En sista tips för i år

2019 knackar ju som bekant på dörren och vill komma in så jag tänkte att man kunde säga hej då till 2018 med ett litet tips. Det är nämligen så att inga mindre än de svenska old-school dödsarna i Feral släpper sin nya skiva Flesh for funerals eternal precis idag. 10 låtar av högsta klass som bör kollas upp av…ja alla typ. Fast man kan ju tycka att det är lite synd att Feral släpper sin skiva så här sent på året för den hade nog kunnat hamna på en och annan topplista annars. Men nu är det som det är och det är bara att önska ett Gott Nytt År så ses och hörs vi 2019.

Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: Assumption – Absconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: Skogen – Skuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: Necrophobic – Mark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot Record – Direct Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: Ayreon – Best of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Musik till kaffet 2

Okej. Vi kör en liten snabb uppföljare till helgens Musik till kaffet-inlägg. Det är nu måndag kväll istället för lördag morgon och kaffet som inmundigas är dagens fjärde eller femte kopp. Är då kaffet lika gott som på morgonkvisten? Nä, det är det faktiskt inte. Det sitter ju självklart aldrig fel med en köpp kaffe framåt kvällen men morgonens magi är borta och letar sig inte fram förrän imorgon igen. Så kan det va.

Musik till detta då? Varför inte lite Svärtad Death Metal från Australien i form av Vahrzaw och deras senaste alster Husk? Ett frenetiskt riffande och trummande presenterat i en passande ruffig ljudbild funkar verkligen bra tillsammans med en stark kopp kaffe. Tyvärr är det en skiva som hamnat lite i skymundan, både här hemma och bland musikkännare, så här måste ske bot och bättring. Jag lovar att göra mitt bästa för att snurra skivan några extra varv i veckan.

Musik till kaffet

Sitter här och smuttar på dagens första kaffe. Den bästa enligt mig. Den som gör att man kommer igång på morgonen och blir människa igen. Dock så hädar jag och dricker pulverkaffe. Dels av ren lathet och dels för att jag tycker att det smakar gott. Faktiskt.

Vad lyssnar man då till samtidigt som man låter det svarta guldet smeka strupen? Blir det fin-jazz eller kanske lite perfekt framförd gubb-Blues? Nä det blir det såklart inte. Det blir ju Dödsmetall. Som vanligt. Min favoritgenre och musikaliska snuttefilt.

I skrivande stund så är det Aborteds senaste skiva TerrorVision som ljuder ur mina högtalare och det låter…Aborted. Vilken överraskning eller hur? Det smattrar på friskt precis som vanligt och det låter lite för sterilt, precis som vanligt. Men överlag är det bra så klart och belgarna kryddar sina låtar med små roliga detaljer så jag skulle vilja påstå att man kan ha bra mycket sämre sällskap till sitt kaffe. Kommer inte på något exempel på rak arm men det finns garanterat en hel ocean med semi-melodiska tyska band att välja bland.

Första intrycket: Archgoat – The Luciferian Crown

Hej och välkommen till Första intrycket igen. Idag står inga mindre än finska Archgoat på menyn. Dom har precis släppt en uppföljare till briljanta The Apocalyptic Triumphator och mina förväntningar är naturligtvis höga då den skivan var en uppvisning i elakt dödsmetall-smisk. Nya skivan heter The Luciferian Crown, är 10 låtar lång och har självklart en get och (många) nakna bröst på omslaget.

Ok då Archgoat, låt oss börja lyssna på vad ni har knåpat ihop.

Intrantation: Kort intro med det vanliga onda.

Jesus Christ Father of Lies: Det låter Archgoat. Smattrande trummor och mörk guttural sång. Gitarrsolo som avbräck innan våldet sätter igång igen. Och gitarrsolo en gång till! Detta följer inte riktigt den vanliga Archgoat-mallen. Lugnare parti innan lite rens och det hela avslutas med lite körer. Bra öppning men lite anonymt.

Jezebel’s Black Mass Orgy: Punkig start på låten. Och en våldsam fortsättning innan vi saktar ner lite. Galna skrik i bakgrunden för att komma i stämning. Sedan tillbaka till punkriffandet igen. Och så tar vi det långsamma en vända till. Helt ok låt överlag.

Messiah of Pigs: Grisskrik sätter igång den här låten. Full fart framåt! Ackord och lite punkigt igen. Bra röj i den här låten. Bäst hittills måste jag säga. I all sin enkelhet.

Darkness Has Returned: Oj. Stompigt värre. Börjar bli lite tjatigt att säga det men jo, det var lite punkig karaktär på den här låten också. Ja detta är också bra. Skivan börjar verkligen komma igång och ta sig lite grann. Rock n roll-avslutning, tummen upp.

Sorcery and Doom: Skogsljud. Musikskoleinstrument vid ett vattendrag? Fåglar som låter och en kvinna som säger något. Sedan sätter det igång. Det grindas på rätt så bra. Sedan ett bra dubbelkagge-parti som är högst headbang-vänligt. Mynnar ut i lite gött tunggung efter ett kortare snabbt parti. Innan allt avslutas i ett slag på näsan.

Star of Darkness and Abyss: Moonstone-munkar i början. Kyrkklockor. Och nu lite patenterat Archgoat-grind. Och här kommer det en synt farandes i bakgrunden. Det gillar vi som den lilla krydda det är. Sedan över i ett trevligt tyngre parti med mörka röster som nog säger en mängd elaka saker. Grind tar vid och blandas upp bra med de där syntarna. Fin bit!

The Obsidian Flame (From my depths): Är detta den obligatoriska tungisen? Ja det verkar så! Bra riff. Med spejsade syntljud också! Fett najs. Älskar dessa tyngre låtar som de måste ha med på varje skiva (även om de är ganska lika). Inte så mycket mer att säga än så. Bra skit helt enkelt.

The Luciferian Crown (Venom of Gods): Och nu ökar vi farten igen då så klart. Lite anonymt riffande tyvärr. Fast nu bytte dom till ett bättre och röjigare. Innan det går över i ett riktigt bra tungt parti med körer i bakgrunden för den där riktigt onda atmosfären. Och tillbaka till våldet. Synd att det inte är så jätteupphetsande. Men en bra avslutning i det där tyngre i alla fall. Helt ok låt allt som allt.

I am Lucifer’s Temple: Avslutningen nu då. Nickar gillade i början, svänger rätt så bra. Upp med hornen i luften och sväng på håret. Och så kör vi lite ensam bas på det. Funkar fint. Hade nog väntat mig mer av en rökare till avslutning men detta är inte dumt det heller. En till tungis med lite åska på slutet. Bra.

Ja detta var en ny Archgoat-skiva helt enkelt. Inte alls samma käftsmäll som det var när man lyssnade på föregångaren tyvärr men helt klart ett dugligt tillskott i deras diskografi. Inte riktigt samma fläskiga ljud heller men det som är duger fint. Äh, vi kör väl plattan ett varv till? Over and out!

 

Shub-Niggurath

I helgen har grabben och jag spelat klart det senaste South Park-spelet The Fractured But Whole. Ett RPG som utspelar sig i South Parks värld och det är precis så skruvat som man kan föreställa sig. Som tur är så förstår inte en sjuåring det som sägs i spelet och i fallet med min son så nöjer han sig med de underhållande striderna, så jag i min tur kan skratta åt allt det andra. Hur som helst så är en av bossarna i spelet Shub-Niggurath, vilket är en fiktiv varelse från H.P Lovecrafts noveller:

En riktigt elak maddafakker som skall matas med korrupta poliser för att man skall ta sig vinnande ur striden. Helt logiskt. Vad vill jag då ha sagt med detta? Inget, jag ville bara ha en ursäkt att tipsa om ett band (bland alla de oräkneliga grupper som har valt att basera sina texter och image på H.P Lovecrafts värld) som tidigare i år släppte en skiva som i mitt tycke är riktigt jävla bra. Bandet i fråga är Parius och skivan heter The Eldritch Realm.

Mycket bra progressiv döds som glänser med det tekniska i precis rätt mängd och som hittar rätt i både stämning och ljud på skivan. Dessutom så är skivan föredömligt kort och koncis så när skivan är slut så vill man bara ha mer, inte tvärtom. Något som fler ibland borde ta efter då och då (nämner inga namn).

