Bli glad med Dream Tröll

Det är cheesy, klämmigt och kanske t.o.m lite töntigt. Men det är svårt att inte bli glad när man lyssnar på den medryckande musik som engelska Dream Tröll skapat. Jag skaffade deras senaste EP The Witch’s Curse förra året och köpte för inte inte så längesedan även deras första platta The Knight of Rebellion. Sistnämnda är lite mer åt klassisk Heavy Metal medans The Witch’s Curse är lite mer åt det klassiska rock-hållet. Jag kommer t.ex. tänka på Danko Jones när jag hör en del bitar från de tre låtar som utgör EPn. Men vad som förenar dessa två verk är alltså en överväldigande känsla av glädje och att man kommer på sig själv med att nicka gillade till musiken. Och ibland räcker det lilla väldigt långt. Så njut av att våren är på ingång och lyssna på lite Dream Tröll!

Musik att se fram emot 2019

Sitter här med en rykande kopp kaffe, lyssnar på helt nya Astrophobos-skivan och funderar på vilka skivor som kommer att släppas under 2019. Vad finns det att se fram emot?

Om vi börjar med det som ligger någon månad eller två bort så är det nya alster från grupper som Misery Index, Nordjevel och naturligtvis Dream Theater som jag ser fram emot att lyssna på. Misery Index och Nordjevel för att de har jävligt stabila (om än olika långa) diskografier sedan tidigare och Dream Theater för att jag är nyfiken på hur de har styrt skutan sedan urtråkiga mastodonten The Astonishing.

Sedan så släpper ju svenska Diabolical en ny platta den 15:e februari och veteranerna i Evergrey släpper sitt album The Atlantic redan den 25:e januari. Inte lika intressant i mina ögon kanske men vem vet? Kanske är jättebra.

Och vi får ju inte glömma supergruppen Vltimas som släpper sin skiva Something Wicked Marches In i slutet av mars. Flo Mounier (Cryptopsy), Rune Eriksen (ex-Mayhem) och ingen mindre än Dave Vincent (ex-Morbid Angel) har slagit sina skallar ihop och gjort en skiva. Kommer antagligen bli ganska mediokert som sådana här projekt ofta blir med grabbarna får gärna motbevisa mig.

Längre fram då? Ja säg det. Jag har ingen direkt koll men jag räknar kallt med att Nile släpper en ny skiva under året efter som de är eller precis har varit i studion och spelat in. Och att nästa del i Michael Romes soloprojekt också dyker upp känns självskrivet, något annat vore konstigt. Och på tal om Michael Romeo så slutar man ju aldrig att hoppas på en ny Symphony X-platta men eftersom de ska ut på Europa-turné i år så lär väl det dröja. Men det är ju inget att vara ledsen över då man äntligen ska få se en av sina absoluta favoritgrupper live igen.

Nä. Tillbaka till kaffet och Astrophobos.

En sista tips för i år

2019 knackar ju som bekant på dörren och vill komma in så jag tänkte att man kunde säga hej då till 2018 med ett litet tips. Det är nämligen så att inga mindre än de svenska old-school dödsarna i Feral släpper sin nya skiva Flesh for funerals eternal precis idag. 10 låtar av högsta klass som bör kollas upp av…ja alla typ. Fast man kan ju tycka att det är lite synd att Feral släpper sin skiva så här sent på året för den hade nog kunnat hamna på en och annan topplista annars. Men nu är det som det är och det är bara att önska ett Gott Nytt År så ses och hörs vi 2019.

Bäst musik 2018 (del 2)

Dags då för huvudnumret. Topp 10-listan för år 2018. Innan vi börjar så vill jag bara nämna ett par bubblare som letade sig in i samlingen nu under den gångna veckan och som jag verkligen känner hade haft en chans att hamna på listan om jag fått mer tid med dom:

Först är Judas Priest och deras Firepower som i mina ögon inte är något annat än en återkomst för bandet efter flera år av medelmåttiga skivsläpp. Arvet från framförallt Painkiller men även gruppens 80-tals produktion gör sig ständigt påmint och det blir man ju automatiskt jätteglad av. Bra jobbat Halford & Co.

Sedan så har vi tyska Sulphur Aeon som precis släppt lös sin nya best The Scythe of Cosmic Chaos. Och jädrar vilken episk och mäktig Death/Black-hybrid de har fått till den här gången (också)! Sulphur Aeon kan bevisligen inte göra några som helst fel. Fantastiska låtar, bra ljud och ännu ett omslag i världsklass. Det är bara att tacka och ta emot.

Nä nu kör vi. Dags för The List:

10. The Crown – Cobra Speed Venom. Grabbarna från Trollhättan är tillbaka och visar med sin tufft betitlade platta hur stenhård ”i-ditt-ansikte-Metal” skall framföras. Fart blandas med tyngd och toppas av Johan Lindstrands råa growlande. The Crowns bästa sedan, ja ska vi säga slutet av 90-talet?

9. Visigoth – Conqueror’s Oath. Traditionell Heavy Metal när den är som allra bäst. Från det härliga öppningsspåret Steel and Silver till det mäktiga avslutande titelspåret är detta Old School gjord rätt.

8. Lago – Sea of Duress. Death Metal i samma skola som Immolation. Så när dom inte släpper någon ny skiva så hoppar Lago in som ett utmärkt substitut. Föga nyskapande men vem fan hinner tänka på sånt när man har fullt upp med att digga tunga riff och smattrande dubbelkaggar?

7. Archgoat – The Luciferian Crown. Finlands get-dyrkande svar på AC/DC. Archgoat – När man vet vad man vill ha och man vet vad man får. Och ibland vill man bara ha enkelt, effektivt och elakt dödsrens. Suomi Finland Perkele!

6. Tribulation – Down Below. En klar förbättring efter The Children of the Night som jag  tappade intresset för ganska så snabbt tyvärr. Men nu är Tribulation på banan igen och lägger välförtjänt världen för sina fötter. Fast jag önskar mig gärna en ny The Formulas Of Death nästa gång.

5. Horrendous – Idol. Horrendous utvecklas för varje skiva de släpper och med Idol gör de ett jättekliv mot de allt mer progressiva sumpmarkerna. Mer meckigt än någonsin och jag tycker mig höra en rejäl skopa Pestilence och tidiga At The Gates. Det här är svinbra helt enkelt.

4. Funeral Mist – Hekatomb. Arioch håller som vanligt Black Metal-fanan högt och drämmer till med en platta som förvaltar arvet från tidigare skivor med bravur. Lite rakare än tidigare kanske men det är i min bok bara en styrka. Svenskt rens av högsta klass.

3. Demonomancy – Poisoned Atonement. En ny bekantskap för mig och vilken sådan. Medryckande och svängig Döds/Svartmetall med en väldigt karaktäristisk gap-sång som jag antar att man antingen älskar eller hatar. Och jag diggar detta stenhårt, italiensk dialekt och allt.

2. Eneferens – The Bleakness of our Constant. Själv är bäste dräng. Det ligger något i det ibland och Jori Apedaile visar det med största möjliga tydlighet i och med senaste skivan med hans projekt Eneferens. Vacker, ödesmättad och atmosfärisk Black Metal som kom precis i rätt tid för att stödja mig igenom en period som var lite kämpig under hösten.

1. Parius – The Eldritch Realm. Jag trodde ärligt talat inte att hemmasnickrad H. P. Lovecraft-Metal skulle bli det som jag gillade bäst under året men så blev det. Kanske inte den där riktigt solklara listettan som andra skivor varit tidigare år men en mer underhållande och händelserik halvtimma av teknisk Death Metal är svår att hitta. The Eldritch Realm är en väldigt proffsigt producerad platta som är fantastiskt rolig att lyssna på och jag hoppas den tar Parius vidare mot stora framgångar framöver. De har alla förutsättningar att lyckas.

 

Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: Assumption – Absconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: Skogen – Skuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: Necrophobic – Mark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot Record – Direct Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: Ayreon – Best of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Musik till kaffet 2

Okej. Vi kör en liten snabb uppföljare till helgens Musik till kaffet-inlägg. Det är nu måndag kväll istället för lördag morgon och kaffet som inmundigas är dagens fjärde eller femte kopp. Är då kaffet lika gott som på morgonkvisten? Nä, det är det faktiskt inte. Det sitter ju självklart aldrig fel med en köpp kaffe framåt kvällen men morgonens magi är borta och letar sig inte fram förrän imorgon igen. Så kan det va.

