i år. En tripp till Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg under början av semestern resulterande bland annat i att nämnda skiva fick hänga med hem och vilken skiva det är sedan. För de allra flesta så antar jag att det är låten Waysted years som ploppar upp när de tänker på Somewhere In Time och kanske bara den men då har man missat en massa Iron Maiden-godis. Öppningsspåret Caught somewhere in time lägger ribban högt och jag tycker att hela skivan håller mycket hög klass, framförallt spår som The loneliness of the long distant runner och avslutande Alexander the great.

Skivan i sig är som sagt köpt på Andra Långgatans Skivhandel och det är svårt att skriva om skivan utan att ta upp det klassiska omslaget. Fyllt med detaljer och referenser från Maidens tidigare släpp är det en fröjd att bara hålla i och undersöka så noga det bara går. En liten konstig/rolig detalj med skivan är att A-sidan inte har någon riktig etikett utan är helt vit. Detta är vad jag vet ett tecken på testpress men eftersom B-sidan är helt normal så antar jag att det bara rör sig om ett vanligt allmänt fabrikationsfel. Någon som är bättre bevandrad i vinylens värld och kan bringa ljus på denna fråga?

Vinylhörnan: RAM – Forced Entry

RAM bildades i Göteborg 1999 och min första kontakt med bandet var 2003 då de släppte sin debutskiva Sudden Impact. Jag var inne på ett av mina rutinbesök hos klassiska skivbutiken Bengans och fick syn på en CD som bara bepryddes av en cool logga på ett annars svart omslag. Utan att riktigt veta vad det var jag köpte så fick skivan följa med hem. Den stod ju ändå i hårdrockshyllan så hur fel kan det bli? Väl hemma så vill jag minnas att jag gillade RAMs Heavy Metal, klart influerad av välkända band som Judas Priest och Mercyful Fate. Men mer än så var det inte. Skivan hamnade i hyllan och spelades väldigt sällan då den fick konkurrera med musik som jag vid den tiden tyckte var mer intressant.

Och där kunde sagan om mig och mitt lyssnade på RAM vara över men det blev inte riktigt så. För då jag under senare tid fattat tycke för gruppen Portrait så jag ju tvungen att köpa deras split In Command som kom i slutet av 2014. En split de delade med inga andra än just RAM och som där levererade tre toppenlåtar. ”Hmm…man kanske skulle köpa lite fler skivor med RAM? De är ju faktiskt riktigt bra.” tänkte jag och även om det tog ett tag så blev tanken tillslut verklighet och nu har jag alla deras album. Förvisso så har jag dem på CD men vi får väl se om det kanske kan bli några fler på vinyl än dagens objekt i Vinylhörnan i framtiden.

Så över till vinylskivan. Forced Entry är RAMs andra skiva efter Sudden Impact och är en rekorderlig uppvisning i klassisk Heavy Metal. Örhängen som Sudden Impact och Machine Invaders har fått hänga med från föregångaren men nya låtar som titelspåret och sköna Breaking Through gör Forced Entry enligt mig till en mycket trevlig stund vid stereon . Mitt exemplar av skivan är ett av 500 släppta på svart vinyl av tyska High Roller Records 2010 och inkluderar en poster föreställande det råtuffa omslaget. En liten lustig detalj är att det står att albumet heter Lightbringer (RAMs tredje platta) på skivryggen. Ligger det någon smått berusad tysk bakom detta månne? Naturligtvis inget som påverkar nämnvärt men som säkert kommer störa mitt ordningssinne den dagen jag har fler vinylskivor med bandet i hyllan.

Vinylhörnan: Grave -You’ll never see…

…HEAVEN!!!

Jag har skrivit lite om denna eminenta och tillika klassiska dödsmetallskiva för ett gäng år sedan i min halvt insomnade serie där jag plockar ut väl valda CD-skivor ut min samling och skriver några rader om dessa. Men den här skivan är ju så bra så att det är ju omöjligt att det skulle bli tjatigt att ta upp den ytterligare en gång.

You’ll never see… är Graves andra fullängdare och behöver väl egentligen ingen ingående presentation. Svensk, klassisk döds med en ung Jörgen Sandström vid micken (och gitarren) som ger ifrån sig growl i världsklass. Grymma låtar som titelspåret, Morbid way to die och Grief lockar fram det där headbangandet som egentligen lagts på hyllan för länge, länge sedan. Bra skit helt enkelt.

