En sista tips för i år

2019 knackar ju som bekant på dörren och vill komma in så jag tänkte att man kunde säga hej då till 2018 med ett litet tips. Det är nämligen så att inga mindre än de svenska old-school dödsarna i Feral släpper sin nya skiva Flesh for funerals eternal precis idag. 10 låtar av högsta klass som bör kollas upp av…ja alla typ. Fast man kan ju tycka att det är lite synd att Feral släpper sin skiva så här sent på året för den hade nog kunnat hamna på en och annan topplista annars. Men nu är det som det är och det är bara att önska ett Gott Nytt År så ses och hörs vi 2019.

Annonser

Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: AssumptionAbsconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: SkogenSkuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: NecrophobicMark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot RecordDirect Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: AyreonBest of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Musik till kaffet 2

Okej. Vi kör en liten snabb uppföljare till helgens Musik till kaffet-inlägg. Det är nu måndag kväll istället för lördag morgon och kaffet som inmundigas är dagens fjärde eller femte kopp. Är då kaffet lika gott som på morgonkvisten? Nä, det är det faktiskt inte. Det sitter ju självklart aldrig fel med en köpp kaffe framåt kvällen men morgonens magi är borta och letar sig inte fram förrän imorgon igen. Så kan det va.

Musik till detta då? Varför inte lite Svärtad Death Metal från Australien i form av Vahrzaw och deras senaste alster Husk? Ett frenetiskt riffande och trummande presenterat i en passande ruffig ljudbild funkar verkligen bra tillsammans med en stark kopp kaffe. Tyvärr är det en skiva som hamnat lite i skymundan, både här hemma och bland musikkännare, så här måste ske bot och bättring. Jag lovar att göra mitt bästa för att snurra skivan några extra varv i veckan.

Musik till kaffet

Sitter här och smuttar på dagens första kaffe. Den bästa enligt mig. Den som gör att man kommer igång på morgonen och blir människa igen. Dock så hädar jag och dricker pulverkaffe. Dels av ren lathet och dels för att jag tycker att det smakar gott. Faktiskt.

Vad lyssnar man då till samtidigt som man låter det svarta guldet smeka strupen? Blir det fin-jazz eller kanske lite perfekt framförd gubb-Blues? Nä det blir det såklart inte. Det blir ju Dödsmetall. Som vanligt. Min favoritgenre och musikaliska snuttefilt.

I skrivande stund så är det Aborteds senaste skiva TerrorVision som ljuder ur mina högtalare och det låter…Aborted. Vilken överraskning eller hur? Det smattrar på friskt precis som vanligt och det låter lite för sterilt, precis som vanligt. Men överlag är det bra så klart och belgarna kryddar sina låtar med små roliga detaljer så jag skulle vilja påstå att man kan ha bra mycket sämre sällskap till sitt kaffe. Kommer inte på något exempel på rak arm men det finns garanterat en hel ocean med semi-melodiska tyska band att välja bland.

Första intrycket: Archgoat – The Luciferian Crown

Hej och välkommen till Första intrycket igen. Idag står inga mindre än finska Archgoat på menyn. Dom har precis släppt en uppföljare till briljanta The Apocalyptic Triumphator och mina förväntningar är naturligtvis höga då den skivan var en uppvisning i elakt dödsmetall-smisk. Nya skivan heter The Luciferian Crown, är 10 låtar lång och har självklart en get och (många) nakna bröst på omslaget.

archgoat

Ok då Archgoat, låt oss börja lyssna på vad ni har knåpat ihop.

Intrantation: Kort intro med det vanliga onda.

Jesus Christ Father of Lies: Det låter Archgoat. Smattrande trummor och mörk guttural sång. Gitarrsolo som avbräck innan våldet sätter igång igen. Och gitarrsolo en gång till! Detta följer inte riktigt den vanliga Archgoat-mallen. Lugnare parti innan lite rens och det hela avslutas med lite körer. Bra öppning men lite anonymt.

Jezebel’s Black Mass Orgy: Punkig start på låten. Och en våldsam fortsättning innan vi saktar ner lite. Galna skrik i bakgrunden för att komma i stämning. Sedan tillbaka till punkriffandet igen. Och så tar vi det långsamma en vända till. Helt ok låt överlag.

Messiah of Pigs: Grisskrik sätter igång den här låten. Full fart framåt! Ackord och lite punkigt igen. Bra röj i den här låten. Bäst hittills måste jag säga. I all sin enkelhet.

Darkness Has Returned: Oj. Stompigt värre. Börjar bli lite tjatigt att säga det men jo, det var lite punkig karaktär på den här låten också. Ja detta är också bra. Skivan börjar verkligen komma igång och ta sig lite grann. Rock n roll-avslutning, tummen upp.