Musik till detta då? Varför inte lite Svärtad Death Metal från Australien i form av Vahrzaw och deras senaste alster Husk? Ett frenetiskt riffande och trummande presenterat i en passande ruffig ljudbild funkar verkligen bra tillsammans med en stark kopp kaffe. Tyvärr är det en skiva som hamnat lite i skymundan, både här hemma och bland musikkännare, så här måste ske bot och bättring. Jag lovar att göra mitt bästa för att snurra skivan några extra varv i veckan.

Musik till kaffet

Sitter här och smuttar på dagens första kaffe. Den bästa enligt mig. Den som gör att man kommer igång på morgonen och blir människa igen. Dock så hädar jag och dricker pulverkaffe. Dels av ren lathet och dels för att jag tycker att det smakar gott. Faktiskt.

Vad lyssnar man då till samtidigt som man låter det svarta guldet smeka strupen? Blir det fin-jazz eller kanske lite perfekt framförd gubb-Blues? Nä det blir det såklart inte. Det blir ju Dödsmetall. Som vanligt. Min favoritgenre och musikaliska snuttefilt.

I skrivande stund så är det Aborteds senaste skiva TerrorVision som ljuder ur mina högtalare och det låter…Aborted. Vilken överraskning eller hur? Det smattrar på friskt precis som vanligt och det låter lite för sterilt, precis som vanligt. Men överlag är det bra så klart och belgarna kryddar sina låtar med små roliga detaljer så jag skulle vilja påstå att man kan ha bra mycket sämre sällskap till sitt kaffe. Kommer inte på något exempel på rak arm men det finns garanterat en hel ocean med semi-melodiska tyska band att välja bland.

Jävligt sugen på ett par nya högtalare

När den lokala HiFi-handlaren i dag hade en liten minimässa och bjöd på kaffe med tilltugg så var naturligtvis farsan och jag där och kikade lite grann då man ju alltid har uppgraderingsdjävulen sittandes på axeln. Tyvärr så visade det sig att allt som demades gick från svindyrt och uppåt. Dock så kom vi ganska snabbt fram till den gamla sanningen att dyr anläggning inte behöver betyda att det låter lika bra som det kostar. Det bevisades när ett par Sonus Faber Cremonese (dina för endast 420.000kr) drivna av ett par gigantiska monoblock från Moon (600.000kr/STYCK) bara lät ”helt ok”.  Lite bättre lät det då när det demonstrerades hyfsad musik genom ett par JBL Synthesis KS2 S9900 för det facila priset av 499.700kr som drevs av Mark Levinson-elektronik som gick på en så där 800.000kr.

Vilket leder in oss på det här med musiken i sig. Varför ska det vara så förbannat svårt att spela musik som man kan referera till? Alltid denna fin-jazz eller truddilutt-blues som verkar skräddarsydd för gubbar över 50 bast. Så evinnerligt tråkigt att lyssna på och man har egentligen ingen aning om det låter bättre eller sämre än hemma. Bara en massa fin-inspelningar som gör att anläggningen som demas låter bra. Man kan ju tycka att branschen borde kommit längre efter alla dessa år men icke, det skall vara brasilianska djungelljud och bräkiga saxofoner annars är det ingen riktig HiFi-demonstration.

Hur som helst, det fanns ett par högtalare som jag tyckte var väldigt intressanta. Dock bara på ”torr-demo” men riktigt snygga var dom:

Sonus Faber Sonetto III. Snygga, smärta golvare tillverkade i Italien som åtminstone i min hjärna hade passat utmärkt som ersättare till mina stativhögtalare från Bowers & Wilkins. Men med sitt pris på 40.000kr så var de väl lite för ”billiga” för att platsa som demo-material denna eftermiddag. Men oavsett så blev jag jäkligt sugen på att skaffa nya högtalare så det är väl bara att börja spara antar jag.

Första intrycket: Archgoat – The Luciferian Crown

Hej och välkommen till Första intrycket igen. Idag står inga mindre än finska Archgoat på menyn. Dom har precis släppt en uppföljare till briljanta The Apocalyptic Triumphator och mina förväntningar är naturligtvis höga då den skivan var en uppvisning i elakt dödsmetall-smisk. Nya skivan heter The Luciferian Crown, är 10 låtar lång och har självklart en get och (många) nakna bröst på omslaget.

Ok då Archgoat, låt oss börja lyssna på vad ni har knåpat ihop.

Intrantation: Kort intro med det vanliga onda.

Jesus Christ Father of Lies: Det låter Archgoat. Smattrande trummor och mörk guttural sång. Gitarrsolo som avbräck innan våldet sätter igång igen. Och gitarrsolo en gång till! Detta följer inte riktigt den vanliga Archgoat-mallen. Lugnare parti innan lite rens och det hela avslutas med lite körer. Bra öppning men lite anonymt.

Jezebel’s Black Mass Orgy: Punkig start på låten. Och en våldsam fortsättning innan vi saktar ner lite. Galna skrik i bakgrunden för att komma i stämning. Sedan tillbaka till punkriffandet igen. Och så tar vi det långsamma en vända till. Helt ok låt överlag.

Messiah of Pigs: Grisskrik sätter igång den här låten. Full fart framåt! Ackord och lite punkigt igen. Bra röj i den här låten. Bäst hittills måste jag säga. I all sin enkelhet.

Darkness Has Returned: Oj. Stompigt värre. Börjar bli lite tjatigt att säga det men jo, det var lite punkig karaktär på den här låten också. Ja detta är också bra. Skivan börjar verkligen komma igång och ta sig lite grann. Rock n roll-avslutning, tummen upp.

Sorcery and Doom: Skogsljud. Musikskoleinstrument vid ett vattendrag? Fåglar som låter och en kvinna som säger något. Sedan sätter det igång. Det grindas på rätt så bra. Sedan ett bra dubbelkagge-parti som är högst headbang-vänligt. Mynnar ut i lite gött tunggung efter ett kortare snabbt parti. Innan allt avslutas i ett slag på näsan.

Star of Darkness and Abyss: Moonstone-munkar i början. Kyrkklockor. Och nu lite patenterat Archgoat-grind. Och här kommer det en synt farandes i bakgrunden. Det gillar vi som den lilla krydda det är. Sedan över i ett trevligt tyngre parti med mörka röster som nog säger en mängd elaka saker. Grind tar vid och blandas upp bra med de där syntarna. Fin bit!

The Obsidian Flame (From my depths): Är detta den obligatoriska tungisen? Ja det verkar så! Bra riff. Med spejsade syntljud också! Fett najs. Älskar dessa tyngre låtar som de måste ha med på varje skiva (även om de är ganska lika). Inte så mycket mer att säga än så. Bra skit helt enkelt.

The Luciferian Crown (Venom of Gods): Och nu ökar vi farten igen då så klart. Lite anonymt riffande tyvärr. Fast nu bytte dom till ett bättre och röjigare. Innan det går över i ett riktigt bra tungt parti med körer i bakgrunden för den där riktigt onda atmosfären. Och tillbaka till våldet. Synd att det inte är så jätteupphetsande. Men en bra avslutning i det där tyngre i alla fall. Helt ok låt allt som allt.

I am Lucifer’s Temple: Avslutningen nu då. Nickar gillade i början, svänger rätt så bra. Upp med hornen i luften och sväng på håret. Och så kör vi lite ensam bas på det. Funkar fint. Hade nog väntat mig mer av en rökare till avslutning men detta är inte dumt det heller. En till tungis med lite åska på slutet. Bra.

Ja detta var en ny Archgoat-skiva helt enkelt. Inte alls samma käftsmäll som det var när man lyssnade på föregångaren tyvärr men helt klart ett dugligt tillskott i deras diskografi. Inte riktigt samma fläskiga ljud heller men det som är duger fint. Äh, vi kör väl plattan ett varv till? Over and out!

 

Far Beyond Metal är äntligen tillbaka!

Som alla har väntat. Eller? Sveriges minsta Metal-podd är i alla fall tillbaka efter ett ganska långt sommarlov och det bjuds på åsikter om allt från senaste A Perfect Circle till The Crown. Med lite Devin Townsend och Spock’s Beard och annat gött inklämt där i mellan. Så det är bara att sätta igång kaffekokaren, breda sin bästa macka och lyssna på spektaklet här: Far Beyond Metal.