Så ta och kolla in Parius och om man känner att H.P Lovecraft-Metal är intressant så kan man med fördel även kolla in t.ex. Puteraeon från Alingsås eller varför inte franska The Great Old Ones?

Tungt som fan!

Jag är absolut inte ett stort fan av musik som går långsamt. Jag föredrar i de flesta lägen piskande blastbeats och smattrande dubbelkaggar när jag lyssnar på musik. Men trots det så har jag fallit stenhårt för italienska Assumption och deras senaste EP Absconditus. Låååångsamt malande, mässande (långa) låtar som kravlar sig framåt mot lyssnarens hörselgångar. Mysigt värre och framförallt så är det tungt som faen. Lägg till det ett utmärkt omslag av Lauri Laaksonen (Desolate Shrine) och ett riktigt bra ljud och saken är biff. Köp på CD, kassett eller digitalt nu eller vänta på den jättesnygga vinyl-versionen som kommer senare i sommar.

 

Våga vägra Ghost. Lyssna på detta istället.

Det undgick väl ingen att Ghost släppte en ny platta igår? Instagram-flödet svämmade över av bilder på skivan och som vanligt så går meningarna isär om huruvida det är en bra platta eller inte. De flesta verkar dyrka vid Ghosts altare, andra är lite mer avigt inställda eller så skiter man att lyssna överhuvudtaget. Det sista tycker jag funkar bra. För det finns ju så mycket annat mysigt att lyssna på.

Som nya skivan med Lik till exempel. Carnage heter den och släpptes så sent som den fjärde maj. HM-2 döds av allra bästa sort anser jag och ett måste-köp för alla som diggar svensk old-school.

 

Ett annat släpp som jag vill pusha lite är senaste livealbumet med Ayreon. Hollands bästa prog-metal projekt någonsin bjuder upp till dans med en mängd grymma hits och gästartister. Det blandas både gammalt och nytt från Ayreons diskografi och det knuffas även in lite från Star One, vilket jag tycker är trevligt.

 

Slutligen så har vi ett spår från den kommande skivan med Runemagick. Japp, de bohuslänska Death/Doom-mästarna har äntligen sadlat på hästarna igen och är redo att ge sig ut på vägarna för att dela ut lite smisk. Håll utkik efter albumet Evoked from abysmal sleep som släpps 29:e juni.

Kärnfullt musiktips

Nucleus från Chicago, Illinois. Inget gäng som kommer att gå till världshistorien som det bästa och mest inflytelserika dödsmetallbandet någonsin. Men ingen skugga skall falla över dem för det för jag tycker att deras musik i allmänhet och deras debutplatta Sentient (släpptes 2016) i synnerhet är en uppvisning i högkvalitativ progressiv Death Metal. Bra låtar, ett skönt ljud på gurorna och riktigt bra growl från gitarristen Dave Muntean. Och lägg på det ett färggrant omslag signerat ingen annan än Dan Seagrave och texter om kosmos inspirerade av giganter som Isaac Asimov och Arthur C Clarke. Mer än så behövs det inte för att göra mig nöjd.

Fått lön? Köp Bloodshot Dawn

Dagen då januari-lönen dyker upp är lika underbart välkommen varje år. Ställ undan knäckebrödet och karaffen med kranvatten och istället fram med skaldjursplatå och konjak. För egen del så var januari extra fattig i år av någon anledning så därför kändes det extra bra att skjuta iväg lite rykande färska stålar över the interwebz på ny bra musik. En av de skivor som köptes vad färska skivan Reanimation med Bloodshot Dawn. En väldigt passande titel då gruppen äntligen är tillbaka efter några mindre aktiva år och medlemsbyten.

Jag gillar verkligen britternas varierade, melodiska och underhållade extrem-metall och det påminner i mina öron starkt om våra alldeles egna Scar Symmetry (kanske inte helt överraskande då det är Scar Symmetrys Per Nilsson som producerat). Det bjuds på tekniskt trummande, flinka gitarrsolon och ilsket gormande när Bloodshot Dawn bjuder upp till dans och är enligt mig definitivt en av årets tidiga musikaliska karameller.

Bäst musik 2017

Trumpeter och fanfarer! Det är äntligen dags att presentera de skivor som jag tyckt gett mig störst njutning vid stereon under årets gång. 2017 har varit ett mycket bra år och jag har investerat en stor del av min lön i skivor. Vinylspelaren som införskaffades förra året har verkligen hjälpt till att ge mitt musikintresse ytterligare en skjuts och en allt större del av den musik jag köper är pressad på vinyl (gärna färgad). Men självklart så släpper jag inte min älskade CD-skiva hur som helst så en rejäl bunt sådana har hittat ett nytt hem strax utanför Göteborg.

Nä det är väl lika bra att sätta igång och lista lite goa skivsläpp? Vi börjar med lite gott och blandat innan vi går över på Topp 10:

Bästa demo: DWOOM – Pale Mare Demo

Lätt. För det är om jag minns rätt den enda demon jag köpt och lyssnat på i år. Ljudet är lite sådär, vilket det ju skall vara på en demo, men låtarna är riktigt trevliga. Något att hålla ögonen på i framtiden.

Årets upptäckt: Total Inferno

Lite ont om riktiga upptäckter i år faktiskt så jag drar till med en skiva som överraskade mig positivt för inte alls längesedan. Hörde först talas om gruppen tidigare i år när Sound of Records släppte deras enda skiva Return of Evil Chaos (släpptes ursprungligen på CD 2015) på vinyl. Och jag brydde mig ärligt talat inte särskilt mycket om det. Men så fick jag för några veckor sedan ändå för mig att provlyssna och jädrar i min låda vilken härligt ösig och catchig skiva! Typ alla tuffa Metal-genrer ihopmixade till en headbanging-framkallande Metal-mjöd så det var bara att slänga fram lädret och pynta för både vinylskiva och CD.

Årets besvikelse: Rammstein – Paris

Ok, det är väl egentligen inte större fel på den här liveinspelningen rent ljud- och spelningsmässigt. Men bildklippningen på Blu-Ray skivan är ju under all kritik. Förstår att regissör Åkerblom har haft någon sorts konstnärlig vision som han jobbat efter men jag klarar inte av att titta på något där det skall hoppas mellan olika klipp varannan sekund à la hysterisk musikvideo. Mycket trist då resten av live-paketet håller hög klass.

Årets omslag: Monolord – Rust

Två bilar som står med fören rätt ner i marken. Enkelt, snyggt och annorlunda. Det är garanterat någon symbolik som går mig helt förbi men detta avskalade omslag tilltalar mig lika mycket som Monolords musik.

Årets samling: John Carpenter – Anthology

Som alla vet är de flesta av John Carpenters filmer jävligt bra och musiken i filmerna har en stor del i att bygga upp stämningen. Så när Carpenter tillsammans med bland annat hans son spelar in ett gäng klassiska ledmotiv på nytt och släpper på skiva så är det inte så mycket annat att göra än att tacka och ta emot. För puristerna så är dessa nyversioner säkert inte ”the real deal” men för mig duger de alldeles utmärkt.

Sådär. Det var småplocket. Nu går vi över på huvudnumret:

10. Tehom – The Merciless Light

Föga nyskapande svärtad döds men jag tycker att Tehoms debutskiva är kalasbra. Tyvärr så verkar skivan inte fått mycket uppmärksamhet i media bland det ständiga flödet av ny musik men lilla jag håller Tehoms fana högt och headbangar järnet åt allt det köttigt göttiga.

9. Entrench – Through the walls of flesh

Svinbra Thrash. Och det kommer från någon som inte är särskilt förtjust i genren. Om det är ett bra betyg eller inte är väl öppet för tolkning men jag råder alla att kolla upp Entrench om inte detta redan gjorts.

8. Apocalypse Orchestra – The end is nigh

Mustig Svensk Folk/Doom med starka medeltids-influenser. Bra låtar, fett ljud och väldigt stämningsfullt, skulle nästan vilja kalla det avkopplande. Detta var verkligen en rolig överraskning och nästa skiva får gärna komma så snart som möjligt.