Vinylutgåvan som jag har släpptes så sent som i april i år och just detta är ett av 200 exemplar pressade på ”clear”-vinyl. Skivan låter riktigt bra tycker jag och den återkommande och lite störande distortion som finns på min CD-utgåva är inte närvarande vad jag kan höra. Någon herre vid namn Patrick W Engel har gjort en speciell vinylmaster för just denna utgåva så kanske är det honom jag skall tacka för detta, vad vet jag.

Som sagt, de flesta vet väl redan att detta är en bra skiva men en uppmaning att på något format köpa denna klassiker utfärdas härmed.

Årets snyggaste omslag?

DSC_0001 (1)

Ursäkta den kassa bilden tagen med sunkig mobilkamera, då den verkligen inte gör Kristian Wåhlins fantastiska målning rättvisa. För den som inte vet så är detta In Mournings senaste skiva Afterglow som dök upp med posten idag och faktiskt en av få skivor jag köpt enbart på grund av omslaget, helt utan provlyssning. Visst hade jag hört In Mourning innan men då enbart via smakprov från förra skivan The Weight of Oceans (snyggt omslag på den med förresten) som hyllades en hel del när den kom 2012. Det var inget som jag fastande för då men nu sitter jag ändå här med en vrålsnygg vinylskiva från bandet. Och utöver det så har jag även skaffat Monolith från 2010, en skiva jag faktiskt lyssnat på efter inköp och det är en riktigt bra skiva det. Kolla upp om ni gillar melodisk och progressiv Death Metal.

Nu återstår bara att höra hur Afterglow låter. Fin att titta på är den i alla fall.

Vinylhörnan: Cannibal Corpse -Tomb of the Mutilated

Det var ett tag sedan sist men nu är det dags för ett nytt litet Vinylhörn här bloggen. Den här gången ett relativt färskt inköp av en gammal klassiker i nyutgåvekostym: Tomb of the Mutilated av och med Ace Venturas favoritband Cannibal Corpse.

Den här skivan behöver väl knappast någon närmare presentation för dem som har varit med i dödssvängen ett tag. Släppt den 22:a september 1992, försedd med ett ikoniskt  äckelpäckel-omslag och fylld med klassiska låtar som Hammer Smashed Face och Addicted to vaginal skin. Fan, vilka minnen det väcker till liv. Sitta i gillestugan och vänta långt in på sena kvällen för att förhoppningsvis få se en Cannibal Corpse-video på Headbangers Ball. Kanske Staring through the eyes of the dead fast allra helst Hammer Smashed Face. Det var tider det.

Detta är i mitt tycke bandets bästa skiva tillsammans med The Bleeding och Bloodthirst. Dock så slutade jag följa bandet någonstans runt Gore Obsessed som kom 2002 och har inte hört de senaste skivorna med bandet som säkert är helt ok även de. Någon som vet om de är värda att kolla upp?

Nyutgåvan av Tomb of the Mutilated släpptes den 25:e mars i år och mitt exemplar är ett av 300 exemplar som är pressade på ”Spooky clear” vinyl. En helt ok utgåva men jag blev faktiskt lite besviken på att den mer moderna Cannibal Corpse-loggan tryckts på omslaget istället för den tidiga, klassiskt kladdiga, loggan.

Vinylhörnan: Blind Illusion – The Sane Asylum

Ja hej och välkommen till ett nytt inlägg i den då och då återkommande serien Vinylhörnan. Dagens skiva är Blind Illusion och deras debutplatta The Sane Asylum som kom ut 1988 och det är helt enkelt en bra, stabil Thrash Metal-skiva och en skiva som antagligen får mest uppmärksamhet på grund av att ett par av musikerna i bandet är de inte helt okända Les Claypool och Larry Lalonde. Om namnen känns bekanta så är det nog genom deras betydligt mer kända band Primus, eller kanske Possessed där Lalonde lirade gura på gruppens klassiska skivor Seven Churches och Beyond the Gates.

Men åter till The Sane Asylum som i mitt tycke känns ganska typisk för hur Trash Metal lät under slutet av 80-talet. Det är inte samma furiösa ilska och fulla ställ som det var i genrens barndom utan lite mer ”vuxet”, tekniskt och en aning skruvat (det är ju faktiskt blivande Primus-medlemmar vi snackar om här). Det är ett album som går alldeles utmärkt att lyssna igenom i en sittning men där det kanske inte finns någon låt som kan kallas för en riktig hit i klass med vad många genrekamrater klämde fram.

Skivan är relativt färskt begagnatköp via det svenska skivbolaget Blood Harvest och jag köpte den tack vare ett tips från A Fair Judgement och Jarnos pågående bloggserie TorsdagsTrash. För mig som inte är så bevandrad i denna genre så är det riktigt kul att följa vad Jarno skall tipsa om varje vecka. Så se till att följa den serien och låna gärna ett öra till The Sane Asylum. Over and out.

