En vecka med What should not be unearthed

Dags för en liten analys av Nile senaste skiva What should not be unearthed. Och jag skall gå rakt på sak: var är låtarna? Alltså, jag gillar skivan, inget snack om den saken men jag saknar minnesvärda låtar. Efter en veckas lyssnande så är det väl egentligen bara übergrymma Evil to cast out evil och avslutande To walk forth from flames unscathed som jag minns något utav efter att ha låtit skivan snurra klart. Resten är en stor fet Nile-ljudande massa. En bra sådan men ändock en massa vars största utmärkande drag är anonymitet.

Den generella åsikten bland Nile-fans världen över verkar vara att gruppen är inne i en formsvacka och jag kan förstå att vissa tycker det men jag gillade den så bespottade föregångaren, At the gate of Sethu, skarpt och tyckte till och med att den var det årets bästa platta. Det var väl egentligen bara produktionen som var lite…annorlunda. Nu har Nile tjockat på lite igen och det låter väl mer som de brukar göra men jag vetefan om jag tycker att det är bättre. Det kändes som om att Karl Sanders och hans mannar ville testa lite nya grejer på förra skivan, tänja på gränserna lite. Men bakslaget från fansen blev för stort och nu är man tillbaka i samma gamla spår igen. Fast utan låtmaterialet att backa upp det fetare soundet.

Nu låter det kanske som om jag är jättebesviken men det är jag inte. Jag hade nog bara lite för höga förväntningar efter förra toppenplattan och får helt enkelt nöja mig med ett Nile på lite halvt om halvt autopilot. Vilket fortfarande är bättre än väldigt mycket av allt annat som släpps idag och som kallas för Metal. Och vem vet, kanske blir skivan bättre efter ännu en veckas lyssnande?

Nile-What-Should-not-be-Unearthed-02-500x281

Annonser

Nile är på krigsstigen

Lite smått besviken över att inte fått lägga vantarna på nya Symphony X-skivan som släpps idag (tack så mycket för det PostNord) så blev jag genast lite gladare när jag såg att Nile släppt ett första smakprov från kommande plattan What should not be unearthed som heter Call to destruction.

Nile verkar vara minst sagt upprörda över vad IS och liknande grupper har för sig just nu i Mellanöstern. Och jag kan förstå dem, att förstöra gamla kulturella skatter bara för att man läst en bok på helt fel sätt och är hjärntvättad är inte ok. Det går fetbort som man brukar säga. Och om någon ens tänker tanken på att börja förstöra Egyptens pyramider så kan man kallt räkna med att Nile tar med sig sitt pick och pack, tar första bästa flyg ner till Egypten och försvarar både Sfinx och pyramider med första klassens feta dödsmangel.

Själva låten tycker jag är bra. En ganska typisk standard Nile-låt och säkert ett av skivans mindre intressanta spår när man sitter med facit i hand. Men en klart godkänd bit dödsmetall tycker jag allt att det är och den fyller sin funktion väl. Tack för smakprovet Nile, nu är det bara att invänta hela albumet  som släpps i slutet av nästa månad.