Vinylhörnan: Sportlov – 2001 + 2016

Ok, det blir en väldigt kort vinylhörna idag för jag vill egentligen bara visa den fina Sportlov-boxen som äntligen dök upp idag efter ungefär ett halvårs väntan. Tre skivor, en poster, en mössa, en patch och inte mindre än två isskrapor i en fin låda med stor Sportlov-logga på. Det nästan så att man blir tårögd.

Tack Jonas Granvik och Bone Records för en riktigt fin utgåva och kul att man för en gångs skull har precis allt med vad en grupp har släppt.

Annonser

Vinylhörnan: Vampire – Vampire

Vampire bildades i Göteborg 2011 och har hunnit med att släppa (enligt Metal-Archives) en fullängdare, en EP, en singel, en split och en demo. Typ en av varje alltså. Men diskografin kommer senare i år att berikas med ytterligare en fullängdare och förstöra den fina symmetrin. Något att se fram emot och ett grovmixat smakprov finns här.

Men nu är det inte en kommande, ännu ickeexisterande, skiva som fått snurra på skivtallriken utan Vampires självbetitlade album från 2014. 10 låtar thrashig dödsmetall som får min fot att stampa takten och mitt huvud att headbanga med det imaginära långa håret. Från det ösiga öppningsspåret Orexis till avslutande (och minst lika ösiga) Under The Grudge så är det högkvalitativ dödsmusik som vrålar ur högtalarna i ett allmänt trevligt tempo.

Mitt exemplar av skivan är en andrapress på grön vinyl och kommer med en stor poster på omslagets lie-man som gömt sig i en lövhög och håller i en osynlig apelsin. Lite reklam från skivbolaget får man också samt ett skivfodral med lite vampyrinfo. En fin utgåva utan krusiduller.

Vinylhörnan: Sonson – A shine below the mound

Nytt år, nya vinylskivor att svarva. Visst är det trevligt? Ett av mina allra senaste köp är en skiva av göteborgarna Sonson. En helt ny bekantskap för mig och som jag råkade på av en slump för en knapp vecka sedan när jag besökte skivaffären Music Lovers Records, ett stenkast ifrån Domkyrkan i Göteborg.

Jag hade glatt plockat åt mig ett par skivor med Accept och allas vår gitarrhjälte Yngwie Malmsteen när skivaffärsinnehavaren lade på en ny platta på skivspelaren och förde ner pickupen mot skivan. Ut ur högtalarna strömmade ganska snart glad instrumental musik som enligt bandets bandcamp skall kategoriseras som postrock och som i mina otränade öron låter som ett instrumentalt Bob Hund ungefär. Då och där så inser jag att jag ibland måste våga blicka bortom Metallens skygglappar och inhandla denna skiva. Glad i hågen lämnar jag sedan affären med ett exemplar av Sonsons skiva A shine below the mound i kassen.

Skivan är släppt utav det tyska skivbolaget Kapitän Platte och finns på limiterad färgad vinyl (100 ex), svart vinyl (400 ex) och CD. Med i skivomslaget finns det förutom klistermärke, download-kod och infoblad även med en serie med Hagbard Handfaste. Varför vet jag inte riktigt och den är dessutom på tyska så jag förstår inte så jättemycket utav den. Men den är säkert jätterolig.

Årets tuffaste omslag?

Om In Mourning har vad som kan tänkas vara årets snyggaste omslag på sin skiva så vinner Ghoul och deras senaste skiva Dungeon Bastards lätt kampen om att ha det tuffaste. Eller hur kan man annars beskriva ett omslag gjort för att likna ett gammalt brädspel från 80-talet? Eller likna och likna, det går faktiskt att spela det simpla spel som är tryckt på mittuppslaget. Kom bara ihåg att ha alkoholen och en T6 lätt tillgänglig.

Musiken då? Jodå, den är fan inte dum den heller. Ösig och lättsmält party-Thrash/Death Metal framförd med glimten i ögat. Inte mycket att klaga på faktiskt även om det absolut inte är något som kommer att gå till historien som det mest nyskapande och briljanta i musikväg någonsin. Men väl värd att kolla upp tycker jag.

”Creepsylvania is under the control of Commandant Dobrunkum, a tyrannical despot! Having captured the Omicron Bomb from deep within the catacombs, he has enslaved a fearful and ignorant populace. The hooded fiends known as Ghoul must venture to the city square past dangerous and implausible foes, wrest control of the bomb, and try not to do anything stupid with it!”

Vinylhörnan: Iron Maiden – Somewhere In Time

Iron Maiden. Ni har kanske hört talas om dem? Bildades 1975, har släppt 16 studioalbum och har en viss Bruce Dickinson vid micken? Låter bekant va? Jo visst är det så, världens största hårdrocksband (eller är det Metallica?) är inget man kommer undan ifrån och så inte heller jag. För även om jag växte upp utan att ha en endaste Iron Maiden-skiva i samlingen och inte varit särskilt förtjust i deras galopperande Heavy Metal så har jag under senare år börjat gilla dem ganska så mycket. Så mycket att jag nu äger, i mitt tycke, deras allra viktigaste och bästa skivor på vinyl. Vi snackar naturligtvis om den radda skivor som börjar med The Number of the Beast och avslutas med den fenomenala monsterplattan Seventh Son of a Seventh Son.