Vinylhörnan: Megadeth – Countdown to Extinction

Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte den här skivan – på CD. Jag var 12 år och med min kompis Martin inne i Göteborg och vi besökte en av skivaffärerna som låg inne i Femman-huset i Nordstan. Skivan hade precis släppts och den skulle bli den allra första CD-skivan i min lilla skivsamling. Eftersom jag var väldigt feg som barn så vågade jag inte själv fråga expediten i skivaffären om de hade den inne så jag skickade istället fram Martin att göra det i mitt ställe. Till min lycka så plockade expediten fram ett exemplar – bara att langa fram kontanterna, slänga sig på pendeltåget hem och börja lyssna.

Countdown to Extinction är en viktig skiva, inte bara för Megadeth själva utan även för mig. Som sagt så var det den allra första CD-skivan jag köpte men det är även det riktiga startskottet på ett, vad jag förmodar, livslångt kärleksförhållande till Metal. Jag lämnade Gyllene Tider, Nirvana och Guns n Roses bakom mig och tog istället emot Megadeth, Metallica och Pantera med öppna armar. Och efter det så eskalerade Metal-dyrkandet via grupper som Sepultura, Entombed, Bolt Thrower och Morbid Angel, hela vägen fram till  i idag.

Megadeths allra mest framgångsrika album behöver väl ingen större presentation antar jag. Det är den andra skivan med gruppens klassiska (och bästa) sättning och en skiva fylld med små och stora hits. Symphony of Destruction är ju naturligtvis den låt som alla känner igen och som fick allra störst genomslag men låtar som Forclosure of a dream och Sweating bullets blev även de framgångsrika. Personligen så är Countdown to Extinction den skiva jag gillar bäst med Megadeth efter den helt fantastiska föregångaren Rust in Peace. Countdown to Extinction saknar mycket av den frenetiska energi och attack som finns på Rust in Peace men är mer polerad och svänger mer, en mer mogen skiva helt enkelt. Efter detta så gick det dock ganska snabbt utför med Megadeth och idag är tyvärr gruppen helt ointressant för mig.

Själva vinyldelen i denna vinylhörna då. Mitt exemplar är köpt i någon av Göteborgs begagnat-butiker under den första delen av 00-talet om jag inte minns helt fel. Omslag och skiva är ganska så slitna men skivan spelar helt ok trots en hel del smårepor och med det är jag nöjd. Det spelar ingen roll hur fint exemplar av skivan jag än skulle hitta, i det här fallet så smäller min CD-version av skivan mycket högre än någon motsvarighet på vinyl.

Vinylhörnan: Rush – Signals

Hej och välkommen till det allra första inlägget i serien jag nu officiellt döpt till Vinylhörnan. Kort, koncist och extra passande då min skivspelare står i ett hörn. I den här serien hade jag tänkt att jag skulle botanisera lite i min lilla men växande samling av vinylskivor och skriva ett par meningar om en utvald skiva. Det kan vara vilken genre som helst, gammal eller ny skiva, jag tar helt enkelt vad jag känner för för tillfället.

Först ut i Vinylhörnan är alltså en ganska känd skiva som kom ut i början av det glada 80-talet: Signals av och med den kanadensiska powertrion Rush. Anledningen till att jag valde just den? Ingen särskild faktiskt men såhär i efterhand så symboliserar den min nyfunna kärlek till Discogs rätt så bra eftersom den ingick i det allra första köpet jag gjorde där. Discogs är ett farligt ställe där det är fasligt lätt att förlora sig bland diskografier och hundratals olika pressar av ens favoritskivor. Ett ställe där jag lätt skulle kunna bränna min lön om och om igen men som tur är så har jag än så länge hyfsat med förnuft kvar för att inte sätta mig själv och min familj på en diet av vatten och bröd.

Nog om det, över till själva skivan. Signals är den skiva som anses markera början av Rushs synthesizer era, en skiva där synthar och keyboards fick en mer framträdande roll jämfört med skivorna som kom innan. Personligen så tycker jag att Moving Pictures från 1981 halvt om halvt kvalificerar sig att vara del av synthesizer eran också men jag får väl lyssna på de lärde och rätta in mig i ledet. Synthesizer eran brukar av någon anledning ses ner på lite grann men jag tycker att det är en riktig guldperiod i Rushs historia. Måhända inte lika stilbildande och spännande som den klassiska progressiva eran men på skivorna Signals, Grace Under Pressure, Power Windows och Hold Your Fire trängs en väldig massa bra låtar och Signals innehåller i mitt tycke de allra bästa. Subdivisions, The Analog Kid, Digital Man, Countdown, toppenbitar allihop som är relativt lättsmälta men samtidigt går det aldrig överstyr som det ibland kunde göra på de efterföljande skivorna.

