En sista tips för i år

2019 knackar ju som bekant på dörren och vill komma in så jag tänkte att man kunde säga hej då till 2018 med ett litet tips. Det är nämligen så att inga mindre än de svenska old-school dödsarna i Feral släpper sin nya skiva Flesh for funerals eternal precis idag. 10 låtar av högsta klass som bör kollas upp av…ja alla typ. Fast man kan ju tycka att det är lite synd att Feral släpper sin skiva så här sent på året för den hade nog kunnat hamna på en och annan topplista annars. Men nu är det som det är och det är bara att önska ett Gott Nytt År så ses och hörs vi 2019.

Musik till kaffet

Sitter här och smuttar på dagens första kaffe. Den bästa enligt mig. Den som gör att man kommer igång på morgonen och blir människa igen. Dock så hädar jag och dricker pulverkaffe. Dels av ren lathet och dels för att jag tycker att det smakar gott. Faktiskt.

Vad lyssnar man då till samtidigt som man låter det svarta guldet smeka strupen? Blir det fin-jazz eller kanske lite perfekt framförd gubb-Blues? Nä det blir det såklart inte. Det blir ju Dödsmetall. Som vanligt. Min favoritgenre och musikaliska snuttefilt.

I skrivande stund så är det Aborteds senaste skiva TerrorVision som ljuder ur mina högtalare och det låter…Aborted. Vilken överraskning eller hur? Det smattrar på friskt precis som vanligt och det låter lite för sterilt, precis som vanligt. Men överlag är det bra så klart och belgarna kryddar sina låtar med små roliga detaljer så jag skulle vilja påstå att man kan ha bra mycket sämre sällskap till sitt kaffe. Kommer inte på något exempel på rak arm men det finns garanterat en hel ocean med semi-melodiska tyska band att välja bland.

Första intrycket: Archgoat – The Luciferian Crown

Hej och välkommen till Första intrycket igen. Idag står inga mindre än finska Archgoat på menyn. Dom har precis släppt en uppföljare till briljanta The Apocalyptic Triumphator och mina förväntningar är naturligtvis höga då den skivan var en uppvisning i elakt dödsmetall-smisk. Nya skivan heter The Luciferian Crown, är 10 låtar lång och har självklart en get och (många) nakna bröst på omslaget.

archgoat

Ok då Archgoat, låt oss börja lyssna på vad ni har knåpat ihop.

Intrantation: Kort intro med det vanliga onda.

Jesus Christ Father of Lies: Det låter Archgoat. Smattrande trummor och mörk guttural sång. Gitarrsolo som avbräck innan våldet sätter igång igen. Och gitarrsolo en gång till! Detta följer inte riktigt den vanliga Archgoat-mallen. Lugnare parti innan lite rens och det hela avslutas med lite körer. Bra öppning men lite anonymt.

Jezebel’s Black Mass Orgy: Punkig start på låten. Och en våldsam fortsättning innan vi saktar ner lite. Galna skrik i bakgrunden för att komma i stämning. Sedan tillbaka till punkriffandet igen. Och så tar vi det långsamma en vända till. Helt ok låt överlag.

Messiah of Pigs: Grisskrik sätter igång den här låten. Full fart framåt! Ackord och lite punkigt igen. Bra röj i den här låten. Bäst hittills måste jag säga. I all sin enkelhet.

Darkness Has Returned: Oj. Stompigt värre. Börjar bli lite tjatigt att säga det men jo, det var lite punkig karaktär på den här låten också. Ja detta är också bra. Skivan börjar verkligen komma igång och ta sig lite grann. Rock n roll-avslutning, tummen upp.

Sorcery and Doom: Skogsljud. Musikskoleinstrument vid ett vattendrag? Fåglar som låter och en kvinna som säger något. Sedan sätter det igång. Det grindas på rätt så bra. Sedan ett bra dubbelkagge-parti som är högst headbang-vänligt. Mynnar ut i lite gött tunggung efter ett kortare snabbt parti. Innan allt avslutas i ett slag på näsan.