7. Spectral Voice – Erroded Corridors of Unbeing

Otroligt hypade bland dom ”som vet” och efter lite tvekande så kan jag inte göra annat än att krypa till korset och hålla med. Med tre fjärdedelar av Blood Incantation i sättningen så är denna mörka spiral av dödsmetall naturligtvis asbra.

6. Undergang – Misantropologi

Det blir lite tjatigt att alltid snacka om ”dansk dynamit” så fort det kommer något bra från Danmark. Men här går det inte att undvika för det passar så otroligt bra. Det bästa de gjort sedan debutskivan.

5. Heavydeath – Sarcophagus in the Sky

De tunga doom/dödsgubbarna från västkusten blir bara bättre och bättre och väljer 2017 att släppa sin allra jämnaste och bästa platta hittills. Ett massivt mörker infinner sig så snart skivan snurrar igång och nickande sitter man och bara njuter.

4. RAM – Rod

Judas Priest-dyrkarna i RAM slår till med en överraskande redig käftsmäll till Heavy Metal-skiva och tar sig högt upp på listan. RAM har alltid släppt kanonbra skivor men i år så har de glädjande nog producerat en av sina absolut bästa.

3. Power Trip – Nightmare Logic

Högst förvånande med en Thrash-skiva till på listan (och så här högt upp) men ibland så vill man bara ha sköj och lyssna på lite röj. Och vilket underbart medtyckande röj som Power Trip bjuder på. Det är nästan så att jag kan utlova att det automatiskt bildas en moshpit vid stereon så snart den här plattan drar igång.

2. Leprous – Malina

Jag är medveten om att många tycker att dessa norrbaggar gör trist och stel musik men jag diggar detta som tusan. Det är mycket känslor, musiken är otroligt snyggt producerad men framförallt så är det roligt att lyssna på. Ett stort steg i rätt riktigt från förra skivan och tveklöst bland det bästa de gjort.

1. Inconcessus Lux Lucis – The Crowning Quietus

Jag har alltid gillat engelsmännen med det krångliga bandnamnet ända sedan jag först hörde deras debutplatta för några år sedan. Men i år har de fanimej överträffat både sig själva och alla andra. Detta är en Heavy/Black Metal-hybrid av yppersta klass som svänger dödsskönt. Inte särskilt originellt och säkert vad vissa skulle kalla på gränsen till alldeles för lättlyssnat men vem fan bryr sig när det är hur underhållande som helst att lyssna på? Och så har vi ju det där avslutande ”disco-partiet” på skivans sista spår som guldkant på det hela. Inconcessus Lux Lucis har gjort årets platta – missa inte!

All hail the flaming scythes! Inconcessus Lux Lucis avgår alltså med segern i år. Något annat som är värt att nämna innan vi lägger 2017 till handlingarna? Alldeles för mycket egentligen men så här på rak arm så kan vi ju nämna Vampire som nästan tar sig in på listan. Detsamma gäller för Satyricon, Portrait och Monolord. Och en handfull skivor till som får förbli onämnda. 2017 har varit ett otroligt starkt år och 2018 lär få ganska svårt att hålla jämna steg.

Med det tackar jag för mig. God Jul och Gott Nytt År!!!

Fredag – gratis råbarkad dödsmetall någon?

Dödsmetall är bäst. Ja om jag hade varit tvungen att välja så är det nog faktiskt hederlig Death Metal som ligger mig allra varmast om hjärtat. Jag känner kanske inte för att lyssna på det exakt varje dag men är den genre jag spelar absolut mest av när jag känner för att slå mig ner i soffan och låta stereon dundra loss.

Och som av en ren händelse så råkar jag ha en helt gratis kod för nedladdning av 1st Death Metal-demo av och med den amerikanska gruppen Desekryptor. De släppte i dagarna sin andra demo Chasm Of Rot via utmärkta svenska skivbolaget Blood Harvest och bör kollas upp av alla som gillar dödsmetall när den är riktigt rå.

Och som vanligt så vore det trevligt om den som utnyttjar koden hojtar till i kommentarsfältet när den är använd.

Das war alles. Trevlig helg!

Allt blir bättre med lite Rattenfänger

Känner du att din vardag är lite grå och skulle behöva livas upp? Lyssna på Rattenfänger. Har färgen på huset börjat flagna? Lyssna på Rattenfänger. Är nya Netflix-serien inte riktigt så bra som du hade hoppats? Lyssna på Rattenfänger!

Rattenfänger är bra till så mycket men framförallt så är deras skiva Epistolae Obscurorum Virorum en klockren uppvisning i hur man snickrar ihop en snortung dödsplatta och sedan tackar för sig. Ja för det verkar inte som det blir mer än denna enda skiva som kom för fem år sedan. Kanske har medlemmarna för mycket att göra med deras huvudband Drudkh eller så brände de allt krut på en gång. Hur som helst så står bandets status fortfarande som ”active” hos Metal-archives så man kan ju alltid hoppas att dessa fyra ukrainska män drar ihop något bra i framtiden.

Fredag – gratis klassisk teknikdöds någon?

Det är väl lika bra att fortsätta på den inslagna vägen trots att ingen verkar vara så jätteintresserad av de gratis-koder jag lägger ut. Alltid är det väl någon stackars vilsen tomte som hittar hit och känner för lite gratismusik?

Den här gången är det inte mindre än en av världens bästa plattor, alla kategorier, som finns tillgänglig att roffa åt sig: Deaths fenomenala och tillika klassiska platta Human. En skiva som förändrade Deaths sound radikalt och som skulle bli stilbildande inom den mer tekniska och progressiva dödsmetallen. Grymma låtar som Suicide Machine och Lack of Comprehension smeker ens trumhinnor, musikernas insatser är oklanderliga och en allmän känsla av välbefinnande infinner sig vid lyssning. Det är grädde på moset och lök på laxen. Alfa och Omega.

Som vanligt så önskas en kommentar i kommentarsfältet när detta erbjudande utnyttjas så att förbipasserande blir uppmärksamma på detta.

Välkomna våren med Ectovoid

I skrivande stund så skiner solen in sitt värmande ljus i vardagsrummet, rätt på mitt ansikte och mer eller mindre skriker mig i örat: ”våren är här dumskalle!”. Inte mig emot, för jag gillar våren. Och vet ni vad jag gillar mer än våren? Dödsmetall (och öl).

Så varför inte säga hej och välkommen till årets upplaga av våren med lite mustig dödsmetall från Birmingham, Alabama?

Ectovoid bildades 2010 och har hittills släppt två stycken fullängdare varav den senaste kom för två år sedan. Tyvärr så förlorade de sin gitarrist Michael Stewart (vila i frid) för ganska exakt ett år sedan men Ectovoid kämpar vidare med ny gitarrist och planerar i år att släppa en EP med nya köttiga musikstycken på.

Köp nya Immolation

Köp skivan nu!

Fick hem Immolations senaste skiva Atonement idag och sitter just nu och lyssnar ett andra varv. Och det är bara att konstatera att jänkarna är på banan igen efter den lilla snedseglingen som var Kingdom of Conspiracy, där både musik och omslag var lite oinspirerade. Men nu så har alltså både omslagskonstnär Pär Olofsson och bandet själva tagit både ögondroppar och nässpray, fokuserat, och fött något som har potential att ta hem ett antal årets-skiva-titlar när året närmar sig sitt slut.

Japp, så bra är Atonement. Ett måste-köp om man är det minsta intresserad av vad dödsmetallens crème-de-la-crème spyr ur sig när de är på humör.

Vinylhörnan: Vampire – Vampire

Vampire bildades i Göteborg 2011 och har hunnit med att släppa (enligt Metal-Archives) en fullängdare, en EP, en singel, en split och en demo. Typ en av varje alltså. Men diskografin kommer senare i år att berikas med ytterligare en fullängdare och förstöra den fina symmetrin. Något att se fram emot och ett grovmixat smakprov finns här.

Men nu är det inte en kommande, ännu ickeexisterande, skiva som fått snurra på skivtallriken utan Vampires självbetitlade album från 2014. 10 låtar thrashig dödsmetall som får min fot att stampa takten och mitt huvud att headbanga med det imaginära långa håret. Från det ösiga öppningsspåret Orexis till avslutande (och minst lika ösiga) Under The Grudge så är det högkvalitativ dödsmusik som vrålar ur högtalarna i ett allmänt trevligt tempo.

