Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Annonser

Nytt i CD-samlingen

Liksom sanden i timglaset, så rullar skivsamlandet på och samlingen blir sakta allt större. Är det tillräckligt för att kunna starta en varje-dag-såpa på TV4? Nä inte på långa vägar men tillräckligt för att man skall ta ett litet fotografi på några nyinförskaffade plattor och skriva några rader om dessa.

img_7054

CratorThe ones who create : The ones who destroy. Det är mycket som talar för den här skivan. T.ex. att det är en nästan 40 minuter lång platta fylld med smiskande teknisk dödsmetall. Och att gruppen är lite utav en supergrupp där en av mina favorittrummisar, John Longstreth, ingår. Men tyvärr så är skivan hittills väldigt anonym när det kommer till själva låtarna och ljudet på skivan kommer jag inte riktigt överens med. Kanske blir åtminstone låtarna bättre med lite mer lyssning.

KetzerSatan’s Boundaries Unchained. Att detta är samma Ketzer som tidigare i år släppte den mer eller mindre totalsågade skivan Starless är svårt att tro när man hör den här, deras första skiva. För här får vi en rejäl dos ösig Black/Thrash (ingen dötrist post-rock) som inte tar några fångar. Kanske lite tjatigt om man lyssnar igenom hela skivan men låt för låt så är detta en mycket frisk fläkt. Synd att Ketzer gått ner sig på de sju år sedan den här skivan kom.

Deathspell OmegaDrought. Hypad Black Metal-grupp (som snart släpper ny skiva) vars musik jag aldrig riktigt förstått storheten i. Men något fick mig ändå att skaffa denna deras senaste EP och jag tycker faktiskt om det jag hör. Så det är väl kanske dags igen att ge sig på deras så hyllade skiva Si Monvmentvm Reqvires, Circvmspice igen och se om polletten faller ner den här gången.

AnciientsVoice of the void. En av höstens stora skivsläpp för min del då deras förra skivan var en riktig höjdare. Jag har inte lyssnat in mig så mycket på skivan än men jag gillar det jag hört i alla fall. Och om du inte hört talas om gruppen innan så är mitt råd att kolla upp dessa gubbar omedelbums! Finfin progressiv metal med influenser från storheter som Mastodon och (gamla) Opeth.

DismaTowards the Megalith. TUNGT!!! Att jag missat denna eminenta skiva får väl nästan anses vara någon slags form av självspäkning? Men nu är det hur som helst åtgärdat och jag kan fullt ut njuta av detta album till bredden fyllt med klassisk amerikansk dödsmetall i den allra tyngsta skolan.

UtstøttHjørungavågr. Till sist så har vi här ett soloprojekt från Portland, Oregon, USA som lånar mycket av sitt sound från klassiska Tolkien-tokarna i Summoning. Inte riktigt den musik jag lyssnar allra mest på men den här skivan överraskade mig med sin fina stämning och genomarbetade låtar. Dessutom så gjorde jag en god gärning genom att köpa skivan så allt är tummen upp.

Det var allt för nu. Fler inköp lär följa.