Shub-Niggurath

I helgen har grabben och jag spelat klart det senaste South Park-spelet The Fractured But Whole. Ett RPG som utspelar sig i South Parks värld och det är precis så skruvat som man kan föreställa sig. Som tur är så förstår inte en sjuåring det som sägs i spelet och i fallet med min son så nöjer han sig med de underhållande striderna, så jag i min tur kan skratta åt allt det andra. Hur som helst så är en av bossarna i spelet Shub-Niggurath, vilket är en fiktiv varelse från H.P Lovecrafts noveller:

En riktigt elak maddafakker som skall matas med korrupta poliser för att man skall ta sig vinnande ur striden. Helt logiskt. Vad vill jag då ha sagt med detta? Inget, jag ville bara ha en ursäkt att tipsa om ett band (bland alla de oräkneliga grupper som har valt att basera sina texter och image på H.P Lovecrafts värld) som tidigare i år släppte en skiva som i mitt tycke är riktigt jävla bra. Bandet i fråga är Parius och skivan heter The Eldritch Realm.

Mycket bra progressiv döds som glänser med det tekniska i precis rätt mängd och som hittar rätt i både stämning och ljud på skivan. Dessutom så är skivan föredömligt kort och koncis så när skivan är slut så vill man bara ha mer, inte tvärtom. Något som fler ibland borde ta efter då och då (nämner inga namn).

Så ta och kolla in Parius och om man känner att H.P Lovecraft-Metal är intressant så kan man med fördel även kolla in t.ex. Puteraeon från Alingsås eller varför inte franska The Great Old Ones?

Kan Spock’s Beard kanske vara något?

Sitter och smuttar lite på en kopp te och lyssnar på Spock’s Beard på första gången på…ja säg knappt 20 år eller så. Inspirerad av min kära bloggkollega (som nyss köpt bandets nya skiva) så har jag gått och köpt mig deras senaste samlingsplatta The First Twenty Years på vinst och förlust. Lite för att verkligen få testa på det där bandet som jag hörde för första gången när de var förband åt Dream Theater, när dessa besökte Solnahallen i början av 00-talet. Faktum är att det där faktiskt varit mitt enda möte med gruppen fram till nu. Och det lilla jag minns av spelningen är att de inte alls var min kopp te då och att keyboardisten brände av ett solo där han mosade på med hela armen på tangenterna.

Har saker och ting då ändrats över dessa år? Har min ganska snart 40-åriga hjärna ”mognat” får att kunna uppskatta Spock’s Beards progressiva tongångar eller är den fortfarande hårdkodad för att bara kunna absorbera råbarkad döds, svartmetall och vissa utvalda få inom den progressiva genren? Vet ej men något måste ha hänt för jag gillar det mesta av det jag hör. Ibland är det lite för mycket ”progg-mys” och ”lattjo-lajban-Beatles” över det hela men överlag så är det faktiskt riktigt bra. Man hör ju verkligen hur sjukt bra musiker man har att göra med och låtarna håller glädjande nog ihop väldigt bra utan att flumma iväg allt för mycket. Så detta har artat sig till att bli en mycket positiv överraskning.

Betyder detta att jag kommer springa iväg ut på stan (eller snarare nätet) och beställa allt jag kan komma över med bandet? Nej det tror jag inte. En dubbel-cd med Spock’s Beard känns faktiskt väldigt lagom och jag nöjer mig för tillfället med det. Men jag är absolut inte främmande mot att köpa en CD med bandet om det skulle dyka upp någon i en begagnat-låda någonstans.

Kvalvaag – Om du gillar mysig Black Metal

Kan Black Metal vara mysig förresten? Jo den kan nog det, för det är åtminstone det jag känner när jag lyssnar på extremt norska Kvalvaags senaste alster Seid. En helmysig parad av melodiska riff, lite plinke-plonk på någon keyboard och smattrande dubbelkaggar. Lite åt Old Man’s Child hållet tycker jag allt. Inte särskilt ont och ”trve” utan mer lättlyssnat och allmänt najs. Och som lite grädde på moset så klämmer bandet till med en cover på Gehennas svängiga Vinterriket, något som verkar ha blivit en tradition då bandet på tidigare skivor har tolkat landsmännen Troll och Mysticum.

Så mitt råd är således att kika närmare på Kvalvaags Seid och när man ändå håller på med det så kan man ju alltid kika in föregångaren Malum som även den är…jo precis: mysig. Och har dessutom begåvats med ett snyggare omslag än Seid. Till topps, bestefar!

Första intrycket: Funeral Mist – Hekatomb

Ok, jag tänkte testa ett litet nytt koncept här på bloggen. Jag provlyssnar en skiva jag inte hört förut och skriver ner mina tankar om det jag hör. Simpelt och borde gå att genomföra, även av en bondlurk som mig.

Först ut i denna revolutionerande serie (eller vad det nu blir utav det hela) är senaste skivan med Funeral Mist. Den heter Hekatomb och släpptes den 15:e juni i år, till mångas stora överraskning då den mig veterligen inte var utannonserad i förväg. Själv har jag ett par skivor med gruppen (Devilry och Salvation) och tycker att dom är tillräckligt bra för att jag skulle hosta upp cash nu när den nya kom. Men jag har alltså inte lyssnat på den. Förrän nu. Here goes…

In Nomine Domini: Ont intro med gap, demonröst och explosioner. Sedan över i lite bas-mys. Och sedan full patte! Härligt, jag gillar. Arioch vrålar som en besatt och gör det utmärkt. Bas-mys igen efter det. Och full patte igen! Sedan lite tungt malande innan det dras på igen. Ett riktigt svartmetall-statement till öppningslåt och det finns inte mycket att klaga på. I Jesu namn.

Naught but Death: Oj, här var det lite mer rock och gung som gällde. Lite likt den där gungiga Marduk-låten som var med på förra skivan. Blond Beast heter den väl? Det var i alla fall mycket njutbart. Sväng med lite dubbelkagge inslängt här och där. Och lite mässande röster i bakgrunden. Inte lika direkt och pang-på som förra låten men fortfarande mycket bra.

Shedding Skin: Hmm, finns väl en Pantera-låt med samma namn? Inte likt i övrigt för nu var det full fart på menyn igen. Arena-klappa-takten-mellanparti innan det är dags att mangla järnet igen. Bra låt men lite mer anonym än de två som kom före.

Cockatrice: Gnissel och blastbeats. Låten är ganska lång så jag gissar att viss tempoväxling kommer att ske. Men än så länge gnisslas det och blastas det. DÄR kom tempoväxlingen! Och är det blåsinstrument i bakgrunden? Nähä, nu var det högsta fart igen. En andra sväng innan låten byter skepnad? Jepp. För nu fadas manglet ut och allt som återstår är sådana där ”ice-ljud” som fanns på syntarna förr och vindblås. Mystik och kyla. Som leder in bra i manglet igen. Högst njutbar låt-jävel.

Metamorphosis: Lång låt igen med snygg övergång från förra låten (golfapplåd på det). Suggestiv inledning med bara trummor och bas, snyggt. Aha, det vankas skivans tungis med körer i bakgrunden. Sparsmakat och malande. Händer inte så jättemycket men här handlar det mer om stämning känns det som, vilket ju aldrig är fel. Helt ok.

Within the Without: Nu vankas det inte helt oväntat mangel igen. Intressant och bra riff här i början. Får lite Satyricon-vibbar av detta vilket är ett plus i min bok. Mangel med små intressanta andningspauser då och då. Kort, koncist och bra.

Hosanna: Mera snabba och fartfyllda äventyr ner i mörkrets spiral. Bra riff igen. Med lite Dark Funeral-vibbar den här gången. Inte så mycket mer att säga. En låt fylld med Black Metal-pisk, take it or leave it. Jag gillart.

Pallor Mortis: Avslutande låten, börjar med att bygga upp mot något mäktigt med mässande röster och slag på pukor. Och öka takten, i intervaller. Så är man snart i blastbeatens förlovade land. Det är ungefär samma recept som i låtarna innan men fortfarande bra så varför klaga? Ojsan, där kom ett argt barn eller nåt in i det hela. Sedan på med manglet igen hela vägen in i mål. Inte riktigt den mäktiga avslutning jag räknat med kanske men helt klart en godkänd låt.

Så! Det var det. Bra skiva måste jag säga och en som jag helt klart kommer att lyssna mer på. Black Metal utan några egentliga krusiduller, som man kan räkna med när det gäller Funeral Mist. Bra ljud, bra instrumentala insatser. Tummen upp.

Tungt som fan!