Mitt exemplar av skivan är en andrapress på grön vinyl och kommer med en stor poster på omslagets lie-man som gömt sig i en lövhög och håller i en osynlig apelsin. Lite reklam från skivbolaget får man också samt ett skivfodral med lite vampyrinfo. En fin utgåva utan krusiduller.

Evil green.

Döden i en lövhög.

Poster, reklam och insert.

Fredagstips: Polyptych – Defying the Metastasis

Trött som ett ägg efter firmans lilla julfest igår så gör jag det lätt för mig och slänger helt enkelt bara ut ett snabbt tips på ett band som släppt en skiva i år och som säkert en hel del har missat.

Band: Polyptych från Chicago.

Skiva: Defying the Metastasis.

Musik: Bra (dödsmetall).

Fredagstips: Maligner – Demon

Fredag igen. Visst är det ”ganska så najs” som Nalle i Sällskapsresan 2 sa? Fredagsölen är öppnad och smeker strupen med ljuvliga humlesmaker. Och ur högtalarna ljuder Malmös egna Maligner med deras färska demo Demon (har en känsla av att det är fler grupper som döpt sin demo till detta). Och vilken jävla demo sedan. 5 låtar ultraproffsig dödsthrash som manglar sönder dina trumhinnor på allra bästa sätt.

Demon finns nu att köpa digitalt på bandcamp och kommer att släppas på CD (via Unspeakable Axe) och kassett (via Blood Harvest) i mitten av nästa månad. Nu undrar jag bara: när kommer fullängdaren?

Nytt i CD-samlingen

Liksom sanden i timglaset, så rullar skivsamlandet på och samlingen blir sakta allt större. Är det tillräckligt för att kunna starta en varje-dag-såpa på TV4? Nä inte på långa vägar men tillräckligt för att man skall ta ett litet fotografi på några nyinförskaffade plattor och skriva några rader om dessa.

Crator – The ones who create : The ones who destroy. Det är mycket som talar för den här skivan. T.ex. att det är en nästan 40 minuter lång platta fylld med smiskande teknisk dödsmetall. Och att gruppen är lite utav en supergrupp där en av mina favorittrummisar, John Longstreth, ingår. Men tyvärr så är skivan hittills väldigt anonym när det kommer till själva låtarna och ljudet på skivan kommer jag inte riktigt överens med. Kanske blir åtminstone låtarna bättre med lite mer lyssning.

Ketzer – Satan’s Boundaries Unchained. Att detta är samma Ketzer som tidigare i år släppte den mer eller mindre totalsågade skivan Starless är svårt att tro när man hör den här, deras första skiva. För här får vi en rejäl dos ösig Black/Thrash (ingen dötrist post-rock) som inte tar några fångar. Kanske lite tjatigt om man lyssnar igenom hela skivan men låt för låt så är detta en mycket frisk fläkt. Synd att Ketzer gått ner sig på de sju år sedan den här skivan kom.

Deathspell Omega – Drought. Hypad Black Metal-grupp (som snart släpper ny skiva) vars musik jag aldrig riktigt förstått storheten i. Men något fick mig ändå att skaffa denna deras senaste EP och jag tycker faktiskt om det jag hör. Så det är väl kanske dags igen att ge sig på deras så hyllade skiva Si Monvmentvm Reqvires, Circvmspice igen och se om polletten faller ner den här gången.

Anciients – Voice of the void. En av höstens stora skivsläpp för min del då deras förra skivan var en riktig höjdare. Jag har inte lyssnat in mig så mycket på skivan än men jag gillar det jag hört i alla fall. Och om du inte hört talas om gruppen innan så är mitt råd att kolla upp dessa gubbar omedelbums! Finfin progressiv metal med influenser från storheter som Mastodon och (gamla) Opeth.

Disma – Towards the Megalith. TUNGT!!! Att jag missat denna eminenta skiva får väl nästan anses vara någon slags form av självspäkning? Men nu är det hur som helst åtgärdat och jag kan fullt ut njuta av detta album till bredden fyllt med klassisk amerikansk dödsmetall i den allra tyngsta skolan.

Utstøtt – Hjørungavågr. Till sist så har vi här ett soloprojekt från Portland, Oregon, USA som lånar mycket av sitt sound från klassiska Tolkien-tokarna i Summoning. Inte riktigt den musik jag lyssnar allra mest på men den här skivan överraskade mig med sin fina stämning och genomarbetade låtar. Dessutom så gjorde jag en god gärning genom att köpa skivan så allt är tummen upp.

Det var allt för nu. Fler inköp lär följa.

Årets tuffaste omslag?

Om In Mourning har vad som kan tänkas vara årets snyggaste omslag på sin skiva så vinner Ghoul och deras senaste skiva Dungeon Bastards lätt kampen om att ha det tuffaste. Eller hur kan man annars beskriva ett omslag gjort för att likna ett gammalt brädspel från 80-talet? Eller likna och likna, det går faktiskt att spela det simpla spel som är tryckt på mittuppslaget. Kom bara ihåg att ha alkoholen och en T6 lätt tillgänglig.

Musiken då? Jodå, den är fan inte dum den heller. Ösig och lättsmält party-Thrash/Death Metal framförd med glimten i ögat. Inte mycket att klaga på faktiskt även om det absolut inte är något som kommer att gå till historien som det mest nyskapande och briljanta i musikväg någonsin. Men väl värd att kolla upp tycker jag.

Årets spel!

Välj spelare!

Kul för hela familjen!

Gör dig redo för äventyr!

”Creepsylvania is under the control of Commandant Dobrunkum, a tyrannical despot! Having captured the Omicron Bomb from deep within the catacombs, he has enslaved a fearful and ignorant populace. The hooded fiends known as Ghoul must venture to the city square past dangerous and implausible foes, wrest control of the bomb, and try not to do anything stupid with it!”

Fredagstips: Graveyard är döda, länge leve Graveyard!

Svenska mys-rockarna Graveyard slängde som bekant in handduken för någon vecka sedan och tackade för sig och tiden som varit. Många blev ledsna över detta, för visst det är alltid trist när band lägger ner, men personligen så hade jag ingen direkt relation till bandet. Jag fick deras senaste skiva Innocence & Decadence i julklapp förra året vilken väl var helt ok att ha som lite lugn bakgrundsmusik men djupare än så är inte min relation till svenska Graveyard. Dock så kommer jag tids nog skaffa den där Hisingen Blues som alla blev så exalterade över när den kom för några år sedan.

Men varför deppa när det finns andra band som heter Graveyard? Till exempel ett som kommer från Spanien, lirar dödsmetall influerad av den svenska 90-tals scenen och Bolt Thrower och dessutom är mycket bättre. De släppte tidigare i år sin tredje fullängdare …for Thine Is the Darkness och det är verkligen en skiva som bör ges uppmärksamhet om man gillar musik som den beskrivs ovan. Åtta låtar (med instrumentala truddelutter insprängda mellan) mycket varierad och tung dödsmetall är vad man får och det är en deal som i alla fall jag är nöjd med.

Galet fredagstips: Ossuary Insane

Ossuarium, eller benhus, är en byggnad där benen efter en eller flera avlidna förvaras. Ofta synligt. Ett av de allra mest kända exemplen på detta är Benhuset i Sedlec i Tjeckien med sin ikoniska ljuskrona gjord av ben och dödskallar.

Följaktligen så är det jävligt rätt att kalla sitt band efter en sådan här byggnad och det är precis vad dödsmetallorkestern Ossuary Insane har gjort plus att de har lagt till att de (eller kanske någon annan) är galna. Kanske ett namn som är bättre i teorin än i verkligheten men vad betyder ett namn när man lirar reko Death Metal fylld med intressant riffande och en rejäl dos dynamik? Inte ett jota.

Enligt allsmäktiga Metal-Archives.com så är Ossuary Insane inte längre en aktiv grupp men det hindrade inte de svenska skivbolagen To The Death och Blood Harvest att tillsammans släppa promosamlingen Possession Of The Flesh tidigare i år. I mitt tycke en mycket trevlig samling som tyvärr verkar gått obemärkt förbi en alltför stor publik. Jag antar att klassisk amerikansk dödsmetall inte är lika mycket i ropet som det en gång var.

