Inconcessus Lux Lucis

Vissa döper sina band till snärtiga saker som Grave och Hate. Lätt att komma ihåg, speciellt om man gör bra musik som kan backa upp namnet. Och så finns det de där banden som bara förlänger ett häftigt ord och heter råtuffa saker som Graveyard och Hate Eternal. Men se så lätt för sig gör inte den engelska tvåmans-Black Metal-outfiten Inconcessus Lux Lucis. Tre inte helt ickekrångliga ord på latin kör de med istället för att heta något megatufft i stil med Forbidden Horror eller Pandemic of War.

Vad vill jag säga med detta då? Inte så värst mycket mer än att jag köpte deras senaste fullängdare i veckan och att den är riktigt bra:

Inconcessus

Det som gör det hela ännu lite lustigare är att skivan inte heter The Demonbattle eller Rampage in the Cathedral. Nej den går under det betydligt mer avancerade Disintegration: Psalms of Veneration for the Nefarious Elite. Men jag förstår, ska det vara en lång titel så ska det vara en lång titel.

Nej nu får det vara nog med detta att göra sig lustig över ett band och vad dom valt att döpa sig själva och sin musik till. Detta är som sagt bra och i mina öron så låter dom lite som ett best-of inom den kreddigare delen av Black Metal. Jag tycker mig höra lite Armagedda här, lite Funeral Mist där och kanske lite Watain skrålandes någonstans i bakgrunden.

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

3 skivor på stol

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

KatalepsyAutopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

WatainThe Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon AmarthDeceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.

Nytt år med ny öl

Mitt första riktiga år som ”findrickare” av öl har passerat och mitt intresse för denna ädla dryck ökar bara. För drygt ett år sedan så visste jag inte så mycket mer om öl än att det fanns ljus och mörk. Och något som heter Ale. Visst är jag fortfarande en nybörjare av stora mått och har en massa roliga ölsorter kvar att testa men det känns ändå väldigt tillfredsställande att känna att man är intresserad av öl och kan lite grann om det. Kunskap väger ju aldrig tungt som det brukar heta.  Under 2013 hoppas jag få tillfälle att testa för mig exotiska ölstilar som Lambic, Geuze och Saison. Och jag ser så klart fram emot att testa ännu fler Dubbel IPAs, Imperial Stouts och allt vad det heter.

Om jag skulle utse tre personliga favoriter under året som gått så blir det följande:

  1. Modus Hoperandi. Överlägset den öl jag druckit flest av under året. Sedan det togs in i Systembolagets fasta sortiment så har jag köpt minst en varje gång jag varit där och botaniserat bland hyllorna. En riktig liten smakbomb på burk, fylld med ljuvliga humlearomer.
  2. Gonzo Imperial Porter. Ett tag var jag väldigt less på Porter och Stout och tyckte att det mesta var bra men ganska likartat och ingen gav mig den där riktiga wow-känslan som jag var ute efter. Men så testade jag Gonzo och kärlek uppstod.  Kanske är det mina relativt otränade smaklökar som spelar mig ett spratt men jag tycker verkligen att detta är en perfekt Porter. Ska bli kul att se om jag ändrar uppfattning under det kommande året.
  3. Mohawk Extra IPA. Ännu en humlebomb fast denna gång från svenska Mohawk. En på alla sätt jättetrevlig öl som är välkommen i min kundkorg alla dagar i veckan.

Så, nog om året som gått. Nu över till 2013. Ikväll så dricker jag min första öl någonsin från norska Nögne Ö. Underlig Jul heter den och det är väl ungefär precis vad den är. En rejäl näve av julens kryddor nerklämda i en flaska och det smakar faktiskt riktigt bra. Inget man dricker på firmans julfest kanske men som sällskap vid datorn i skrivande stund passar den utmärkt. God blir betyget.

Nu byter vi hastigt och lustigt ämne för nya numret (#100!) av Sweden Rock Magazine kom idag och där listade dom dom 100 bästa svenska banden genom tiderna. Och visst, sådana listor är högst subjektiva men jag har ganska svårt att smälta att musikjournalisters kelgrisar som Ghost och Watain hamnar före storheter som Marduk, Meshuggah, Hypocrisy, Nasum, Necrophobic och Unleashed. Så, nu fick jag det sagt också. Jubileumsskivan som följde med var dock ganska trevlig med sina två covers framförda av Candlemass och Entombed. Fin helg på er!

Detta bildspel kräver JavaScript.