Jag är absolut inte ett stort fan av musik som går långsamt. Jag föredrar i de flesta lägen piskande blastbeats och smattrande dubbelkaggar när jag lyssnar på musik. Men trots det så har jag fallit stenhårt för italienska Assumption och deras senaste EP Absconditus. Låååångsamt malande, mässande (långa) låtar som kravlar sig framåt mot lyssnarens hörselgångar. Mysigt värre och framförallt så är det tungt som faen. Lägg till det ett utmärkt omslag av Lauri Laaksonen (Desolate Shrine) och ett riktigt bra ljud och saken är biff. Köp på CD, kassett eller digitalt nu eller vänta på den jättesnygga vinyl-versionen som kommer senare i sommar.

 

Våga vägra Ghost. Lyssna på detta istället.

Det undgick väl ingen att Ghost släppte en ny platta igår? Instagram-flödet svämmade över av bilder på skivan och som vanligt så går meningarna isär om huruvida det är en bra platta eller inte. De flesta verkar dyrka vid Ghosts altare, andra är lite mer avigt inställda eller så skiter man att lyssna överhuvudtaget. Det sista tycker jag funkar bra. För det finns ju så mycket annat mysigt att lyssna på.

Som nya skivan med Lik till exempel. Carnage heter den och släpptes så sent som den fjärde maj. HM-2 döds av allra bästa sort anser jag och ett måste-köp för alla som diggar svensk old-school.

 

Ett annat släpp som jag vill pusha lite är senaste livealbumet med Ayreon. Hollands bästa prog-metal projekt någonsin bjuder upp till dans med en mängd grymma hits och gästartister. Det blandas både gammalt och nytt från Ayreons diskografi och det knuffas även in lite från Star One, vilket jag tycker är trevligt.

 

Slutligen så har vi ett spår från den kommande skivan med Runemagick. Japp, de bohuslänska Death/Doom-mästarna har äntligen sadlat på hästarna igen och är redo att ge sig ut på vägarna för att dela ut lite smisk. Håll utkik efter albumet Evoked from abysmal sleep som släpps 29:e juni.

Ha en trevlig Record Store Day 2018

Vissa kallar det jippo, andra sväljer konceptet med hull och hår. Själv så bryr jag mig inte särskilt mycket om RSD men kan väl konstatera att även om det nu må vara ett kommersiellt påhitt så kan det väl inte vara helt negativt att en massa folk lockas till sina lokala skivaffärer för att lyssna på livemusik och köpa nya plattor? I år så var det faktiskt några unika releaser som jag inte skulle ha så jättemycket emot att lägga vantarna på som t.ex. färgade varianter av några Merciless-album och utgåva av Marduks debut Dark Endless pressad på röd vinyl.

Men samtidigt så är den stora majoriteten av RSD-releaser helt ointressanta för mig och jag vet inte riktigt vad som skulle få mig att lyfta på röven och bege mig in till stora staden och dess skivförsäljare för att träffa Hästpojken och Eva Dahlgren. Nä då passar mig bättre att njuta av vädret här hemma och spela lite trevliga spår från skivor som släppts hittills i år. Som exempelvis Primordials svängiga dänga To Hell or the Hangman, Vastums krossande Gagging on a Gash eller varför inte Demonomancys tunga dödsritual The Last Hymn to Eschaton. Med det sagt så önskar jag alla som är ute på skivjakt en trevlig Record Store Day 2018.

Kärnfullt musiktips

Nucleus från Chicago, Illinois. Inget gäng som kommer att gå till världshistorien som det bästa och mest inflytelserika dödsmetallbandet någonsin. Men ingen skugga skall falla över dem för det för jag tycker att deras musik i allmänhet och deras debutplatta Sentient (släpptes 2016) i synnerhet är en uppvisning i högkvalitativ progressiv Death Metal. Bra låtar, ett skönt ljud på gurorna och riktigt bra growl från gitarristen Dave Muntean. Och lägg på det ett färggrant omslag signerat ingen annan än Dan Seagrave och texter om kosmos inspirerade av giganter som Isaac Asimov och Arthur C Clarke. Mer än så behövs det inte för att göra mig nöjd.

Fått lön? Köp Bloodshot Dawn

Dagen då januari-lönen dyker upp är lika underbart välkommen varje år. Ställ undan knäckebrödet och karaffen med kranvatten och istället fram med skaldjursplatå och konjak. För egen del så var januari extra fattig i år av någon anledning så därför kändes det extra bra att skjuta iväg lite rykande färska stålar över the interwebz på ny bra musik. En av de skivor som köptes vad färska skivan Reanimation med Bloodshot Dawn. En väldigt passande titel då gruppen äntligen är tillbaka efter några mindre aktiva år och medlemsbyten.

Jag gillar verkligen britternas varierade, melodiska och underhållade extrem-metall och det påminner i mina öron starkt om våra alldeles egna Scar Symmetry (kanske inte helt överraskande då det är Scar Symmetrys Per Nilsson som producerat). Det bjuds på tekniskt trummande, flinka gitarrsolon och ilsket gormande när Bloodshot Dawn bjuder upp till dans och är enligt mig definitivt en av årets tidiga musikaliska karameller.

Bäst musik 2017

Trumpeter och fanfarer! Det är äntligen dags att presentera de skivor som jag tyckt gett mig störst njutning vid stereon under årets gång. 2017 har varit ett mycket bra år och jag har investerat en stor del av min lön i skivor. Vinylspelaren som införskaffades förra året har verkligen hjälpt till att ge mitt musikintresse ytterligare en skjuts och en allt större del av den musik jag köper är pressad på vinyl (gärna färgad). Men självklart så släpper jag inte min älskade CD-skiva hur som helst så en rejäl bunt sådana har hittat ett nytt hem strax utanför Göteborg.

Nä det är väl lika bra att sätta igång och lista lite goa skivsläpp? Vi börjar med lite gott och blandat innan vi går över på Topp 10:

Bästa demo: DWOOM – Pale Mare Demo

Lätt. För det är om jag minns rätt den enda demon jag köpt och lyssnat på i år. Ljudet är lite sådär, vilket det ju skall vara på en demo, men låtarna är riktigt trevliga. Något att hålla ögonen på i framtiden.

Årets upptäckt: Total Inferno

Lite ont om riktiga upptäckter i år faktiskt så jag drar till med en skiva som överraskade mig positivt för inte alls längesedan. Hörde först talas om gruppen tidigare i år när Sound of Records släppte deras enda skiva Return of Evil Chaos (släpptes ursprungligen på CD 2015) på vinyl. Och jag brydde mig ärligt talat inte särskilt mycket om det. Men så fick jag för några veckor sedan ändå för mig att provlyssna och jädrar i min låda vilken härligt ösig och catchig skiva! Typ alla tuffa Metal-genrer ihopmixade till en headbanging-framkallande Metal-mjöd så det var bara att slänga fram lädret och pynta för både vinylskiva och CD.

Årets besvikelse: Rammstein – Paris

Ok, det är väl egentligen inte större fel på den här liveinspelningen rent ljud- och spelningsmässigt. Men bildklippningen på Blu-Ray skivan är ju under all kritik. Förstår att regissör Åkerblom har haft någon sorts konstnärlig vision som han jobbat efter men jag klarar inte av att titta på något där det skall hoppas mellan olika klipp varannan sekund à la hysterisk musikvideo. Mycket trist då resten av live-paketet håller hög klass.

Årets omslag: Monolord – Rust

Två bilar som står med fören rätt ner i marken. Enkelt, snyggt och annorlunda. Det är garanterat någon symbolik som går mig helt förbi men detta avskalade omslag tilltalar mig lika mycket som Monolords musik.

Årets samling: John Carpenter – Anthology

Som alla vet är de flesta av John Carpenters filmer jävligt bra och musiken i filmerna har en stor del i att bygga upp stämningen. Så när Carpenter tillsammans med bland annat hans son spelar in ett gäng klassiska ledmotiv på nytt och släpper på skiva så är det inte så mycket annat att göra än att tacka och ta emot. För puristerna så är dessa nyversioner säkert inte ”the real deal” men för mig duger de alldeles utmärkt.

Sådär. Det var småplocket. Nu går vi över på huvudnumret:

10. Tehom – The Merciless Light

Föga nyskapande svärtad döds men jag tycker att Tehoms debutskiva är kalasbra. Tyvärr så verkar skivan inte fått mycket uppmärksamhet i media bland det ständiga flödet av ny musik men lilla jag håller Tehoms fana högt och headbangar järnet åt allt det köttigt göttiga.