Mitt exemplar av Signals är ett trevligt bruksexemplar där det enda jag egentligen kan anmärka på är att omslaget har en synbar våtskada. Själva skivan spelar som den skall och låter utmärkt.  Jämfört med min remastrade CD från 90-talet så kan jag inte påstå att det är någon milsvid skillnad. Volymen är naturligtvis lite mer uppskruvad på CD-skivan men i övrigt så kan jag inte säga att jag föredrar någon utav dem. Signals är helt enkelt en välljudande skiva som är bra oavsett vilket format du spelar den på.

Låt vinylen svarvas

Äntligen! Efter att ha legat i sin låda i knappt två veckor så fick då min Pro-Ject skivspelare äntligen ta plats på sin IKEA-bänk i hörnet av vardagsrummet. Inkopplingen var föredömligt enkel när man väl fått de nödvändiga kablarna levererade och de få inställningar som behövdes göras på själva spelaren var enkla (när väl poletten ramlade ner i alla fall). Efter det så var det bara att börja svarva vinyl för glatta livet. Premiärskiva blev Morbid Angels monumentala dödsopus Covenant på Full Dynamic Range-mastrad splattervinyl och det lät inte dumt alls. Bättre eller sämre än ett digitalt medium kanske någon frågar sig? Ungefär lika bra skulle jag vilja säga. Jag hörde inga markanta skillnader på Dave Vincents vrål eller Trey Azagthoths snirkliga solon. Det låter bra. Och jag är nöjd.

Detta tillskott i min musikanläggning tänkte jag nu skulle bli startskottet på en ny bloggserie. Inget storslaget på någon vis men en gång i veckan så tänkte jag skriva lite om en utvald skiva i min lilla samling under någon klämkäck rubrik i stil med Veckans Vinyl, Vinylhörnet eller Skivsnack. Tanken är att jag skall skriva lite om var jag köpt skivan, vad den kanske betytt för mig och liknande. Vi får se hur det artar sig.

Och en sista sak innan jag avslutar detta inlägg med lite bilder från kvällens skivspelar-installation: en av skivorna på bilderna är Chthe’ilists senaste skiva Le Dernier Crépuscule och det är en skiva jag anser vara den bästa hittills i år. Med skivan följde det med en kod för ett digitalt exemplar av skivan. Den koden har jag ingen nytta av så jag tänkte att den första som skriver något klämmigt i kommentarsfältet får den, helt jävla gratis. Trevlig Helg!

Skivspelarprojektet rullar på

Min nya skivspelare hittade hem i veckan. Jag öppnade kartongen, kikade i manualen men sedan tog det stopp för det lilla problemet med var den skall placeras visade sitt fula nylle. Min plan om att sätta den på en vägghylla stoppades av regeringen som tyckte att den istället skulle stå på någon sorts möbel med utrymme för lite förvaring. En bättre idé än vägghylla får jag väl (motvilligt) erkänna men då gällde det bara att hitta någon som fick plats i det begränsade utrymme som finns i vårat lilla vardagsrum. Efter en hel del letande på nätet efter både dyra och billiga lösningar så slutade det (som vanligt) att det i söndags blev en resa till meckat för alla helglediga svenskar: IKEA. Och där införskaffades en sådan här:

besta-hylla-med-dorr__0352987_PE537186_S4

En helt ok lösning tycker jag som även var föredömligt billig. Det finns plats för skivspelare på toppen och lite blandad mjukvara inne i hyllan. Men allt är inte frid och fröjd då det nu naturligtvis måste bytas ut lite kablar för att få den här lösningen att funka. Kabeln till strömmatningen till hela anläggningen sticker ut för mycket från väggen för att hyllan skall få plats och den befintliga signalkabeln mellan spelare och förstärkare kommer inte att räcka. Så därför åkte plånboken fram igen och det beställdes en sådan här vinklad variant av Supras Lorad:

supra-kabel-lorad-cs-eu-a-vinklad

Och en längre Phono-kabel, även den från Supra:

supra-biline-phono-cable-white

Tyvärr så är dessa två kablar beställningsvara så det dröjer ett tag innan jag har dem i min hand men den som väntar på något gott väntar väl aldrig för länge antar jag. Suck, jag som bara vill lira lite vinylskivor…

Ja ja, jag har i alla fall börjat använda mig av Discogs.com och jösses vilken farlig site det där är. Alla skivor man någonsin kan önska sig, till priser som spänner hela spektrumet från löjligt billigt till hutlöst dyrt. Och i förra veckan ramlade de första vinylskivorna jag beställt från handlare på siten in och det blev ett par Iron Maiden i form av två av bandets bästa: Powerslave och Seventh Son of a Seventh Son samt Rushs Hemispheres, A Farewell to Kings och Signals. Riktigt kul, nu ska de bara spelas också. Fortsättning följer.