Sorcery and Doom: Skogsljud. Musikskoleinstrument vid ett vattendrag? Fåglar som låter och en kvinna som säger något. Sedan sätter det igång. Det grindas på rätt så bra. Sedan ett bra dubbelkagge-parti som är högst headbang-vänligt. Mynnar ut i lite gött tunggung efter ett kortare snabbt parti. Innan allt avslutas i ett slag på näsan.

Star of Darkness and Abyss: Moonstone-munkar i början. Kyrkklockor. Och nu lite patenterat Archgoat-grind. Och här kommer det en synt farandes i bakgrunden. Det gillar vi som den lilla krydda det är. Sedan över i ett trevligt tyngre parti med mörka röster som nog säger en mängd elaka saker. Grind tar vid och blandas upp bra med de där syntarna. Fin bit!

The Obsidian Flame (From my depths): Är detta den obligatoriska tungisen? Ja det verkar så! Bra riff. Med spejsade syntljud också! Fett najs. Älskar dessa tyngre låtar som de måste ha med på varje skiva (även om de är ganska lika). Inte så mycket mer att säga än så. Bra skit helt enkelt.

The Luciferian Crown (Venom of Gods): Och nu ökar vi farten igen då så klart. Lite anonymt riffande tyvärr. Fast nu bytte dom till ett bättre och röjigare. Innan det går över i ett riktigt bra tungt parti med körer i bakgrunden för den där riktigt onda atmosfären. Och tillbaka till våldet. Synd att det inte är så jätteupphetsande. Men en bra avslutning i det där tyngre i alla fall. Helt ok låt allt som allt.

I am Lucifer’s Temple: Avslutningen nu då. Nickar gillade i början, svänger rätt så bra. Upp med hornen i luften och sväng på håret. Och så kör vi lite ensam bas på det. Funkar fint. Hade nog väntat mig mer av en rökare till avslutning men detta är inte dumt det heller. En till tungis med lite åska på slutet. Bra.

Ja detta var en ny Archgoat-skiva helt enkelt. Inte alls samma käftsmäll som det var när man lyssnade på föregångaren tyvärr men helt klart ett dugligt tillskott i deras diskografi. Inte riktigt samma fläskiga ljud heller men det som är duger fint. Äh, vi kör väl plattan ett varv till? Over and out!

 

Shub-Niggurath

I helgen har grabben och jag spelat klart det senaste South Park-spelet The Fractured But Whole. Ett RPG som utspelar sig i South Parks värld och det är precis så skruvat som man kan föreställa sig. Som tur är så förstår inte en sjuåring det som sägs i spelet och i fallet med min son så nöjer han sig med de underhållande striderna, så jag i min tur kan skratta åt allt det andra. Hur som helst så är en av bossarna i spelet Shub-Niggurath, vilket är en fiktiv varelse från H.P Lovecrafts noveller:

Shubbidub

En riktigt elak maddafakker som skall matas med korrupta poliser för att man skall ta sig vinnande ur striden. Helt logiskt. Vad vill jag då ha sagt med detta? Inget, jag ville bara ha en ursäkt att tipsa om ett band (bland alla de oräkneliga grupper som har valt att basera sina texter och image på H.P Lovecrafts värld) som tidigare i år släppte en skiva som i mitt tycke är riktigt jävla bra. Bandet i fråga är Parius och skivan heter The Eldritch Realm.

Mycket bra progressiv döds som glänser med det tekniska i precis rätt mängd och som hittar rätt i både stämning och ljud på skivan. Dessutom så är skivan föredömligt kort och koncis så när skivan är slut så vill man bara ha mer, inte tvärtom. Något som fler ibland borde ta efter då och då (nämner inga namn).

Så ta och kolla in Parius och om man känner att H.P Lovecraft-Metal är intressant så kan man med fördel även kolla in t.ex. Puteraeon från Alingsås eller varför inte franska The Great Old Ones?

Tungt som fan!

Jag är absolut inte ett stort fan av musik som går långsamt. Jag föredrar i de flesta lägen piskande blastbeats och smattrande dubbelkaggar när jag lyssnar på musik. Men trots det så har jag fallit stenhårt för italienska Assumption och deras senaste EP Absconditus. Låååångsamt malande, mässande (långa) låtar som kravlar sig framåt mot lyssnarens hörselgångar. Mysigt värre och framförallt så är det tungt som faen. Lägg till det ett utmärkt omslag av Lauri Laaksonen (Desolate Shrine) och ett riktigt bra ljud och saken är biff. Köp på CD, kassett eller digitalt nu eller vänta på den jättesnygga vinyl-versionen som kommer senare i sommar.

assumption