9. Entrench – Through the walls of flesh

Svinbra Thrash. Och det kommer från någon som inte är särskilt förtjust i genren. Om det är ett bra betyg eller inte är väl öppet för tolkning men jag råder alla att kolla upp Entrench om inte detta redan gjorts.

8. Apocalypse Orchestra – The end is nigh

Mustig Svensk Folk/Doom med starka medeltids-influenser. Bra låtar, fett ljud och väldigt stämningsfullt, skulle nästan vilja kalla det avkopplande. Detta var verkligen en rolig överraskning och nästa skiva får gärna komma så snart som möjligt.

7. Spectral Voice – Erroded Corridors of Unbeing

Otroligt hypade bland dom ”som vet” och efter lite tvekande så kan jag inte göra annat än att krypa till korset och hålla med. Med tre fjärdedelar av Blood Incantation i sättningen så är denna mörka spiral av dödsmetall naturligtvis asbra.

6. Undergang – Misantropologi

Det blir lite tjatigt att alltid snacka om ”dansk dynamit” så fort det kommer något bra från Danmark. Men här går det inte att undvika för det passar så otroligt bra. Det bästa de gjort sedan debutskivan.

5. Heavydeath – Sarcophagus in the Sky

De tunga doom/dödsgubbarna från västkusten blir bara bättre och bättre och väljer 2017 att släppa sin allra jämnaste och bästa platta hittills. Ett massivt mörker infinner sig så snart skivan snurrar igång och nickande sitter man och bara njuter.

4. RAM – Rod

Judas Priest-dyrkarna i RAM slår till med en överraskande redig käftsmäll till Heavy Metal-skiva och tar sig högt upp på listan. RAM har alltid släppt kanonbra skivor men i år så har de glädjande nog producerat en av sina absolut bästa.

3. Power Trip – Nightmare Logic

Högst förvånande med en Thrash-skiva till på listan (och så här högt upp) men ibland så vill man bara ha sköj och lyssna på lite röj. Och vilket underbart medtyckande röj som Power Trip bjuder på. Det är nästan så att jag kan utlova att det automatiskt bildas en moshpit vid stereon så snart den här plattan drar igång.

2. Leprous – Malina

Jag är medveten om att många tycker att dessa norrbaggar gör trist och stel musik men jag diggar detta som tusan. Det är mycket känslor, musiken är otroligt snyggt producerad men framförallt så är det roligt att lyssna på. Ett stort steg i rätt riktigt från förra skivan och tveklöst bland det bästa de gjort.

1. Inconcessus Lux Lucis – The Crowning Quietus

Jag har alltid gillat engelsmännen med det krångliga bandnamnet ända sedan jag först hörde deras debutplatta för några år sedan. Men i år har de fanimej överträffat både sig själva och alla andra. Detta är en Heavy/Black Metal-hybrid av yppersta klass som svänger dödsskönt. Inte särskilt originellt och säkert vad vissa skulle kalla på gränsen till alldeles för lättlyssnat men vem fan bryr sig när det är hur underhållande som helst att lyssna på? Och så har vi ju det där avslutande ”disco-partiet” på skivans sista spår som guldkant på det hela. Inconcessus Lux Lucis har gjort årets platta – missa inte!

All hail the flaming scythes! Inconcessus Lux Lucis avgår alltså med segern i år. Något annat som är värt att nämna innan vi lägger 2017 till handlingarna? Alldeles för mycket egentligen men så här på rak arm så kan vi ju nämna Vampire som nästan tar sig in på listan. Detsamma gäller för Satyricon, Portrait och Monolord. Och en handfull skivor till som får förbli onämnda. 2017 har varit ett otroligt starkt år och 2018 lär få ganska svårt att hålla jämna steg.

Med det tackar jag för mig. God Jul och Gott Nytt År!!!

Dags att börja fila på årsbästalistan

Måste börja med att säga att det har varit ett mycket bra år i år. Att klämma fram en årsbästa att presentera om cirka en månad kommer att bli extremt svårt. Grupper som Immolation, Monolord, Entrech, Leprous, Power Trip och Vampire har alla släppt sjukt bra grejer i år. För att inte tala om Archspire, RAM, Heavydeath, Portrait och Desolate Shrine. Och Apocalypse Orchestra. Och Satyricon.

Ja ni fattar. Svårt är bara förnamnet. Men det skall nog gå, speciellt om man har en av årets bästa skivor i hörlurarna samtidigt som man skriver. Engelska Inconcessus Lux Lucis släppte sin senaste skiva The Crowning Quietus för några veckor sedan och SATAN vad bra det är. En fenomenal blandning av Heavy Metal och Black Metal (eller Saturnian Black Magick som bandet själva kallar det) som svänger och krossar om vartannat. Det här är en solklar kandidat till den absoluta toppen av årets lista.

Den där nya Tribulation-låten

Ett av mina absoluta favoritband, Tribulation,är på gång med ny platta vid namn Down Below (släpps i slutet av januari nästa år) och de släppte precis en sprojlans ny video och ett första smakprov i form av The Lament.

Snygg video, svängig och skön låt men kanske inget jag hoppar dubbla kullerbyttor över. Vad jag förstått så har det viskats om en liten återgång till soundet bandet hade på The Formulas of Death (mina absoluta Tribulation-favorit) och ja, kanske att det kan höras lite utav det på The Lament. Dock så önskar jag mig en liten mer uppskruvad hårdhet och mera komplexa låtstrukturer. Men då detta är ett första smakprov så ska jag nog inte dra allt för stora växlar. Trots att jag alltså inte helt övertygad än så har det självklart bokats ett exemplar av skivan redan nu, för är det några som har en hög lägstanivå så är det mästarna från Arvika.

Passa på att köpa lite Kylver

En kanonbra platta fylld med instrumental progressiv rock/metal för inga pengar alls kanske skulle kunna vara något? Om så är fallet så tycker jag att man bör styra sin kosa till brittiska Kylvers Bandcamp sida där man nu och fram till och med fredagen den 13:e kan ladda ner deras senaste EP The Island helt gratis. Hög rekommendation utfärdas för både den och föregångaren The Mountain Ghost. Trevlig helg!

Kolla in Far Beyond Metal

Nu är detta lite skamlös reklam men varför inte låna ett öra till den helt färska podden Far Beyond Metal? Med inspiration från främst B L Metal podcast och med lusten att diskutera diverse musik inom Metal och Rock så har vi dragit igång en liten pod, helt utan några större ambitioner. Mycket gammalt och lite nytt blir det i varje avsnitt, med en garanterad kvot faktafel och allmänt svammel.

Hittas här: Far Beyond Metal

Ironborne – trevlig Heavy Metal från de brittiska öarna

Dök häromdagen på ett litet hårdrocksband från Nordirland. De kallar sig Ironborne och har, om jag fattar det hela rätt, rötter i det utmärkta bandet Darkest Era. Men där Darkest Era sysslar med en liten mörkare, keltisk variant av Metal så satsar Ironborne på mer rak, klassisk Heavy Metal och gör det i mina öron riktigt bra. De har bara hunnit med att släppa en fyralåtars demo än så länge men hinner där med att visa upp ett mycket kompetent musicerande där framförallt sången står ut som det starkaste kortet.

Helt klart något att hålla ögonen på i framtiden och om det låter bra så tycker jag man skall passa på att köpa ett av de endast 50 fysiska exemplaren av demon som släpps i slutet av månaden.

ironborne.bandcamp.com

Entrench har gjort en av årets bästa plattor

Ya man, så är det faktiskt. Och då kommer det ändå från en som är långt ifrån att vara ett jättefan av Thrash Metal. Men Entrench har med sin senaste platta Through the walls of flesh lyckats komma förbi Thrash-brandväggen i min hjärna (och det med råge) och planterat sig där för att stanna under överskådlig framtid. Jag vet inte riktigt varför Entrench och jag klickar så otroligt bra men om jag skulle gissa så har det att göra med det där härligt analoga ljudet på skivan tillsammans med att man för en gångs skull hör basisten så bra och sist, men inte minst, att låtarna i sig är fantastiska och ytterst välgjorda.

Ett allmänt tillstånd av ös på skivan blandas förtjänstfullt ut med grymma melodier, fett riffande och lugnare partier. Det finns liksom inte så mycket på Through the walls of flesh att tycka illa om. Så om det låter lockande att lyssna på den bästa Thrash-plattan som skjutits ut från Svea Rike i år: gör det då för Satan och kanske gör som mig, lägg lite pengar och köp skivan både på CD och vinyl. För det är det lätt värt.