Sist in att hänga med sina polare i denna skara blev för mig Somewhere In Time som införskaffades så sent om i juli i år. En tripp till Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg under början av semestern resulterande bland annat i att nämnda skiva fick hänga med hem och vilken skiva det är sedan. För de allra flesta så antar jag att det är låten Waysted years som ploppar upp när de tänker på Somewhere In Time och kanske bara den men då har man missat en massa Iron Maiden-godis. Öppningsspåret Caught somewhere in time lägger ribban högt och jag tycker att hela skivan håller mycket hög klass, framförallt spår som The loneliness of the long distant runner och avslutande Alexander the great.

Skivan i sig är som sagt köpt på Andra Långgatans Skivhandel och det är svårt att skriva om skivan utan att ta upp det klassiska omslaget. Fyllt med detaljer och referenser från Maidens tidigare släpp är det en fröjd att bara hålla i och undersöka så noga det bara går. En liten konstig/rolig detalj med skivan är att A-sidan inte har någon riktig etikett utan är helt vit. Detta är vad jag vet ett tecken på testpress men eftersom B-sidan är helt normal så antar jag att det bara rör sig om ett vanligt allmänt fabrikationsfel. Någon som är bättre bevandrad i vinylens värld och kan bringa ljus på denna fråga?

Vinylhörnan: RAM – Forced Entry

RAM bildades i Göteborg 1999 och min första kontakt med bandet var 2003 då de släppte sin debutskiva Sudden Impact. Jag var inne på ett av mina rutinbesök hos klassiska skivbutiken Bengans och fick syn på en CD som bara bepryddes av en cool logga på ett annars svart omslag. Utan att riktigt veta vad det var jag köpte så fick skivan följa med hem. Den stod ju ändå i hårdrockshyllan så hur fel kan det bli? Väl hemma så vill jag minnas att jag gillade RAMs Heavy Metal, klart influerad av välkända band som Judas Priest och Mercyful Fate. Men mer än så var det inte. Skivan hamnade i hyllan och spelades väldigt sällan då den fick konkurrera med musik som jag vid den tiden tyckte var mer intressant.

Och där kunde sagan om mig och mitt lyssnade på RAM vara över men det blev inte riktigt så. För då jag under senare tid fattat tycke för gruppen Portrait så jag ju tvungen att köpa deras split In Command som kom i slutet av 2014. En split de delade med inga andra än just RAM och som där levererade tre toppenlåtar. ”Hmm…man kanske skulle köpa lite fler skivor med RAM? De är ju faktiskt riktigt bra.” tänkte jag och även om det tog ett tag så blev tanken tillslut verklighet och nu har jag alla deras album. Förvisso så har jag dem på CD men vi får väl se om det kanske kan bli några fler på vinyl än dagens objekt i Vinylhörnan i framtiden.

Så över till vinylskivan. Forced Entry är RAMs andra skiva efter Sudden Impact och är en rekorderlig uppvisning i klassisk Heavy Metal. Örhängen som Sudden Impact och Machine Invaders har fått hänga med från föregångaren men nya låtar som titelspåret och sköna Breaking Through gör Forced Entry enligt mig till en mycket trevlig stund vid stereon . Mitt exemplar av skivan är ett av 500 släppta på svart vinyl av tyska High Roller Records 2010 och inkluderar en poster föreställande det råtuffa omslaget. En liten lustig detalj är att det står att albumet heter Lightbringer (RAMs tredje platta) på skivryggen. Ligger det någon smått berusad tysk bakom detta månne? Naturligtvis inget som påverkar nämnvärt men som säkert kommer störa mitt ordningssinne den dagen jag har fler vinylskivor med bandet i hyllan.

Vinylhörnan: Grave -You’ll never see…

…HEAVEN!!!

Jag har skrivit lite om denna eminenta och tillika klassiska dödsmetallskiva för ett gäng år sedan i min halvt insomnade serie där jag plockar ut väl valda CD-skivor ut min samling och skriver några rader om dessa. Men den här skivan är ju så bra så att det är ju omöjligt att det skulle bli tjatigt att ta upp den ytterligare en gång.

You’ll never see… är Graves andra fullängdare och behöver väl egentligen ingen ingående presentation. Svensk, klassisk döds med en ung Jörgen Sandström vid micken (och gitarren) som ger ifrån sig growl i världsklass. Grymma låtar som titelspåret, Morbid way to die och Grief lockar fram det där headbangandet som egentligen lagts på hyllan för länge, länge sedan. Bra skit helt enkelt.

Vinylutgåvan som jag har släpptes så sent som i april i år och just detta är ett av 200 exemplar pressade på ”clear”-vinyl. Skivan låter riktigt bra tycker jag och den återkommande och lite störande distortion som finns på min CD-utgåva är inte närvarande vad jag kan höra. Någon herre vid namn Patrick W Engel har gjort en speciell vinylmaster för just denna utgåva så kanske är det honom jag skall tacka för detta, vad vet jag.

Som sagt, de flesta vet väl redan att detta är en bra skiva men en uppmaning att på något format köpa denna klassiker utfärdas härmed.