Ny vinylsvarv beställd

Under den gångna veckan så har jag varit helt inställd på att idag (lördag) lämna in den skivspelare jag fått överta av farsan på renovering för att sedan kunna svarva vinyl för glatta livet. Men ödet ville annorlunda och idag så har jag istället beställt en flång ny Pro-Ject Debut Carbon Esprit SB DC. Där har vi ett modellnamn som heter duga, saknas bara lite väl valda siffror och några X så är vi i modellnamnsnirvana.

project debut

Ja det blev alltså en ny Pro-ject tillslut i alla fall. Den ser ut som den vanliga Debut Carbon Esprit ovan plus att den som namnet antyder har en inbyggd Speed Box som gör att man snabbt och lätt kan växla varvtal med en knapp på spelaren ovansida. Allt som allt en riktigt stabil spelare som gör att jag nu kan dyka ner i vinylens värld igen efter att mest till och från ha flörtat med den sedan början av 90-talet då CDn tog över i min lilla skivsamling.

Projekt 2016: Ny skivspelare

2016 har så sakteliga tuffat igång och en av de saker jag hade tänkt skulle vara fixade till årets slut är att skaffa en ny skivspelare så att jag kan spela mina vinylskivor jag har här hemma. Inte är de särskilt många då jag fortfarande till 90% köper min musik på CD (känns som jag är ganska ensam om att göra det) men det blir ju ändå ett gäng nya vinyler per år och det vore ju väldans trist om deras öde är att stå och damma nere i källaren. Så en ny skivspelare är den rätta vägen att gå och som det ser ut just nu så finns det två spelaralternativ att välja på.

Det första är att ta över min fars gamla Thorens TD-190.

thorens 190

Det här alternativet kommer dock att kräva lite tid och omtanke då spelaren har några år på nacken och behöver fräschas upp lite grann. Största problemet är att den spelar skivor för snabbt och att det blir lite Kalle Anka av allt så en ny rem är nog självskrivet. En ny pickup kommer antagligen också behövas, och säkert lite annat smått och gott, innan spelaren är hyfsat fit-for-fight.

Alternativ nummer två är att köpa något helt nytt. Och där har jag sedan länge siktat in mig på Pro-ject Debut Carbon Esprit DC.

project debut

Den är snygg, kostar inte skjortan men är samtidigt ingen budgetmodell och verkar ge väldigt mycket välljud för pengarna. Sedan finns det ju självklart andra intressanta spelare som t.ex Rega RP1 Performance och Music Hall MMF-2.2 men Pro-ject är hetast än så länge. Det kommer absolut bli lite dyrare än att ta över farsans Thorens men nytt är ju alltid nytt.

Så som en liten uppföljare till förra årets stereoförstärkarjakt är nu sökandet efter en skivspelare igång.

Två progressiva pärlor

progressivepearls

Pain of Salvation och Dream Theater. Två giganter inom den progressiva metallen (även om Pain of Salvation väl tappat en del på senare tid). Grupper som knappast behöver någon ingående presentation och vars två bästa alster jag nu skaffat på vinyl. Awake kan dock vara näst bäst för ibland så föredrar jag Images and Words, det beror lite på dagsformen känns det som.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Inte så mycket mer än att jag tycker att alla som mot förmodan missat dessa skall kolla upp dem snarast möjligt. Detta är två skivor fyllda med högkvalitativ musik framförd av fantastiska musiker.

Nile på vinyl!

Som befarat så gick det inte att stå emot frestelsen. Fyra av världshistoriens bästa dödsmetallskivor på vackert färgad vinyl var helt enkelt tvungna att införskaffas.

Najl on vinajl!!!

Min personliga favorit i det här sanslöst maffiga gänget är solklart Annihilation of the Wicked, en skiva som kom mitt i en personlig Nile-svacka där jag inte var så intresserad av gruppen längre. Men av någon anledning så köpte jag skivan ändå och resten är ju som det brukar heta: historia.

