Onsdagswhisky

Idag stod det fläskfilé med whiskysås på menyn. Smarrigt värre och eftersom näst intill hela min Glenfiddich 15y-flaska jag fick i julas gått åt till just matlagning så passade jag på att hälla upp en liten slurk till mig själv också, det gäller ju att passa på medan den finns kvar.  Och det smakade gott kan jag meddela. Trevligt mild och ”smooth” som dom säger i Skottland. Men ärligt talat så känner jag ingen större skillnad jämfört med  den vanliga 12-åriga Glenfiddichen, i alla fall nu när jag inte kan göra ett A-B test. Men fortfarande en mycket trevlig liten slurk wirre. Och allt detta till tonerna av Symphony X kalasplatta The divine wings of tragedy. Mumma!

Whisky!

De som känner mig vet att jag inte dricker om jag absolut inte känner för det. Nu har det gått ungefär 16 månader sedan jag senast kände fullt ut för att ta mig en god, rökig, yrselframkallande whisky. Tolka mig inte fel, jag gillar verkligen whisky, varje gång jag känner lukten så njuter jag. Men, jag har ofta svårt att ta steget därifrån till att faktiskt vilja sätta mig i en sits där jag inte kan köra bil eller för den delen se mig själv som 100% tillräkenelig OM något mot förmodan skulle hända. Men idag slog det till. Det började faktiskt redan  med att jag kände att det hade varit gott med en smutt, men jag satt då alldeles för gott i soffan för att bry mig om att resa mig och hämta denna gyllene dryck. Då jag kände lika mycket för det idag, så var jag proaktiv och tog fram mitt lilla förråd som i stort sett likadant ut sedan vårt bröllop för snart tre år sedan…

Kort sagt ikväll tog jag steget fullt ut, och det är ogudaktigt gott!