Hail Spirit Noir

Igår så lämnade jag in min ”avskedsansökan” till Martin på Werock.se. Min inspiration att skriva recensioner höll inte i sig i närheten av så lång tid som jag trodde när jag hoppade på Werock-tåget i början av året. Och då finns det inte så mycket mer att göra än att tacka för sig och den tid som varit, även om den var väldigt kort. Antagligen så kommer jag slänga upp några recensioner här på bloggen vad det lider men då endast när jag känner för det och utan några deadlines att hålla.

Som ett litet avslut så tänkte jag skriva några rader om den skiva jag hade tänkt att recensera nu i juni.

Hail-Spirit-Noir-Oi-Magoi1

Tänk dig Ghost. Fast inte hemliga och från Grekland. Musik byggd på en tunn men stabil grund av Black Metal med ett rejält lager progressivitet ovanpå det istället för hittiga Blue Öyster Cult-pastischer. Ja där någonstans har du Hail Spirit Noir och deras senaste mästerverk Oi Magoi. Den här skivan har snurrat väldigt mycket här hemma under våren och i min lilla bok så är detta det absolut bästa som släppts i år tillsammans med de senaste albumen från Kriegsmaschine och Skogen.

De inledande tre spåren på Oi Magoi är en svårslagen triss i ess och skivans längsta låt The Mermaid är inget annat än musikalisk sommargrönska. Skivans ända egentliga svaghet är att avslutande titelspåret inte håller samma höga klass som övriga låtar. Det och att trummorna låter lite väl artificiellt ibland. Annars är detta en helt suverän skiva. Betyg: 9/10.

Kolla upp. Nu!

Recensionsbonanza

Det är precis vad werock.se bjuder på idag, den 1:a maj 2014. Chefredaktör Martin Bensch har recenserat inte mindre än sju (!) färska alster denna månad vilket jag tycker är sjukt imponerande då jag endast har mäktat med en endaste recension. Men det är å andra sidan är det inte vilken skiva som helst utan Enemy Of Man med polska svartmetallarna Kriegsmaschine. Årets hittills bästa skiva om du frågar mig. Utöver dessa åtta recensioner så har även Robban skrivit ihop ett par så denna månad är det hela tio recensioner som finns att gräva ner sig i. Plus en intervju med Persefone från det lite exotiska metallandet Andorra!

Det är ju så att man både får dåndimpen och fastnar i vinkelvolten på en och samma gång. Så surfa in på werock.se, recensionernas högborg.

krieg för satan!

A-ttans så bra

DSC02381

Artificial Brain – Labyrinth Constellation och Ageless Oblivion Penthos. Två skivor vars framförande grupper båda börjar på bokstaven A, är relativt färskt utgivna och som jag diggar som bara den. Båda dödsmetallorkestrarna rör sig i dom progressiva domänerna av genren där Artificial Brain drar mer åt det dissonanta Gorguts-hållet och Ageless Oblivion är en blandning av allt möjligt, lite som Gojira ungefär…kanske. Jag vet inte så noga men bra är det.

För den som vill fördjupa sig mer i detta så vill det sig så väl att Martin på werock.se faktiskt har recenserat Penthos bland mycket annat denna månad. Robert varit aningen ”sämre” och har kikat på senaste skivan från de tuffa killarna i Conan. Själv har jag tyvärr inte hunnit bidra med något alls denna månad så det är tur att Martin och Robert visar hur det skall gå till. Bra jobbat gubbs.

Mars på Werock.se

Våren närmar sig så sakteliga och vi är redan inne i mars månad. Det innebär (förutom nyhetssläpp på Systembolaget) att Werock.se har fyllt på med några nya recensioner. Färska skivor med Caliban, Moon Coven, Morbus Chron och Soreption har fått betyg och om det är något betyg jag verkligen instämmer med så är det Martins 9:a till Soreption. Fruktansvärt bra skiva den där Engineering the Void. Det ska verkligen bli intressant att se vad kollegorna inom den tekniska dödsmetallen tar sig till för att slå den på de flinka fingrarna. Själv tror jag att amerikanska Origin har en god chans att göra det då alla deras skivor hittills har varit uppvisningar i hur man framför blixtsnabb och ultrateknisk dödsmetall utan att låtsnickeriet blir lidande. Men det återstår alltså att se när Omnipresent, som skivan skall heta, dyker upp någon gång under våren.