Cast Down the Heretic öppnar plattan ursinningslöst och via Sacrifice Unto Sebek, The Burning Pits of the Duat och fantastiska smockan Lashed to the Slave Stick så bjuder Nile på en stenhård lektion i hur dödsmetall skall spelas och det är få andra grupper som någonsin levererat något lika bra. Kort sagt en fantastisk skiva som alla bör ha i sin samling.

De övriga skivorna är det sannerligen inget fel på heller men om någon mer skall nämnas så får det bli Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det var skivan som fick mig att upptäcka gruppen och vad jag kommer ihåg så var det kärlek vid första genomlyssningen. Eller så vill jag minnas det i alla fall. Amongst… kändes väldigt nyskapande när den kom och även om Nile alldeles säkert hade skapat sig en framgångsrik karriär även utan Egypten-temat så var det troligen en ganska stor del i att gruppen fick den uppmärksamhet de fick.

Ja Nile är allt en attans bra musikorkester och i juni är det dags för en ny skiva. Förväntningarna från min sida är såklart skyhöga då jag anser att förra skivan, At the Gate of Sethu, var den allra bästa 2012 och det ska bli sjukt spännande att få höra vad gubbarna har kokat ihop i år. Och vem vet, kanske blir skivan så bra att den också måste införskaffas på vinyl?

 

Vete-IPA och Vinyl

Våren, är det du? 10 grader ute, solen skiner och fåglarna kvittrar. Det känns fanimej som om att våren är på inmarsch med rejäla kliv och snart har gjort processen kort med Kung Bore. Detta måste naturligtvis firas och vad passar inte bättre än en god öl och bra musik?

IMG_6532

Ölen är en så kallad White-IPA från Lervig och skivan min efterlängtade vinylversion av förra årets bästa skiva: Hail Spirit Noirs Oi Magoi. White-IPA är i mina ögon en ganska onödig ölstil som blandar en klassisk IPA med vetesmakerna från ölstilarna Wit och Weissbier. Jag föredrar en renodlad IPA eller Hefeweissen alla dagar i veckan och även om Lervigs White IPA absolut inte smakar illa så är den heller inget speciellt utan en typisk 3 av 5-öl. Det blir liksom varken hackat eller malet med White-IPA och jag hoppas att denna trend dör ut ganska snart så att bryggerierna kan ägna sig åt att brygga riktig öl istället.

Då är det betydligt roligare att lyssna på Hail Spirit Noir. Oi Magoi står fortfarande för en ganska stor del av mitt musiklyssnade och jag spisar skivan en gång i veckan ungefär. Att ha skivan på vinyl gör ju naturligtvis varken till eller från eftersom jag inte har något att spela den på men jag stödjer så gärna grupper som gör bra musik och Hail Spirit Noir är sannerligen en sådan. Om någon mot förmodan missat att digga dessa greker så är det bara att kolla upp.

Nile på vinyl

Relapse firar 25år i år och släpper nypressad vinyl av gamla releaser i en rasande takt. Och eftersom legendariska Nile är en av de tyngsta och mest populära grupperna i Relapse katalog så kommer de naturligtvis inte undan utan här vankas det flerfärgad (och grå?) vinyl av deras fyra första album.

nile kanske

Och min initiala tanke är så klart: KÖP!!! Men när förnuftet långsamt får grepp om en så kommer de där gamla vanliga tankarna: behöver jag verkligen skivor jag redan har CD? Och varför köpa när jag inte har något att spela skivorna på? Och jag får nog låta förnuftet segra den här gången. Visst, det hade varit riktigt fett att ha dessa fyra grymma album på vinyl men när jag vet att deras öde just nu är att hamna i en vinylback i källaren så är det lite som att slänga pengarna i sjön. Så det får bli att titta på när andra Nile-fans förser sig med fyra av de bästa skivorna i dödsmetallens historia, eller åtminstone nöja mig med att bara köpa Annihilation of the Wicked

Vad är Haken?

Jo det skall jag berätta. Haken är ett progressivt metalband från London som bildades 2007 och som sedan dess har släppt tre fullängdsalbum och en EP. Den EPn heter Restoration, kom så sent som förra året och ser ut så här:

Haken

Köpt som en födelsedagspresent till mig själv och levererad förra veckan av kvicka engelska och svenska postarbetare. Trevligt omslag, man kan välja att lyssna både digitalt och analogt men framförallt så är Restoration EPn fylld med helt fantastiskt bra musik. Tillsammans med senaste albumet The Mountain som jag köpte för inte så längesedan så har den fått mig att bli helt Haken-frälst den senaste tiden. Jag har t.o.m börjat lyssna på deras andra skiva Visions som jag införskaffade för ett bra tag sedan men som bara har samlat damm, fram tills nu.