Vila i frid Bolt Thrower

Bolt Thrower kastade in handduken häromdagen och tackade för sig. Det är för djävligt men samtidigt ganska så väntat då gruppen inte gjort särskilt mycket väsen av sig sedan 2005 års Those Once Loyal och till råga på allt så dog ju trummisen Martin Kearns förra året. Så nu blir det inga fler låtar om krig och dödsbringande maskiner. Inga fler skivor med Space Marines och annat tufft på omslaget. Inget mer fränt basspel framfört av Jo Bench eller raspigt growlande från Karl Willetts.

Så det är väl bara att tacka Bolt Thrower för lång och trogen tjänst och för alla grymma skivor de gett oss under alla år de har varit aktiva. Min personliga favorit kommer alltid att vara Realm of Chaos, både av nostalgiska skäl och för att den helt enkelt rockar röv. Men som väl de flesta vet så kan man inte välja fel när det kommer till att lyssna på Bolt Thrower då alla deras skivor håller hög klass.

Tack Bolt Thrower och vila i frid.

”As fire fills the sky
We once believed in life
Now time to die
…For Victory”

Ryssvarmt fredagstips: First Fragment – Dasein

Suck, pust och stön. Det är varmt satan ute och efter en hård arbetsvecka så finns det inte så mycket energi till att göra i stort sett någonting. Utom att lyssna på lite musik kanske, det är något som funkar oavsett hur varmt eller kallt det är. Och eftersom jag är en sådan givmild person så tänkte jag dela med mig av det jag lyssnar på just nu.

Kanadensiska First Fragment med Philippe ”Pat” Tougas i spetsen. Tougas släppte tidigare i år den helt fenomenala skivan Le dernier crépuscule med Chthe’ilist (ett av sina många andra band) och nu är han alltså på gång igen med First Fragments fullängdsdebut Dasein. Skivan är en teknisk dödsmetall-tornado där tonerna viner och det mesta är snabbt och konstigt. Mina tankar går naturligtvis till landsmännen i Cryptopsy men även till framstående band som Necrophagist och våra egna Spawn Of Possession. Det märks att Pat och de andra grabbarna inte är några nybörjare för hela skivan är mycket proffsig och låtarna är inte bara uppvisningar i hur duktiga bandets medlemmar är utan är verkligen låtar. På riktigt. Ja det är sant. Och extra superduper bonuspoäng blir det för att basguran fått en sådan fin mixning i ljudbilden.

Se er som tipsade i sommarvärmen. I väntan på den absoluta nollpunkten.

Brutalt fredagstips: Beneath -Enslaved By Fear

Hepp! Så var det fredag igen då. Jag har ingen aning om var veckan som gick tog vägen och inget gick som planerat (som vanligt) men nu står helgen för dörren igen. Vilket ju alltid är gött och det är väl lika bra att kicka igång helgen med ett litet dödsmetalltips.

Beneath. Från Island. Denna ö som just nu är hetare än vanligt och spottar ur sig hypade och ofta hemliga Black Metal-band på rullande band. Men det skiter Beneath i, för dom är en stentuff dödsmetallorkester där vissa har skägg, som på deras första fullängdare Enslaved by Fear från 2012 visar upp ett mycket snyggt och härligt brutalt mangel. Inget direkt nyskapande finns att hitta men ibland är det ju så mysigt att bara hänga med och låta sig omslutas av det gosiga smattret från dubbelkaggar och vinandet från gitarrsträngar i full färd med att bändas i ett solo.

Nä, nog pratat. Nu firar vi helg och lyssnar på titelspåret från Enslaved by Fear.

10 album som jag återkommer till

Enligt Jarno borta på den del av Internet som går under namnet  A Fair Judgement så går det just nu runt ett ”meme” på Facebook där man ska lista 10 album man ofta återkommer till. Inget jag personligen har märkt av men säger Jarno att det är så så är det så och eftersom jag i likhet med honom tycker om listor så hoppar jag på tåget och listar 10 skivor som ofta spelas här hemma. Enda regeln är att endast en skiva per band får nämnas och det borde jag klara av.Så utan att ha tänkt igenom detta allt för mycket kommer här mina 10 val:

1. Iron Maiden – Seventh Son of a Seventh Son. Jag var aldrig ett fan av Iron Maiden under min uppväxt utan det är först på senare år jag verkligen börjat lyssna på Maiden på allvar. Och oftast är det Seventh Son som spelas.
2. Cannabis Corpse – Tube of the Resinated. Ett band som är så jäkla kul att lyssna på. Deras dödsmetall har ett sådant skönt flyt och lekfullhet så det är bara att låta sig följa med in i dimman.
3. Symphony X – The Divine Wings of Tragedy. En av mina all-time-favoriter som allt som oftast får speltid. En fröjd att lyssna på ett fantastiskt band när de var som allra bäst.
4. Rammstein – Mutter. Jag var inte särskilt imponerad av Rammstein när de blev jättepopulära under mitten av 90-talet men med Mutter vann de över mig totalt. Kanonskiva.
5. Jungle Rot – Dead and Buried. Tung-gung-döds. Finns inte så mycket mer att säga än så.
6. Danzig – Danzig II: Lucifuge. Ännu mera tung-gung. Evil-Elvis med mannar rockar loss så det står härliga till och man själv nickar villigt med och önskar att man hade långt hår igen.
7. The Forsaken – Traces of the Past. Melodisk dödsmetall där framförallt den avslutande covern på Metallicas Blackened fått mycket speltid genom åren.
8. Unleashed – Shadows in the Deep. Titelspåret och Onward Into Countless Battles rockar fett. Och de andra låtarna är inte så dumma de heller.
9. RAM – Under Command. Att tre låtar från en split-EP med Portrait så ofta ljuder i vardagsrummet förvånar mig lite. Eller nä, det gör det inte för detta är skitbra. Dock så är ju detta inget album men det skiter jag i.
10. Keep of Kalessin – Through Times of War. Jag verkar vara ganska ensam om att tycka att detta är bandets bästa skiva men låtar som Den Siste Krig och Skygger Av Sorg talar för sig själva.

Onsdagsbrutalitet

Brutality är veteraner inom Death Metal-genren men hade inte släppt en fullängdare sedan 1996. Men den 22:a januari i år så hände det, äntligen kom det en ny skiva. Och det är grymt imponerande och roligt att de med skivan Sea of Ignorance visar var det amerikanska old-school skåpet skall stå, trots att de borde visa tecken på ringrost av det grövre slaget. Jag har ingen direkt relation till bandet förutom att jag har ett exemplar av deras första skiva, halvklassiska Screams of Anguish, men när de så tydligt visar att gammal är äldst med Sea of Ignorance så är det bara att kapitulera och gunga med i baskaggesmattret. Brutality är namnet till trots inte det mest brutala som går att uppbringa men deras blandning av tyngd och melodi vinner i längden. Och just det: man hör basguran, vilket alltid är ett plus och ett tecken på en bra produkt.

MegaDödsMåndag

Förra måndagen vigdes enbart åt progressiva tongångar då bland annat Dream Theaters senaste skiva (som inte lyckats övertyga mig efter en handfull genomlyssningar) levererades av den lokala Posten. Denna måndagen blev det betydligt hårdare för idag så ökades min skivsamling på med fyra CD-skivor fyllda med råtuff dödsmetall. Det var ett paket från det tjeckiska skivbolaget Lavadome som hittade hem efter en dryg vecka ute på de europeiska vägarna och därmed förgyllde min start på veckan.

Längst upp till vänster ser vi Chaos Inceptions platta The Abrogation från 2012. Chaos Inception är ett band jag egentligen borde haft lite bättre koll på då flera av medlemmarna har ett förflutet i grymma Fleshtized men så har det inte varit, skäms på mig. Oavsett koll eller inte så verkar detta en riktigt bra skiva fylld med smattrande dubbelkaggar och fräsiga riff.

Till höger om Chaos Inception är Heaving Earths skiva Denouncing The Holy Throne. 12 låtar Immolation-minnande Death Metal som bland annat Youtube-kanalen Headbang Promotions utsåg till förra årets allra bästa dödsplatta. En helt ny bekantskap för mig och det skall bli mycket intressant att lyssna in sig på.