Solen försvann – gratis dansk svartmetall någon?

Semestern och mitt generösa givande av nedladdningsbar musik fortsätter och trots att det har regnat hela dagen så känner jag mig generös och erbjuder ett styck kod för att ladda ner senaste skivan med den danska gruppen Solbrud.

Skivan heter Vemod och det kan ju passa bra en dag som denna när regnet har vräkt ner mer eller mindre hela dagen och vemodet inför att det nu bara är en vecka kvar innan man skall börja jobba igen växer allt mer.

Ja och som vanligt så kan man ju säga ”hepp!” i kommentarsfältet när man laddat ner. Hejs!

Vilken musik är bäst hittills år 2017?

Egentligen så är jag nog inte rätt människa att svara på det men jag skall i alla fall göra ett försök. Det är nämligen så att jag under årets första halva ganska exakt har lyssnat på 20 nya skivor ge och ta. Enligt mig inte särskilt många med tanke på otroligt mycket ny musik det har kommit i år och hur mycket jag har missat. Men jag gör som sagt ändå ett försök och ger er de 10 skivor jag tyckt har varit bäst hittills i år:

Lorn – Arrayed claws. Mörk, aggressiv svartmetall från Italien av alla ställen. Det första jag hört av gruppen som bildades redan 1999. Här blir det nog att leta sig bakåt i diskografin.

Tomb Mold – Primordial malignity. Riktigt bra grottmangel. Bokstavligt talat för det låter nästan som om skivan har blivit inspelad i en grotta, vilket jag bara ser som en fördel i det här fallet.

Azarath – In extremis. Polackerna är äntligen tillbaka och manglar lika hårt som vanligt. Inget nytt under solen men bra är det.

Immolation – Atonement. Det är Immolation. Det vill säga det är med automatik jävligt bra. Mer behöver inte sägas.

Tehom – The merciless light. Hade inte hört något av gruppen innan men jag köpte av någon anledning skivan ändå. Och det är jag glad för för detta är kanonbra dödsmetall med en liten egen touch.

Mordbrand – Wilt. Pålitligt old-school mangel från Värmland. Flikar in mycket snygga grejer i sina låtar och är väldigt underhållande att lyssna på.

Ascended Dead – Abhorrent manifestation. Ännu mera primitivt grottstök. Och precis som i fallet med Tomb Mold så passar ljudet som handen i handsken till musiken.

Apocalypse Orchestra – The end is nigh. Här har vi en rolig överraskning. Långsam och tung Doom Metal med folk-influenser låter som något jag inte borde gå igång på men gruppens tunga låtar är hypnotiserande, vilket gör att man struntar i detaljer som lite sur sång ibland. Jävligt bra.

Power Trip – Nightmare logic. Ös! Det är party hela kvällen lång när man lyssnar till Power Trip och deras senaste fullängdare. Fram med folkölen och ”thrasha som en maniac”!

Vampire – With primeval force. Årets Tribulation heter Vampire och lirar hårdrocksdöds på allra bästa sätt. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl att skivans omslag inte är så snyggt som man hade kunna hoppats på, annars är allt av allra högsta klass.

Placeringarna är inte i någon ordning och fältet kommer antagligen se väldigt annorlunda ut när året är slut. Det är också en hel del skivor som släppta under årets första hälft som jag har kvar att köpa som t.ex. Rikard Sjöbloms Gungfly, senaste plattan med Ayreon och och nya alstret med Dying Fetus. Med det höjer vi blicken mot den andra hälften av året och ser fram emot nya skivor med Accept, Portrait, Septic Flesh och Cannabis Corpse.

 

Fredag – gratis råbarkad dödsmetall någon?

Dödsmetall är bäst. Ja om jag hade varit tvungen att välja så är det nog faktiskt hederlig Death Metal som ligger mig allra varmast om hjärtat. Jag känner kanske inte för att lyssna på det exakt varje dag men är den genre jag spelar absolut mest av när jag känner för att slå mig ner i soffan och låta stereon dundra loss.

Och som av en ren händelse så råkar jag ha en helt gratis kod för nedladdning av 1st Death Metal-demo av och med den amerikanska gruppen Desekryptor. De släppte i dagarna sin andra demo Chasm Of Rot via utmärkta svenska skivbolaget Blood Harvest och bör kollas upp av alla som gillar dödsmetall när den är riktigt rå.

Och som vanligt så vore det trevligt om den som utnyttjar koden hojtar till i kommentarsfältet när den är använd.

Das war alles. Trevlig helg!

Allt blir bättre med lite Rattenfänger

Känner du att din vardag är lite grå och skulle behöva livas upp? Lyssna på Rattenfänger. Har färgen på huset börjat flagna? Lyssna på Rattenfänger. Är nya Netflix-serien inte riktigt så bra som du hade hoppats? Lyssna på Rattenfänger!

Rattenfänger är bra till så mycket men framförallt så är deras skiva Epistolae Obscurorum Virorum en klockren uppvisning i hur man snickrar ihop en snortung dödsplatta och sedan tackar för sig. Ja för det verkar inte som det blir mer än denna enda skiva som kom för fem år sedan. Kanske har medlemmarna för mycket att göra med deras huvudband Drudkh eller så brände de allt krut på en gång. Hur som helst så står bandets status fortfarande som ”active” hos Metal-archives så man kan ju alltid hoppas att dessa fyra ukrainska män drar ihop något bra i framtiden.

Käcka toner ifrån Portugal

För en sådär 10-15 år sedan så lyssnade jag väldigt mycket på vad genrepoliserna kallar för Brutal Death Metal. Ni vet den där ultrabrutala grov-dödsen som en jäkla massa jänkare och sydamerikaner lirar och där det är näst intill helt omöjligt att hålla isär banden då alla har samma kladdiga logga och sound. Men det finns såklart band som utmärker sig och tar steget ut från den stora massan och även om jag inte alls är lika insatt i genren idag så har jag haft turen att snappa upp några guldkorn här och där.

För några år sedan så var det ryska Katalepsy som drog fram som en tornado med deras feta skiva Autopsychosis (kolla upp om ni missat) och nu är det ett annat -lepsy som fått min uppmärksamhet, nämligen Analepsy från Portugal. Deras senaste platta Atrocities from Beyond är totalt o-originellt men satan vilket tungt sound de har fått till! Tyvärr blir det lite för mycket av det goda om man lyssnar på hela skivan tycker jag men i små doser så är detta guld. Guurgggschmmgrggrk!

Fredag – gratis klassisk teknikdöds någon?

Det är väl lika bra att fortsätta på den inslagna vägen trots att ingen verkar vara så jätteintresserad av de gratis-koder jag lägger ut. Alltid är det väl någon stackars vilsen tomte som hittar hit och känner för lite gratismusik?

Den här gången är det inte mindre än en av världens bästa plattor, alla kategorier, som finns tillgänglig att roffa åt sig: Deaths fenomenala och tillika klassiska platta Human. En skiva som förändrade Deaths sound radikalt och som skulle bli stilbildande inom den mer tekniska och progressiva dödsmetallen. Grymma låtar som Suicide Machine och Lack of Comprehension smeker ens trumhinnor, musikernas insatser är oklanderliga och en allmän känsla av välbefinnande infinner sig vid lyssning. Det är grädde på moset och lök på laxen. Alfa och Omega.

Som vanligt så önskas en kommentar i kommentarsfältet när detta erbjudande utnyttjas så att förbipasserande blir uppmärksamma på detta.

Kolla in B.L. Metal Podcast

Om du vill få lite uppslag på ny intressant musik (och kanske även vad du skall undvika) så tycker jag att du skall låna ett höra till B.L. Metal Podcast. En svensk podd av och med en skön värmlänning (Björn Larsson of Mordbrand fame) som säger vad han tycker om det han hör. I det senaste avsnittet så tycker han bland annat till om finfina Lorn, som undertecknad tipsat om, och New Disorder som är…hur skall man uttrycka det…mindre bra. Check it out.

https://soundcloud.com/sturgeonist/bl-metal-podcast-42-king-of-asgard-new-disorder-lorn-mcc-magna-carta-cartel

Regnig torsdag – lite gratis Pillorian kanske kan lätta upp stämningen?

Det var inte särskilt längesedan jag skrev några rader om de hippa jänkarna i Pillorian och deras nya alster Obsidian Arc. En mycket bra skiva som fått snurra ett gäng varv sedan dess och som faktiskt seglat upp som en liten favorit bland den musik jag lyssnat på under årets första kvartal. Och vad passar inte bättre än att dela med sig av denna utmärkta musik en grå, regnig torsdag som denna?