Det är härligt att lyssna på lite bra progmetal igen efter ett år som mest har gått i den våldsamma dödsmetallens tecken. Nu skall jag fortsätta att lyssna på Haken, dricka en kopp kaffe till och hoppas på att Symphony X i år släpper ett album som håller den progressiva fanan högt och infriar alla mina förväntningar. Glad prog!

Vinylifierad ölprovning

Den gångna helgen hade farsan och jag en liten halvt improviserad ölprovning. Halvt improviserad på det sätt att vi inte hade något övergripande tema eller liknande utan det var mer av typen ”vi tar det vi har hemma och smakar på det”-provning. Och för att krydda upp det hela så gjorde vi äntligen slag i saken och gick igenom farfars gamla skivsamling.

Jag hade en liten förhoppning om att man kanske skulle kunna stöta på en gammal hårdrocksvinyl eller två då min farfar var musiklärare och ofta köpte på sig musik som dom barn han undervisade tyckte om. Tyvärr så var det mest hårdrockiga vi hittade ett någorlunda fint exemplar av Van Halens hitskiva 1984, utöver det så var det väldigt snålt med musik av hårdare karaktär. Men jag var inte särskilt ledsen över det för vi hittade mycket annat intressant, bland annat en skiva med elektronisk musik från 1965. Inte för att det var mycket till musik egentligen (det var mest olika kryptiska läten) men det var kul att hitta en skiva från en hel genres vagga.

Ölen då? Jo den var fin. Mycket av det som testades var sådant jag druckit förr men tre öl var nya bekantskaper för min del:

Ballast PointVictory At Sea: Galet god Porter som till en början nästan knockade en med sin intensiva kaffesmak. Men som så ofta när det gäller Porter och Stout så anpassar sig smaklökarna efter ett par sippar och man kan börja njuta på allvar. Mycket kaffe som sagt men även en fin ton av vanilj och bär. 4+/5

FullersVintage Ale 2012: Här var det mycket torkad frukt som gällde. Mycket trevlig men tyvärr så hade vi bara en årgång, det hade varit kul att jämföra med en Vintage Ale av tidigare eller senare årgång. 4/5

De MolenBommen & Granaten: En riktigt tung Barley Wine som antagligen hade vunnit på att få lagras några år till. Mycket ananas tyckte jag mig smaka men även en konstig bismak som jag inte riktigt kom överens med. 3/5

Ljudförbättrande strömförsörjning

Fick i veckan hem en klump med elektronik i. En klump som försörjer min Ami DS5 DAC med ström. Ström som är lite bättre än den som produceras av originalaggregatet som följer med DACen och som i slutändan ska ge bättre ljud ut ur högtalarna.

Det är holländska Booster som producerar aggregat till en hel uppsjö av ljudprodukter och har såklart även tagit fram ett som passar Amis DS5 DAC. Dom har även aggregat som fungerar ihop med DACar och mediaspelare från t.ex. Musical Fidelity, Arcam, Nuforce och Cambridge. Men den stora och viktiga frågan är ju såklart om ljudet blir bättre. Och det tycker jag faktiskt att det blir. Efter att ha lyssnat intensivt i ett par dagar så tycker jag att ljudet har stramats upp och att det framförallt är detaljerna i musiken som hörs tydligare. Självfallet är det svårt att göra en riktig jämförelse eftersom det tar tid att byta mellan aggregaten och ljudminnet är kort och sådant här är ganska subjektivt men ändå, jag upplever en klar förbättring.

Raskt så byter vi ämne för att diskutera senaste numret av Sweden Rock Magazine som också dök upp i veckan. Det har nämligen skett lite utav ett under. För första gången så känner jag igen skivan som Opeths Mikael Åkerfeldt presenterar i sin återkommande krönika. Det är Artchs Another return to Church Hill som Mikael har valt att säga några väl valda ord om och det är faktiskt en skiva som jag själv har i min ägo, på vinyl dessutom. En ganska medelmåttig skiva om jag inte minns helt fel men som har ett otroligt starkt kort i titelspåret. En låt som jag tycker är en uppvisning i hur man framför teatralisk och stämningsfull Heavy Metal (smakprov). Förövrigt så kanske någon kommer ihåg Artchs sångare Eirikur Hauksson som gästsjöng på Gardenians skiva Soulburner för ett gäng år sedan och som gick att se i SVTs Inför-Melodifestivalen-program när det gick. Fråga mig inte när det var bara för jag är så jävla Metal att jag inte kommer ihåg. Jag har nog inte ens sett det programmet nu när jag tänker efter.