Star of Darkness and Abyss: Moonstone-munkar i början. Kyrkklockor. Och nu lite patenterat Archgoat-grind. Och här kommer det en synt farandes i bakgrunden. Det gillar vi som den lilla krydda det är. Sedan över i ett trevligt tyngre parti med mörka röster som nog säger en mängd elaka saker. Grind tar vid och blandas upp bra med de där syntarna. Fin bit!

The Obsidian Flame (From my depths): Är detta den obligatoriska tungisen? Ja det verkar så! Bra riff. Med spejsade syntljud också! Fett najs. Älskar dessa tyngre låtar som de måste ha med på varje skiva (även om de är ganska lika). Inte så mycket mer att säga än så. Bra skit helt enkelt.

The Luciferian Crown (Venom of Gods): Och nu ökar vi farten igen då så klart. Lite anonymt riffande tyvärr. Fast nu bytte dom till ett bättre och röjigare. Innan det går över i ett riktigt bra tungt parti med körer i bakgrunden för den där riktigt onda atmosfären. Och tillbaka till våldet. Synd att det inte är så jätteupphetsande. Men en bra avslutning i det där tyngre i alla fall. Helt ok låt allt som allt.

I am Lucifer’s Temple: Avslutningen nu då. Nickar gillade i början, svänger rätt så bra. Upp med hornen i luften och sväng på håret. Och så kör vi lite ensam bas på det. Funkar fint. Hade nog väntat mig mer av en rökare till avslutning men detta är inte dumt det heller. En till tungis med lite åska på slutet. Bra.

Ja detta var en ny Archgoat-skiva helt enkelt. Inte alls samma käftsmäll som det var när man lyssnade på föregångaren tyvärr men helt klart ett dugligt tillskott i deras diskografi. Inte riktigt samma fläskiga ljud heller men det som är duger fint. Äh, vi kör väl plattan ett varv till? Over and out!

 

Våga vägra Ghost. Lyssna på detta istället.

Det undgick väl ingen att Ghost släppte en ny platta igår? Instagram-flödet svämmade över av bilder på skivan och som vanligt så går meningarna isär om huruvida det är en bra platta eller inte. De flesta verkar dyrka vid Ghosts altare, andra är lite mer avigt inställda eller så skiter man att lyssna överhuvudtaget. Det sista tycker jag funkar bra. För det finns ju så mycket annat mysigt att lyssna på.

Som nya skivan med Lik till exempel. Carnage heter den och släpptes så sent som den fjärde maj. HM-2 döds av allra bästa sort anser jag och ett måste-köp för alla som diggar svensk old-school.

 

Ett annat släpp som jag vill pusha lite är senaste livealbumet med Ayreon. Hollands bästa prog-metal projekt någonsin bjuder upp till dans med en mängd grymma hits och gästartister. Det blandas både gammalt och nytt från Ayreons diskografi och det knuffas även in lite från Star One, vilket jag tycker är trevligt.

 

Slutligen så har vi ett spår från den kommande skivan med Runemagick. Japp, de bohuslänska Death/Doom-mästarna har äntligen sadlat på hästarna igen och är redo att ge sig ut på vägarna för att dela ut lite smisk. Håll utkik efter albumet Evoked from abysmal sleep som släpps 29:e juni.

Vilken musik är bäst hittills år 2017?

Egentligen så är jag nog inte rätt människa att svara på det men jag skall i alla fall göra ett försök. Det är nämligen så att jag under årets första halva ganska exakt har lyssnat på 20 nya skivor ge och ta. Enligt mig inte särskilt många med tanke på otroligt mycket ny musik det har kommit i år och hur mycket jag har missat. Men jag gör som sagt ändå ett försök och ger er de 10 skivor jag tyckt har varit bäst hittills i år:

LornArrayed claws. Mörk, aggressiv svartmetall från Italien av alla ställen. Det första jag hört av gruppen som bildades redan 1999. Här blir det nog att leta sig bakåt i diskografin.