Jag fick nämligen hem vinylutgåvan av Obsidian Arc (mycket fin, bra jobbat där Eisenwald Tonschmiede) nu i veckan och vad låg med i konvolutet om inte en liten lapp med kod på. Så varsågod du som använder den först och som vanligt så släng iväg en kommentar när koden är använd. För allas trevnad och så.

Välkomna våren med Ectovoid

I skrivande stund så skiner solen in sitt värmande ljus i vardagsrummet, rätt på mitt ansikte och mer eller mindre skriker mig i örat: ”våren är här dumskalle!”. Inte mig emot, för jag gillar våren. Och vet ni vad jag gillar mer än våren? Dödsmetall (och öl).

Så varför inte säga hej och välkommen till årets upplaga av våren med lite mustig dödsmetall från Birmingham, Alabama?

Ectovoid bildades 2010 och har hittills släppt två stycken fullängdare varav den senaste kom för två år sedan. Tyvärr så förlorade de sin gitarrist Michael Stewart (vila i frid) för ganska exakt ett år sedan men Ectovoid kämpar vidare med ny gitarrist och planerar i år att släppa en EP med nya köttiga musikstycken på.

Full Black Metal Hipster

Pillorian. Bandet som bildades av de slingrande likmaskarna från det ruttnande liket som en gång hette Agalloch och är ifrån hipstermeckat Portland, Oregon, USA. Och så sitter ohippa jag och lyssnar på den alldeles nysläppta fullängdaren Obsidian Arc, med en LP-version på ingång i slutet av månaden och bandets första singel i samlingen. Är jag på väg att bli en hipster jag med? Högst otroligt då jag varken har helskägg eller någon form av trendig hatt. Men jag gillar bra Black Metal och det är precis var Pillorian bjuder på på sin nya skiva.

Oväntat snäll och lättlyssnad sådan tycker jag faktiskt. Jag hade väntat mig något betydligt skitigare och mer dissonant som är så populärt nu för tiden men Pillorian har valt att spela relativt rak, vemodig melodisk Black. Och det låter riktigt bra efter en första genomlyssning må jag säga. Det är kanske inget jag flyger av stolen av men det känns som om att det är en skiva som har potential att växa och bli något riktigt bra.

Köp nya Immolation

Köp skivan nu!

Fick hem Immolations senaste skiva Atonement idag och sitter just nu och lyssnar ett andra varv. Och det är bara att konstatera att jänkarna är på banan igen efter den lilla snedseglingen som var Kingdom of Conspiracy, där både musik och omslag var lite oinspirerade. Men nu så har alltså både omslagskonstnär Pär Olofsson och bandet själva tagit både ögondroppar och nässpray, fokuserat, och fött något som har potential att ta hem ett antal årets-skiva-titlar när året närmar sig sitt slut.

Japp, så bra är Atonement. Ett måste-köp om man är det minsta intresserad av vad dödsmetallens crème-de-la-crème spyr ur sig när de är på humör.

Fredagstips: Horn – Turm am Hang

Tyskar som lirar Black Metal och dessutom gör det bra hör man inte talas om så jätteofta men de finns. På riktigt alltså. Ett av dessa bra tyska band är Niklas Thiele och hans soloprojekt Horn som har spelat in naturromantisk svartmetall sedan 2003. Senaste skivan Turm am Hang kom så sent som den 27:e januari i år och är i mitt tycke ett riktigt bra stycke välspelad Black Metal från Nordrhein Westfalen, speciellt med tanke på att allt på skivan görs av en och samma tysk.

Så ta på dig das rucksack, ladda kruset med veteöl och bege dig ut på en äventyrlig färd i det tyska landskapet tillsammans med Horn.

Fredag. Gratis domedagsmusik någon?

Domedagen är nära. I alla fall om man ska tro forskarna vid The Bulletin of Atomic Scientists. För enligt dem så är det två och en halv minut kvar tills den så kallade domedagsklockan slår tolv. Och då är det slut med mänskligheten. Finito.

Tur då att klockan inte går i realtid och har möjligheten att gå baklänges. Och tur att det äntligen blivit fredag så att man kan hälla upp något trevligt att dricka i ett glas och slänga i en skiva i CD-spelaren och tänka på något annat än domedagsklockor.

Själv väljer jag idag lite trevlig dricka i form av Plantation Barbados Rom och musiken står svenska Domedag för, passande nog. Domedag är ett projekt som startades redan 2003 av Nicklas Rudolfsson (Runemagick, Swordmaster m.m) men vad jag vet inte släppt en skiva förrän Domedagen såg dagens ljus den sista december förra året. Ett riktigt bra stycke malande Metal med sång på svenska är vad det är och jag har självklart köpt mig ett av de 60 exemplar som finns av skivan. Dock så har jag ingen användning för den nedladdningskod som följde med skivan och tänkte som så att någon annan kanske skulle vilja lyssna på lite gratis domedagsmusik. Använd i så fall koden på bilden nedan och säg gärna till i kommentarsfältet när den är använd. Trevlig helg på eder alla!

Free of charge!

God rom i provglas.

Vinylhörnan: Sportlov – 2001 + 2016

Ok, det blir en väldigt kort vinylhörna idag för jag vill egentligen bara visa den fina Sportlov-boxen som äntligen dök upp idag efter ungefär ett halvårs väntan. Tre skivor, en poster, en mössa, en patch och inte mindre än två isskrapor i en fin låda med stor Sportlov-logga på. Det nästan så att man blir tårögd.

Tack Jonas Granvik och Bone Records för en riktigt fin utgåva och kul att man för en gångs skull har precis allt med vad en grupp har släppt.

Fläskig box..

..med mysigt innehåll.

Komplett diskografi på vinyl.

Fredagstips: Enochian Crescent – Omega Telocvovim

Finland och finnarna. Grannen till öster och vårt broderfolk men ändå är de inte riktigt som oss. Det räcker bara att lyssna på deras Black Metal. Hårdare, kallare och lite allmänt flippad. Svensk Black är i allmänhet mer melodisk, välstädad och rak. Ett arv från den kommunala musikskolan månne? Norge är ju också bra på det där med Black Metal men kommer alltid att få leva med den plump i protokollet som var millennieskiftet och alla band som hux-flux gick omkring i Matrix-glasögon och prompt skulle lira industri-black.

Enochian Crescent är ett gäng muntra finnar (som numera går under namnet The Crescent) och som existerat sedan mitten av 90-talet. År 2000 kom deras andra fullängdare Omega Telocvovim vilken var min första kontakt med gruppen, antagligen köpt på grund av att Close-Up Magazine beordrade mig, vilket var väldigt vanligt på den tiden. En riktigt bra och underhållande skiva där alla låtar har en egen identitet och där influenser från andra genrer kastas in på ett mycket övertygande sätt. Lägg där till Drakh Wraths halvhysteriska sång och lyckan är gjord.

Rasta muttan zimmerlainen.

Vinylhörnan: Vampire – Vampire

Vampire bildades i Göteborg 2011 och har hunnit med att släppa (enligt Metal-Archives) en fullängdare, en EP, en singel, en split och en demo. Typ en av varje alltså. Men diskografin kommer senare i år att berikas med ytterligare en fullängdare och förstöra den fina symmetrin. Något att se fram emot och ett grovmixat smakprov finns här.

Men nu är det inte en kommande, ännu ickeexisterande, skiva som fått snurra på skivtallriken utan Vampires självbetitlade album från 2014. 10 låtar thrashig dödsmetall som får min fot att stampa takten och mitt huvud att headbanga med det imaginära långa håret. Från det ösiga öppningsspåret Orexis till avslutande (och minst lika ösiga) Under The Grudge så är det högkvalitativ dödsmusik som vrålar ur högtalarna i ett allmänt trevligt tempo.

Mitt exemplar av skivan är en andrapress på grön vinyl och kommer med en stor poster på omslagets lie-man som gömt sig i en lövhög och håller i en osynlig apelsin. Lite reklam från skivbolaget får man också samt ett skivfodral med lite vampyrinfo. En fin utgåva utan krusiduller.

Evil green.

Döden i en lövhög.

Poster, reklam och insert.