Metal-over and Metal-out.

En skiva ur arkivet (Del 13)

Realm of Chaos. Smaka på dom tre orden. Lägg där efter till feta grejer som Bolt Thrower och Slaves to darkness. Hur jävla tungt är inte det då? Jo, det är riktigt jävla tungt ska ni veta. Bolt Throwers mästerverk Realm of Chaos (Slaves to darkness) var med och delade varsin sida med Graves You’ll never see… på ett kassettband som jag näst intill spelade sönder på min gamla bergsprängare. Runt 15 år gammal var jag och Death Metal  var det häftigaste och farligaste som fanns. Eternal War, All that remains och World Eater sköt sig ut ur dom stackars högtalarna och dränkte mitt lilla pojkrum i krigsdimma.

Realm of Chaos räknar jag som Bolt Throwers starkaste album där varje del bildar en sådan fantastisk helhet. Karl Willets klassiska dödsskrik, Andy Whales hafsiga trumspel och så klart Jo Benchs baslir. Oj så bra det är. För att inte tala om det fantastiska omslaget med sina Space Marines som bullat upp sig i en stor hög och skjuter med sina bolters hejvilt omkring sig.  Vilket leder mig in på den lilla besvikelse som infann sig när jag i dagarna packade upp nypressen av skivan på vinyl. Omslaget är ju ändrat! Tydligen så har Earache inte rättigheterna till bilden längre och Games Workshop vägrade tydligen att förnya dom. Idioti tycker jag. Men besvikelsen lade sig faktiskt lite efter att jag betraktat det nya omslaget lite närmare. Det är liksom fulsnyggt på något vis. Och insticket var lite kul med sina skisser på vapen och rustningar. Lite som dom man själv gjorde istället för att hänga med på lektionerna under högstadiet.

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

Årets finaste omslag?

Fick precis hem skivan Skylight med svenska Atoma och jag bara älskar det snygga, atmosfäriska omslaget. Kanske inte tekniskt fulländat på något vis men det  får mig att känna. Det varma och det kalla tillsammans med den enkla och snygga loggan gör att detta är en skiva jag skulle vilja äga på vinyl. Tänk att få köra igång vinylskivan, sätta sig ner och bara titta på omslaget och drömma sig bort. Tyvärr så är min vinylsvarv avställd för tillfället och jag vet inte om Skylight ens finns på vinyl så det gamla goda CD-formatet får alltså duga så länge.

Jag kanske borde nämna att själva musiken på skivan inte är fy skam den heller. Den är t.o.m riktigt, riktigt bra. Liksom omslaget så är den atmosfärisk och hela plattan fokuserar mycket på att bygga upp stämningar, lite som ett filmsoundtrack. Musiken skulle jag beskriva som någon slags rock/metal med mycket progressiva influenser blandat med en hel del elektroniska element. Mycket stämningsfullt som sagt och jag kan faktiskt inte låta bli att tänka på Lucasarts gamla äventyrsspel The Dig när jag lyssnar på skivan. Och det är i min bok ett mycket bra betyg.

Meshuggah – Koloss

Då var det så äntligen dags att avlägga en liten recension om Meshuggahs senaste kreation. Och som bekant så heter den Koloss och det är precis vad skivan är, en stor tung koloss som lemlästar dina sinnen. Glädjande nog så är Koloss lite enklare och rakare (med Meshuggah-mått märk väl) än vad många tidigare skivor från gruppen varit. Min personliga favorit med gruppen har alltid varit Destroy, Erase, Improve och efter dom släppte den plattan så tappade jag greppet om gruppen lite grann. Dom började göra mer tunggrodd musik som krävde mer av lyssnaren och som jag tycker inte gav så mycket tillbaka förutom möjligtvis Nothing som innehåller en del fina bitar.

Men så kom obZen för några år sedan och min intresse för Meshuggah började åter att gry. Och nu sitter jag här och rådiggar som bara den, för förutom inledande låten I Am Colossus (lite för anonym) och avslutande The Last Vigil (intetsägande flum) så är Koloss sprängfylld med bra material. Det är tungt och snabbt om vartannat, grabbarna visar återigen var ett skåp som innehåller tekniskt finlir och halvskumma takter ska stå. Och man blir ärligt talat glad av att lyssna på den, inte minst för den väldigt trevliga ljudkvalitén som skivan har begåvats med.

Koloss kommer självklart att hamna på min personliga topp 10-lista när den ska knåpas ihop någon gång i slutet av december. Betyget då? Jo, det bli en 9:a av 10 så klart.

Stabila grabbar.