Tomb MoldPrimordial malignity. Riktigt bra grottmangel. Bokstavligt talat för det låter nästan som om skivan har blivit inspelad i en grotta, vilket jag bara ser som en fördel i det här fallet.

AzarathIn extremis. Polackerna är äntligen tillbaka och manglar lika hårt som vanligt. Inget nytt under solen men bra är det.

ImmolationAtonement. Det är Immolation. Det vill säga det är med automatik jävligt bra. Mer behöver inte sägas.

TehomThe merciless light. Hade inte hört något av gruppen innan men jag köpte av någon anledning skivan ändå. Och det är jag glad för för detta är kanonbra dödsmetall med en liten egen touch.

MordbrandWilt. Pålitligt old-school mangel från Värmland. Flikar in mycket snygga grejer i sina låtar och är väldigt underhållande att lyssna på.

Ascended DeadAbhorrent manifestation. Ännu mera primitivt grottstök. Och precis som i fallet med Tomb Mold så passar ljudet som handen i handsken till musiken.

Apocalypse OrchestraThe end is nigh. Här har vi en rolig överraskning. Långsam och tung Doom Metal med folk-influenser låter som något jag inte borde gå igång på men gruppens tunga låtar är hypnotiserande, vilket gör att man struntar i detaljer som lite sur sång ibland. Jävligt bra.

Power TripNightmare logic. Ös! Det är party hela kvällen lång när man lyssnar till Power Trip och deras senaste fullängdare. Fram med folkölen och ”thrasha som en maniac”!

VampireWith primeval force. Årets Tribulation heter Vampire och lirar hårdrocksdöds på allra bästa sätt. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl att skivans omslag inte är så snyggt som man hade kunna hoppats på, annars är allt av allra högsta klass.

Placeringarna är inte i någon ordning och fältet kommer antagligen se väldigt annorlunda ut när året är slut. Det är också en hel del skivor som släppta under årets första hälft som jag har kvar att köpa som t.ex. Rikard Sjöbloms Gungfly, senaste plattan med Ayreon och och nya alstret med Dying Fetus. Med det höjer vi blicken mot den andra hälften av året och ser fram emot nya skivor med Accept, Portrait, Septic Flesh och Cannabis Corpse.

 

Fredag – gratis råbarkad dödsmetall någon?

Dödsmetall är bäst. Ja om jag hade varit tvungen att välja så är det nog faktiskt hederlig Death Metal som ligger mig allra varmast om hjärtat. Jag känner kanske inte för att lyssna på det exakt varje dag men är den genre jag spelar absolut mest av när jag känner för att slå mig ner i soffan och låta stereon dundra loss.

Och som av en ren händelse så råkar jag ha en helt gratis kod för nedladdning av 1st Death Metal-demo av och med den amerikanska gruppen Desekryptor. De släppte i dagarna sin andra demo Chasm Of Rot via utmärkta svenska skivbolaget Blood Harvest och bör kollas upp av alla som gillar dödsmetall när den är riktigt rå.

Desekryptor

Och som vanligt så vore det trevligt om den som utnyttjar koden hojtar till i kommentarsfältet när den är använd.

Das war alles. Trevlig helg!

Välkomna våren med Ectovoid

I skrivande stund så skiner solen in sitt värmande ljus i vardagsrummet, rätt på mitt ansikte och mer eller mindre skriker mig i örat: ”våren är här dumskalle!”. Inte mig emot, för jag gillar våren. Och vet ni vad jag gillar mer än våren? Dödsmetall (och öl).

Så varför inte säga hej och välkommen till årets upplaga av våren med lite mustig dödsmetall från Birmingham, Alabama?

Ectovoid bildades 2010 och har hittills släppt två stycken fullängdare varav den senaste kom för två år sedan. Tyvärr så förlorade de sin gitarrist Michael Stewart (vila i frid) för ganska exakt ett år sedan men Ectovoid kämpar vidare med ny gitarrist och planerar i år att släppa en EP med nya köttiga musikstycken på.