Nygammal CD-spelare

Jaha ja. Efter att ha slängt både en Sony CD av lite finare slag och en Harman Kardon på tippen för några år sedan så var det alltså dags igen att knö in en renodlad CD-spelare i stereobänken. Den här gången blev det lite utav en svensk klassiker som fick ett nytt hem, nämligen S.A.Ts CDfix. S.A.T som nu för tiden är mest känt som Bladelius och hifiprodukter som ofta kostar en väldans massa stålar.

CDfixen har jag fått utav farsgubben som gick och köpte sig en begagnad Bladelius Gondul för några veckor sedan. Gondul är en riktig best på en sådär 16-17kg som kan spela CD, SACD och DVD-Audio. CDfixen är lite mer modest men väger ändå in på ganska rejäla 10kg. Dock så är CDfix insida väldigt spartansk och det mesta är luft men vafan, den ser bra ut och spelar CD-skivor med bravur. Dessutom så är den 14 år gammal och gratis så så höga krav ska man väl inte ha antar jag.

Premiärskiva i spelaren blev faktiskt Ayreons senaste skiva The theory of everything. Jag är dokumenterat stort fan av tidiga Ayreon men har inte varit särskilt imponerad av det som Arjen och Ayreon släppt på senare år. Men när Ginza sålde finversionen av The theory of everything för 199kr så kunde jag faktiskt inte motstå frestelsen. Och skivan har överraskat mig väldigt positivt. Det känns som om att Arjen har anammat det gamla hederliga talesättet ”less is more” och gjort en mer avskalad skiva där färre sångare fått mer att göra och alla är inte rekryterade enbart efter popularitet utan av vad dom presterar. Sedan så är det ju aldrig fel att lyssna på när Ed Warby går loss bakom trummorna.

Och ja just det, höll ju på att glömma det bästa med hela spelaren: fjärren. En riktigt rejäl klump gjord i aluminium. SÅ skall en fjärrkontroll se ut.

Sony BDP-5200 – inte helt platt

(Detta inlägg är främst riktat till min kära bloggkollega men kan även passa dom individer som tänker köpa sig en ny Blu-Ray spelare.)

Fick hem en ny BD-spelare att ha i sovrummet idag. Märket är Sony och modellen heter BDP-5200.

Trots en lite plastigt intryck så är jag så här långt mycket nöjd. Den klarar det som jag vill att den skall göra, dvs spela upp Blu-Ray, DVD och Netflix (via inbyggt Wifi). Den stödjer ett flertal musik- och filmformat men kan inte spela dessa via en DLNA-server av någon anledning vilket jag tycker är svagt, då man blir tvingad att lägga den media man vill spela på en USB-sticka. Dock så är det inget jag kommer använda mig av ändå men kanske något att tänka på om man funderar på att köpa en sådan här spelare.

Klagomål till trots så klarar spelaren som sagt det jag vill att den skall göra och ger den en liten vinklad tumme upp. Trots att den inte är helt platt.

Ny spelare av Blu-Ray beställd

Efter att ha velat fram och tillbaks om vilken spelare som egentligen ger mest för dom stackars få stålar jag har för tillfället så har jag äntligen gjort slag i saken och beställt mig en BD-spelare av modell Pioneer BDP-150. Kanske inte den spelare jag egentligen skulle vilja ha (hej Oppo 105) men den får duga som budgetalternativ just nu. Och kanske inte den spelare med mest finesser men en som spelar dom flesta ljudformaten inkl SACD och så har Pioneer alltid legat mig varmt om hjärtat. Fast det är inte huvudsakligen för film jag skaffar den här spelaren utan det är faktiskt för att kunna spela mina gamla fina cd-skivor. Och eftersom jag är en av få (?) som fortfarande köper nya skivor varje månad så tyckte jag att det skulle sitta fint med en spelare så att jag kan lyssna på dom i min ”finanläggning” som i skrivande stund faktiskt saknar den möjligheten. Jag hade tänkt att Pioneeren skulle få tjänstgöra som cd-transport och låta min DAC sköta själva uppspelningen av all ljuv musik jag tänkte mata ”paret” med, och så blir den ett bra komplement till Sonos-grejerna jag köpte för några veckor sedan. Blu-Ray-delen av spelaren får bli en liten trevlig bonus när det är dags att titta på film. Japp, det blir kanon det.

BDP-150