Sedan så har vi inte mindre än två skivor från det högkvalitativa skivbolaget Dark Descent: Desolate Shrine och deras The Sanctum of Human Darkness samt Adverserials Death, Endless Nothing and the Black Knife of Nihilism. Desolate Shrine gjorde en av förra årets allra bästa skivor med The Heart of the Netherworld och The Sanctum of Human Darkness är dess föregångare så den lär ju inte göra en besviken. Adversarial vinner grova pluspoäng bara genom titeln på sin skiva och innehållet lär vara av samma stentuffa kaliber om man skall gå efter de smakprov jag hört.

Så är det. Musik är kul. Och ibland är det dödsmetall.

Pass opp! I morgon kommer Chthe’ilist

Nej ni missar väl inte att kanadensiska dödsmetallmonstret Chthe’ilist imorgon släpper sin skiva Le Dernier Crépuscule. Skivan ges ut via skivbolaget Profound Lore, som förra året gav oss Cruciamentums fantastiska Charnel Passages, så naturligtvis så är det asbra. Många verkar vilja jämföra Chthe’ilists musik med de finska pionjärerna Demilich och ja, jag är inte den som säger emot. Båda spelar en deformerad, skruvad och mörk form av dödsmetall som inte är det mest lättlyssnade i vår värld men som belönar den lyssnare som tar sig tid att verkligen sätta sig ner och hoppar ner i den musikaliska strömvirveln.

Ett givet köp anser jag och lättaste sättet att göra det är att besöka Profound Lores bandcampsida.

Horrendous!

2015 var en riktigt bra år när det kommer till hård musik eller hur? Och amerikanska Horrendous var helt klart bland de bättre när det gäller att lira dödsmetall av den lite äldre skolan. Jag vet att jag nämnt dem innan, bland annat i min lilla Bäst musik 2015-lista,  men jag tror inte jag har sagt rent ut att Horrendous senaste skiva Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Så nu säger jag det: Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Skivan är liksom lite av det bästa med allt som har med dödsmetall att göra plus en hel del av gamla hederliga Death utsmetat på toppen av allt och med lite harmoniska melodier och annat gött lagt på lager där i mellan. Så glöm för allt i världen inte av att lyssna på Horrendous senaste alster innan ni beger er ut i 2016 års stora flöde av ny musik!

Ett sista tips innan året tar slut

Det är inte mycket kvar av 2015 nu. Men än finns det tid och utrymme att klämma in ett litet delikat tips om en bra skiva som släpptes lite tidigare i år. Och som den tuffa döds-kille jag är så är det naturligtvis en ranson av äkta polsk dubbelkaggesmattrande dödsmetall som jag väljer att tipsa om, nämligen Lost Soul och deras Atlantis: The New Beginning.

Jag har skrivit några rader om dessa polacker och denna deras senaste skiva förut inför släppet av den och med facit i hand så tycker jag att Lost Soul verkligen fått till något riktigt, riktigt bra. Det känns som om gruppen den här gången öppnat upp sitt sound, gjort det mindre kompakt och fört in lite mer progressiva influenser samt valt att lägga en hel del kraft på att skapa en elak atmosfär. Något de lyckats fantastiskt bra med anser jag och med lite mer lyssning innanför västen så kan detta nog arta sig till att bli deras allra bästa skiva tillsammans med föregången Immerse In Infinity, eller kanske till och med bli ensam härskare över album-tronen. Detta är oavsett hur det nu blir tillslut en skiva fylld med rövsparkande bra kvalitetsmangel från ett hårt jobbande band som verkligen förtjänar lite större framgång än vad de haft hittills under sina drygt 20 år som aktiva.

Strunta i Behemoth och Vader för en stund. Ta en tur ner till Atlantis istället och lyssna på Lost Soul.

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

 

Symphony X – Underworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Slut med skivinköp för i år

Ja det har ju blivit lite utav en tradition för mig att varje år deklarera att nu är minsann årets sista skivor inköpta och att det inte blir några fler. I år så är jag väldigt sent ute och med bara några veckor kvar av 2015 så känns det inte som en lika stor grej att gå ut med ett sånt här ”vågat” uttalande. Hur som helst, inköpen är följande:

Horrendous – Anareta. Klassisk svensk dödsmetall fast från USA. Jag gillade föregångaren och Anareta har fått mycket bra kritik så det var bara att tjacka och bli en slav under The Metal of Death.

Colossus – The Breathing World. Deras förra skiva Wake hypades ganska mycket och jag köpte den såklart. Men det klickade aldrig riktigt mellan Wake och mig så Colossus föll lite i glömska. Men av en slump så provlyssnade jag The Breathing World så smått och jag gillade verkligen vad jag hörde så det blev ett inköp av denna relativt färska skiva.

Devin Townsend – Epicloud. Gamle Devin och jag var riktigt bra kompisar ett tag, speciellt i slutet av 90-talet och början av 00-talet. På senare år så har jag knappt brytt mig om vad han har haft för sig men när ett av hans senare alster säljs för 49 pix så är det inte så mycket att tveka över.

Riot – Thundersteel. Jag gillar Riot. Deras Heavy Metal är riktigt skön att lyssna på och eftersom jag är en nybörjare när det gäller Riot (har Immortal Soul och Unleash The Fire sedan innan) så får man ju börja med deras klassiska och mest populära skivor. Och Thundersteel är just en av deras mest ansedda och så heter den ju Thundersteel. Tufft som satan.

Flying Colors – Second Flight: Live at the Z7. Mike Portnoy, Neal Morse och några andra inte helt kassa gubbar lirar progrock och gör det svinbra. Flying Colors är varken särskilt tunga eller hårda men vad gör det när musiken är så bra och talar för sig själv? Detta är en högkvalitativ liveskiva som visar gruppen i deras esse och något som bör kollas upp av alla.

Skivinköpsrapport slut.

Halloween-lyssning: Cryptopsy

När vi för 15 år sedan klev in i ett nytt millennium så släppte kanadensiska Cryptopsy sin fjärde platta And Then You’ll Beg. En i mitt tycke rekorderlig Death Metal-skiva men som ändå var en bit ifrån de tre näst intill klassiska föregångarna. Men efter detta så tog bandets karriär mer eller mindre en djupdykning där det under knapp tioårsperiod släpptes en hygglig liveskiva, ytterst fisljumna Once Was Not (där en återvändande Lord Worm hjälpte föga) och slutligen det rejäla magplasket med inbyggd vinkelvolt: The Unspoken King.

Men 2012 hände något. Den nedåtgående trenden vändes med besked och Cryptopsy gjorde bejublad återkomst i dödsmetallens finrum med ett riktigt bra självbetitlat album. Och igår släpptes uppföljaren, EPn The Book Of Suffering – Tome 1. Och efter ett dygns intensiv lyssning så är det bara att konstatera att Cryptopsy återtagit sin position som en bra, stabil dödsmetallorkester och den snedsegling som varade i alldeles för många år nu väl får anses vara helt över. 2012 års platta var bevisligen ingen turlig tillfällighet och nu räknar jag iskallt med att Cryptopsy kommer att släppa ett gäng kanonskivor i framtiden.

Lyssna/köp här: The Book Of Suffering – Tome 1

Tre tunga släpp i oktober

Vi skriver den 1:a oktober och sommaren får väl definitivt anses vara över. Löven är mer gula och röda än gröna och mornarna är lika mörka som slottet på omslaget till Mayhems ultraklassiska platta De Mysteriis Dom Sathanas. Visst är det härligt? Härligt är också att det nu i oktober släpps en hel del intressanta skivor varav en del är riktigt efterlängtade av mig. För att bara nämna några så kan vi vänta oss nya skivor från Clutch, Malevolent Creation, Panopticon och Cryptopsy. Men jag hade tänkt att fokusera på tre andra släpp den här månaden.

Först ut är Gorod som släpper sin nya skiva A maze of recycled creeds den 16:e. Gorod lirar teknisk Death Metal med mycket kluriga passager och snäva svängar hit och dit. Jag räknar kallt med att detta blir en skiva i samma höga klass som dess föregångare.