Origin-Band-Album-2014

Nya recensioner på Werock.se

Halva februari har gått och Werock.se bjuder därför på lite ny mitt-i-månaden-läsning. Werock-kollega Robert har satt betyg på alster från Red Dragon Cartel och Ring Of Fire (verkar inte ha något med Johnny Cash att göra), Martin har granskat The Isolation Process och jag har lyssnat på svenska Astrophobos och gett ett bra betyg till deras färska album Remnants Of Forgotten Horrors. En skiva som är lite utav ett måste om man gillar melodisk Black Metal som den lät på 90-talet.

I övrigt så noterar jag att Animals As Leaders släpper ny skiva den 25:e mars och att Morbus Chrons platta Sweven som släpps nästa vecka är jäkligt trevlig. Recension av den kommer högst troligt att dyka upp på Werock.se.

Ring_of_fire_by_allstarnookie

Februari på Werock.se

Hear ye, hear ye! Werock.se har nu uppdaterats med februaris recensioner och det är tre naggande goda skapelser som ligger uppe att betrakta. Jag har tittat närmare på senaste skivan från veteranerna Iced Earth, Fredrik har bedömt ökenrockande Vista Chino och BiblioteKarin har gett polska mangelplutonen Behemoth högsta betyg (!) för sitt opus The Satanist. Inte illa.

Så in och läs och rocka på!

Dyrka oss!

Dyrka oss!

Recensera skivor – update

Hux flux så är man nu en del av teamet på sidan werock.se. Så istället för att knåpa ihop skivrecensioner och lägga upp dom här på bloggen så kommer det nu att avhandlas skivor där istället. Kul och lite skrämmande. Och en liten nostalgikick eftersom senaste gången jag recenserade skivor på nätet ”på riktigt” var när jag skrev för den fantastiska nättidningen Metal Mayhem. Det är över 10 år sedan men jag kommer fortfarande ihåg chefredaktör Branko (har ännu dåligt samvete över att han fick sova på min vardagsrumsmatta efter att vi hade besökt en Morbid Angel-spelning, ber 100ggr om ursäkt) och gänget. Faktum är att vissa av gubbarna gick vidare därifrån och hamnade på inte helt okända Close-Up Magazine om jag inte minns helt fel.  Men nu är det alltså Werock som gäller. Up the irons och Smoke me a kipper, nu kör vi.

brutl

Världens tyngsta post

Idag måste det brötat loss rejält på min gata för idag levererade nämligen brevbäraren något som måste klassas som något av den tyngsta post som någonsin levererats. Idag kom nämligen Tony Iommis självbiografi och Niles nya skiva At the Gate of Sethu. Tror faktiskt att brevlådan buktade lite utåt efter att ha utsatts för den enorma kraft som måste uppstått när paketen slog i botten av lådan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Iron Man av Tony Iommi var faktiskt något för mig så ovanligt som en vinst i en tävling på den trevliga sidan werock.se. Tyvärr är jag ingen större bokläsare men jag ska faktiskt försöka att få läst boken under min semester som börjar om ett par veckor. Och kanske kan detta bli startskottet på en liten resa igenom Black Sabbaths diskografi där jag kan söka mig bortom Paranoid-skivan och den Greatest Hits-platta som jag har i skivsamlingen.

Men det stora för dagen är ju naturligtvis att den nya Nile-skivan har kommit. Äntligen, som jag har väntat. Nile är helt klart ett av mina favoritband och har så varit ända sedan jag köpte deras debutplatta för en herrans massa år sedan. Nile har alltid stått för högkvalitativ teknisk dödsmetall och efter att ha lyssnat igenom At the Gate of Sethu en gång så är jag inte ett jota besviken. Nile levererar precis som vanligt en utsökt kompott av dom finaste av ingredienser så det förvånar mig att många där ute i vida världen är besvikna på den här skivan. Till exempel så har jag tittat på ett par recensioner på Youtube gjorda av tjocka amerikaner där dom klagar på att Nile har tappat mycket av sin låtskrivarfiness och att ljudet på skivan suger. Jag skulle vilja påstå att dessa individer inte har en aning om vad dom pratar om. Låtarna når lätt upp till vanlig Nile-standard och ljudet är måhända kanske inte lika ”fett” som det brukar vara men i stället så är det så grymt bra rattat att det går att lyssna på hela skivan utan att drabbas av den lyssningströtthet som är så vanlig idag. För alldeles för många av dagens metalskivor lider av sönderkomprimerade produktioner.

Så ligger alltså läget. Nu ska jag fortsätta att lyssna och kanske spela Red Dead Redemption.