Sedan så har vi två skivor som släpps samma dag, den 30:e oktober. Den ena utav dem är Svbversvm av Göteborgska Heavy Metal-titanerna RAM. Jag älskar spliten som de gjorde med Portrait förra året och ser fram emot att höra skivan sjukt mycket.

Den andra skivan är från polska Lost Soul. De har valt att kalla sin platta Atlantis: The new beginning och om detta är starten på en kavalkad av konceptalbum om Atlantis vet jag faktiskt inte men jag vet att Lost Souls dödsmetall smattrar på riktigt bra.

En vecka med What should not be unearthed

Dags för en liten analys av Nile senaste skiva What should not be unearthed. Och jag skall gå rakt på sak: var är låtarna? Alltså, jag gillar skivan, inget snack om den saken men jag saknar minnesvärda låtar. Efter en veckas lyssnande så är det väl egentligen bara übergrymma Evil to cast out evil och avslutande To walk forth from flames unscathed som jag minns något utav efter att ha låtit skivan snurra klart. Resten är en stor fet Nile-ljudande massa. En bra sådan men ändock en massa vars största utmärkande drag är anonymitet.

Den generella åsikten bland Nile-fans världen över verkar vara att gruppen är inne i en formsvacka och jag kan förstå att vissa tycker det men jag gillade den så bespottade föregångaren, At the gate of Sethu, skarpt och tyckte till och med att den var det årets bästa platta. Det var väl egentligen bara produktionen som var lite…annorlunda. Nu har Nile tjockat på lite igen och det låter väl mer som de brukar göra men jag vetefan om jag tycker att det är bättre. Det kändes som om att Karl Sanders och hans mannar ville testa lite nya grejer på förra skivan, tänja på gränserna lite. Men bakslaget från fansen blev för stort och nu är man tillbaka i samma gamla spår igen. Fast utan låtmaterialet att backa upp det fetare soundet.

Nu låter det kanske som om jag är jättebesviken men det är jag inte. Jag hade nog bara lite för höga förväntningar efter förra toppenplattan och får helt enkelt nöja mig med ett Nile på lite halvt om halvt autopilot. Vilket fortfarande är bättre än väldigt mycket av allt annat som släpps idag och som kallas för Metal. Och vem vet, kanske blir skivan bättre efter ännu en veckas lyssnande?

Jag är beroende av Cannabis

Cannabis Corpse har mig i sitt grepp och jag kan bara inte sluta lyssna. Rak och krussidullfri Death Metal lirad med glimten i ögat och texter om weed, gräs och röka. Och lite mer röka på det. Jag antar att det var det oseriösa som länge fick mig att dissa Cannabis Corpse men efter att ha lyssnat på dom ett tag via Spotify och Youtube så var jag bara tvungen att köpa på mig ett gäng plattor. 

Det roliga är att trots texter om röka och låttitlar som anspelar på gamla dödsmetallklassiker (Lunatic of pots creation, Sworn to the bag och Mummified in bongwater t.ex.) så är detta bra. På riktigt. Land Phil (känd från Municipal Waste) och hans mannar kan verkligen hantera sina instrument och vet hur en bra och medryckande Death Metal-dänga skall låta. Nej, nu är det dags att åter igen träda in i dimman och fortsätta att bli hög på lite Cannabis Corpse.

Dödligt förfall

Mortal Decay är ett gäng jänkare vars dödsmetall har tilltalat mig sedan jag för första gången hörde deras andra fullängdare Forensic. Musiken i sig är väl i sig inte direkt originell, det är amerikansk Death Metal med allt vad det innebär: smattrande dubbelkaggar, guttural sång och texter om inälvor och avhuggna huvuden. Men på något sätt så sticker dom ändå ut lite grann tycker jag även om jag faktiskt har väldigt svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att det är så. Jag tror att det är en summa av alla delar så att säga. Riffen är lite bättre än genomsnittet, musikerna lite flinkare och låtarna är mer minnesvärda jämfört med vad många konkurrenter spottar ut sig.

Som sagt så diggar jag verkligen skivan Forensic och även efterföljaren Cadaver Art, som släpptes 2005. Efter har det varit väldigt tyst från gruppen. Ända fram till slutet av förra året då skivan The Blueprint for Blood Spatter släpptes, något som jag MISSADE! Ack och ve, hur kunde detta ske? Jag vet inte, är fortfarande lite chockad,  men som tur är detta numera åtgärdat:

Och den är bra den här planen för blodstänk. Efter ett gäng genomlyssningar så rankar jag den kanske inte lika högt som varken Forensic och Cadaver Art men det är fortfarande sjukt bra och det är mycket möjligt, troligt t.o.m, att The Blueprint for Blood Spatter hade letat sig in på min lista över dom bästa skivorna 2013. Riffen sitter där dom skall, trummorna smattrar på så fint så och sången är precis rätt för sådan här musik. Tummen upp för Mortal Decay.

A-ttans så bra

Artificial Brain – Labyrinth Constellation och Ageless Oblivion – Penthos. Två skivor vars framförande grupper båda börjar på bokstaven A, är relativt färskt utgivna och som jag diggar som bara den. Båda dödsmetallorkestrarna rör sig i dom progressiva domänerna av genren där Artificial Brain drar mer åt det dissonanta Gorguts-hållet och Ageless Oblivion är en blandning av allt möjligt, lite som Gojira ungefär…kanske. Jag vet inte så noga men bra är det.

För den som vill fördjupa sig mer i detta så vill det sig så väl att Martin på werock.se faktiskt har recenserat Penthos bland mycket annat denna månad. Robert varit aningen ”sämre” och har kikat på senaste skivan från de tuffa killarna i Conan. Själv har jag tyvärr inte hunnit bidra med något alls denna månad så det är tur att Martin och Robert visar hur det skall gå till. Bra jobbat gubbs.

Prima teknisk dödsmetall

Igår så ville det sig så väl att Soreptions nya skiva Engineering the Void levererades hem till mig. Och jäklar vad dom här Sundsvallsborna sparkar röv! Mina förväntningar var ganska höga då föregångaren Deterioration of Minds var en näst intill helgjuten uppvisning i hur dödsmetall i den tekniska skolan skall framföras. Och till min stora glädje så höjer grabbarna med Engineering the Void ribban ytterligare då låtarna nu är mer dynamiska och minnesvärda.

Det enda jag skulle kunna klaga på är att ljudet på skivan är lite för generiskt för den här sortens musik. Jag hade så gärna velat höra en skiva i den här genren som hade en mer organisk och analog ljudbild, utan råtriggade sysmaskinstrummor. Annars så är Soreptions nya helt klart bland det bästa jag hittills har hört i år.

Köp! Eller lyssna på Spotify. Eller hur ni nu väljer att lyssna på musik.

Progdöds med Black Crown Initiate

Surfade runt lite på Bandcamp.com igår och hittade det amerikanska bandet Black Crown Initiates digitala debut-EP Song of the crippled bull som släpptes i somras. Dom lirar vad jag skulle vilja kalla ganska progressiv dödsmetall av modernt snitt och gör det väldigt bra. Lugnare passager med ”ren sång” blandas med ett jäkla rens fyllt med skrik och vrål. Lite som Opeth brukar göra ni vet. Men Black Crown Initiate är definitivt ingen Opeth-klon utan har redan utvecklat ett ganska eget sound och om detta är starten så är jag mycket nyfiken på hur resten av deras musikaliska karriär artar sig.  3 ynka dollar kostar EPn förresten, något som jag definitivt tycker att den är värd.

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

Katalepsy – Autopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

Watain – The Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon Amarth – Deceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.

Delårsrapport 2013

Snart så har halva 2013 passerat och det har blivit dags att plocka ut fem skivor som jag tycker varit extra bra detta första halvår. Hittills i år så har jag köpt ca 40 skivor och utav dom så är 20 st släppta 2013. Merparten av dom 20 är mer eller mindre bra men det bara ett fåtal som enligt mig är sådär riktigt, riktigt bra och bara en enda som är helt fantastisk. Fast jag får väl erkänna att jag lyssnat på vissa skivor alldeles för lite och det är ju inte helt otroligt att någon av dom hoppar upp på min interna rankinglista. Men så här ser alltså min Topp 5 ut just nu:

1. Tribulation – The Formulas of Death. Inte helt överraskande kanske så är Tribulations senaste skiva högst upp på listan. Fyyy faaan vad bra den här skivan är. Jag lyssnar fortfarande på den med jämna mellanrum och då helst den helt fantastiska 10-minuterslåten Suspiria. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den här skivan hamnar högst upp på årsbästalistan i år.
2. Humanfly – Awesome Science. Nästa grupp på listan är helt ny för mig och deras Awesome Science tog mig verkligen på sängen med sin sköna, proggiga rock. Definitivt en grupp som jag kommer att fortsätta att följa även om deras namn kanske är lite i ostigaste laget.
3. Suffocation – Pinnacle of Bedlam. Jösses vilket comeback från veteranerna! Deras senaste skivor har inte varit mer än ok och ganska småtrista men i år så bara dom drämmer till med den stenkross som är Pinnacle of Bedlam. Bra jobbat!
4. Immolation – Kingdom of Conspiracy. Ytterligare en stabil skiva från Immolation. Tyvärr hittills inte lika bra som käftsmällen Majesty and Decay men som sagt: stabil på en allmänt hög nivå.
5. Darkened Nocturn Slaughtercult – Necrovision. Ännu en helt ny bekantskap som visar att Tyskland ständigt är ett land att räkna med när det gäller Black Metal, även om dom aldrig kommer att få samma status som sina nordiska kollegor. Bra kompositioner toppas av en sånginsats från sångerskan Onielar som inte går av för hackor.

Andra skivor värda att nämna: Defeated Sanity – Passages into Deformity, Centurian – Contra Rationem och Krypts – Unending Degradation är alla tre väldigt trevliga dödsmetallplattor. Detsamma gäller Wormed – Exodromos och Corpus Mortale – FleshCraft som ganska nyligen införskaffades. Kul att Death Metal fortfarande är en levande och intressant genre.

Annars så behöver Colossus hypade Wake mer speltid, den har inte kommit upp i sin fulla potential. Eller så har den det och är därmed bra men inget som får mig att hojta ”Wow!”. Mer speltid behöver också Leprous färska platta Coal. En skiva som jag har väldigt höga förväntningar på men bara lyssnat på en gång hittills. Skäms på mig.

Allt som allt så har det varit ett bra första halvår och nästa lovar bra redan nu i augusti då Watain, Demonical och Gorguts släpper nytt. Och längre bort på horisonten väntar bland annat Satyricon och Dream Theater på att visa vad dom går för. Smaskigt värre.

Stor Polenspecial i din radio

Åhoj seglarvänner! Ville bara uppmärksamma att det på tisdag kväll mellan 22 och 23 kommer att liras polsk dödmetall så att det stänker om det i Kungälvs lokala radiokanal Pirate Rock. Det är nämligen säsongsavslutning för programmet Mangel och dom ville avsluta med pompa och ståt, så dom bjöd in mig för att hänga i studion och lira lite grymma låtar. Dock så får jag väl erkänna att jag inte har någon vidare radioröst och att jag svamlade till det några gånger men det är ju inte det som är det viktiga, det viktiga är ju att det liras lite bra musik i radion för en gångs skull. Programmet börjar kl 21 med lite ”mesigare” innehåll men i programmets andra timma så kommer alltså hela helvetet braka loss när grupper som Lost Soul, Azarath och Dies Irae tar över i etern. Pirate Rock kan avnjutas i området runt Kungälv (frekvens 95,4), på piraterock.se eller via appen TuneIn Radio.

Grabbarna i Lost Soul diggar Mangel.

Du gamla, du fria

Hipp, hipp hurra! Idag är det Sveriges nationaldag. En dag då man får vara ledig, ha det gött och kanske dricka en god öl eller två eftersom det är prima klämdag imorgon. Och vad passar inte bättre då än att lyssna på något av det svenskaste vi har?

Svensk dödsmetall. I detta fall Demonical, ett av dom bättre svenska banden som lirar döds i den gamla skolan och som släpper ny platta i augusti. Något att se fram emot nu när den svenska sommaren lägger sig över oss.

En skiva ur arkivet (Del 14)

Den börjar med: ”Brwaaaaarrrrrrrrgh…grrrrrrrrrrrrr….fwrrrrr…I do that rather well…don´t you think?”. Den avslutas med: ”BOOM!….that’s it…go ahead and run, run home and cry to mama!” Mellan detta: en dryg halvtimme av kanadensisk dödsslakt av grymmaste slag.

Självklart är det None So Vile av mästarna Cryptopsy jag pratar om, en av världens bästa Death Metal-skivor genom alla tider. Och en av få skivor jag äger som har den där unika egenskapen att har man en gång dragit igång den så MÅSTE man lyssna igenom hela. För precis så fenomenal är den här skivan. Från inledande frenesin i Crown of Horns via übermäktiga Graves of the Fathers och Phobophile till avslutande smockan Orgiastic Disembowelment. Det är liksom helt fantastiskt bra hela skivan igenom. Lord Worms förvridna och helt unika dödsvrålande, Flo Mouniers sinnessjuka trumspel, Jon Levasseurs solförmörkande gitarrgymnastik och Eric Langlois kaloristinna baslir. Som en stor jävla schaktmaskin. En schaktmaskin som drivs av 20 jetmotorer från Viggen och har 12 Miniguns på schaktbladet. Och som sprutar ut lava istället för avgaser. Ja…ni förstår nog vart jag vill komma…det här är sjukt jävla bra. 10/10 i betyg.

Behöver jag verkligen mer skivor?

JA! Det klart jag behöver. Vilken dum fråga…

Idag kom det ett nytt gäng att ställa i skivhyllan och en utav dessa var ingen mindre än senaste plattan från Immolation. En mycket efterlängtad skiva för min del då föregångaren sparkade så otroligt mycket stjärt. Det ska också bli intressant att lyssna på Red Fang och Vallenfyre som jag enbart köpt på grund av att Robert på Metalbloggen tipsat om dom. Får se om dom lever upp till mina ganska stora förväntningar nu då.

Utöver dessa så kom senaste skivan med svenska old-schooldödsarna Entrails, en liveskiva med At the gates och en återutgåva av dom tyska thrasharna Despairs skiva History of hate. En ganska trevlig blandning om jag får säga det själv.

Tack för tipsen Jarno

Förra veckan fick jag hem ett par skivor som jag köpt tack vare att Jarno, som driver den eminenta bloggen A fair judgement, tipsat om dom. Två väldigt olika skivor, den ena fylld med megaproggig rock från Storbritannien och den andra med thrashig och varierad dödsmetall från Danmark. Humanfly och Deus Otiosus heter grupperna, Awesome Science och Godless heter skivorna. Och gemensam nämnare är att båda är ypperliga exempel på hur bra musik skall framföras. Jag tackar ödmjukast för dessa tips Jarno och skickar dom tveklöst vidare till dom själar som råkar läsa det här. Att namnet Humanfly är ganska ostigt blundar vi för.

Yes! Immolation släpper nytt

Igår så kom nyheten att Immolations nya platta skall heta Kingdom of Conspiracy och att den skall släppas lös på marknaden den 10:e maj i år. ”Hurra!” säger jag. Jag ser verkligen fram emot ett nytt album med Immolation då dom är ett av mina ”bästa band” och förväntningarna är inte direkt låga efter fantastiska Majesty and Decay som kom 2010. Men jag vet ju att Ross Dolan och hans manskap alltid släpper riktiga kolosser till skivor, så det finns ingen direkt anledning att tro att kommande Kindom of Conspiracy inte skulle hålla samma höga standard som Immolations plattor har gjort genom hela deras karriär egentligen. Det är väl egentligen bara Harnessing Ruin (2005) och Unholy Cult (2002) som jag tycker är lite, lite svagare än resten av skivorna i deras diskografi. 10:e maj är datumet alltså, bara att skriva upp i kalendern.

Givet köp.

Passa även på att kolla upp den digitala EPn Providence som finns för gratis nerladdning här: http://www.scionav.com/collection/808. En riktigt bra EP som jag lätt hade betalat för om den fanns i ett fysiskt format. Men det gör den inte vad jag vet så det blir till att hålla till godo men lite välljudande ettor och nollor istället.