Vinylhörnan: Sonson – A shine below the mound

Nytt år, nya vinylskivor att svarva. Visst är det trevligt? Ett av mina allra senaste köp är en skiva av göteborgarna Sonson. En helt ny bekantskap för mig och som jag råkade på av en slump för en knapp vecka sedan när jag besökte skivaffären Music Lovers Records, ett stenkast ifrån Domkyrkan i Göteborg.

Jag hade glatt plockat åt mig ett par skivor med Accept och allas vår gitarrhjälte Yngwie Malmsteen när skivaffärsinnehavaren lade på en ny platta på skivspelaren och förde ner pickupen mot skivan. Ut ur högtalarna strömmade ganska snart glad instrumental musik som enligt bandets bandcamp skall kategoriseras som postrock och som i mina otränade öron låter som ett instrumentalt Bob Hund ungefär. Då och där så inser jag att jag ibland måste våga blicka bortom Metallens skygglappar och inhandla denna skiva. Glad i hågen lämnar jag sedan affären med ett exemplar av Sonsons skiva A shine below the mound i kassen.

Skivan är släppt utav det tyska skivbolaget Kapitän Platte och finns på limiterad färgad vinyl (100 ex), svart vinyl (400 ex) och CD. Med i skivomslaget finns det förutom klistermärke, download-kod och infoblad även med en serie med Hagbard Handfaste. Varför vet jag inte riktigt och den är dessutom på tyska så jag förstår inte så jättemycket utav den. Men den är säkert jätterolig.

Test av nytt veteölglas

Jultomten var väldigt snäll mot mig i år och bland annat så hade han med sig åtta stycken nya fina veteölglas. Och dessa måste ju självklart testas med passande dryck för att säkerställa dess kvalitéer som ölglas. För ändamålet så har jag valt ut tre stycken olika veteöl: Weihenstephaner Hefe Weissbier – DAS referens, Wisby Weisse – kan Sverige konkurrera mot Tyskland? och slutligen Karmeliten Karmentinus –  tysk microbryggd vetebock.

Vi börjar med själva glaset. Snyggt och avskalat i sin design men tyvärr lite för litet för att få plats med en 500ml flasköl med tillhörande skumkrona. Sedan så upplever jag att glaset är något för tunt för min smak, det hade gärna fått vara lite rejälare och tyngre. Men det kanske rimmar illa med den designen, vad vet jag? Överlag ändå ett bra ölglas som fyller sin funktion och är allmänt behagligt att dricka ur.

Sedan så har vi ölen. Som sagt så är Weihenstephaner min referens när det gäller veteöl och även denna gång så sätter ölen ribban högt med sin högst angenäma smak av nejlika, banan och jäst. Alltid lika pålitlig och ett av de tryggaste valen man kan göra när man besöker Systembolaget. En toppen-öl. Betyg: 4+/5.

Wisby Weisse klarar tyvärr inte av att ens hamna i närheten av den nivå som Weihenstephaner ligger på. För istället för rena och tydliga smaker så bjuder Wisby Weisse på en ganska oren upplevelse med störande bismaker. Någonstans under allt det störande så finns det en ok veteöl men frågan är om den är värd att leta efter? Drickbar men inte så mycket mer än så. Betyg: 2+/5.

Slutligen så har vi en öl som nyligen kom in i Systembolagets fasta sortiment: Karmeliten Karmentinus, en vetebock på rekorderliga 8%. Precis som sig bör med en vetebock så är smakerna lite kraftigare och mustigare jämfört med en vanlig veteöl men Karmeliten har en bit kvar till riktiga kraftkarlar som Schneiders ljuvliga vetebock Unser Aventinus. Men en riktigt bra öl som med gott samvete kan inköpas är Karmentinus helt klart. Betyg: 3+/5.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric Fumes – Dimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: Maligner – Demon och Source – s/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: Armory – World Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream Theater – The Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: Opeth – Sorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In Mourning – Afterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark Tranquillity – Atoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand Magus – Sword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. Vredehammer – Violator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. Heavydeath – In Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. Stilla – Skuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. Nordjevel – Nordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit Noir – Mayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. Anciients – Voice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. Haken – Affinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilist – Le Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Rogue One: A Star Wars Story – en riktigt fet film

Filmen börjar lite trevande. Det hoppas lite hit och dit mellan diverse platser i galaxen och nya karaktärer introduceras på löpande band. Jag skulle inte vilja gå så långt och kalla det dåligt men Rogue One gör inte allt filmen kan för att greppa tag i mig och föra storyn framåt. Men filmen tuggar på, blir långsamt bättre och bättre och lagom till den tredje akten så är jag mer eller mindre i extas. För ett Star Wars-fan som jag så är filmens sista timma inget annat än en våt dröm som går i uppfyllelse. Den knaggliga starten är glömd på ett kick och man vandrar nöjd ut från biosalongen med ett leende på läpparna.

Precis som förra året när jag skrev om The Force Awakens så tänkte jag snabbt lista saker jag inte gillade respektive gillade med filmen (inga spoilers):

Mindre bra.

• Musiken. Inte dålig men det märks att John Williams närvaro saknas. Den fyller sin funktion men Williams bekanta teman kunde använts lite mer.
• Enstaka onödiga scener som hade en något störande effekt.
• Skurken. Funktionell men jag hade väntat mig en ännu mer hänsynslös och skrämmande Director Krennic.
• Den trevande starten.

Bra.

• Bra karaktärer. Filmen har inte lång tid på sig att etablera sina karaktärer men jag bryr mig ändå om dem. De tre huvudkaraktärerna Jyn, Cassian och K-2SO funkar riktigt bra.
• Darth Vader. Filmhistoriens bästa skurk är inte med mycket med när han väl dyker upp…wow! Ståpäls.
• Star Wars-känslan. Den finns där till 100%. Filmen ser ut och låter som Star Wars (förutom musiken då). Faktiskt mer än någon film sedan 1983.
• Filmhantverket. Precis som med The Force Awakens förra året så är Rogue One fantastiskt välgjord. Kan inte minnas något ställe där effekterna inte funkade, inte ens när en känd skådespelare gör postum comeback (även om det tar någon minut att vänja sig).
• Finalen. Tåls att sägas igen, slutet är fenomenalt.

Jepp, som ni kanske förstår så är jag riktigt nöjd med Rogue One. En lite mognare och vuxnare Star Wars-film där fokuset är lagt på de kvinnor och män som offrade allt för att bekämpa Imperiets tyranni. Filmen är absolut inget mästerverk men underhållningsvärdet är skyhögt och filmen får utan tvekan 4 av 5 i betyg.

Fredagstips: Polyptych – Defying the Metastasis

Trött som ett ägg efter firmans lilla julfest igår så gör jag det lätt för mig och slänger helt enkelt bara ut ett snabbt tips på ett band som släppt en skiva i år och som säkert en hel del har missat.

Band: Polyptych från Chicago.

Skiva: Defying the Metastasis.

Musik: Bra (dödsmetall).

Säsongsavslutning på Pirate Rock

Det var ett tag sedan undertecknad var med i Kungälvs allra bästa lokalradio och snackade hård musik men snart är det dags igen. Programmet Mangel har säsongsavslutning nu på lördag den 10:e december kl 20.00 och den här gången så har jag bidragit med lite väl valda ord om bland annat Sportlov och dragit med mig vax med godingar som Vredehammer, Ghoul och Nordjevel.

Nytt sedan jag var med senast att man nu kan lyssna på programmet även efter sändning på Pirate Rocks hemsida så nu finns det inget som hindrar er gott folk att lyssna på två timmars svammel om i stort sett ingenting och en stor laddning av blandad hård och bra musik. Sidan som gäller är som vanligt piraterock.se. Skepp ohoj!

Lyssna annars kommer Le Chuck!

Heaven and Hell

Black Sabbath har aldrig varit min kopp te. De är en av de där grupperna man ”ska” tycka om, annars är man ingen riktig hårdrock/metal-fan enligt många. Men jag har aldrig tilltalats särskilt mycket av Ozzys sång och tyckt att låtarna (även om vissa är riktigt bra) varit lite tråkiga. Det har liksom inte funnits någon större mening att lyssna på Black Sabbath när det finns så mycket annat bra som pockar på uppmärksamheten.

Men i veckan så fick jag ett spontanryck och köpte ett exemplar av Dio-erans första platta, Heaven and Hell, i Deluxe-utgåva på två CD-skivor. Och doppa mig i choklad och kalla mig Tomten, för det här mer eller mindre konverterar mig och tvingar mig att buga inför den tron som Black Sabbath sitter på. Jag är absolut inget stort fan av Dio men här sitter hans röst som en smäckarnas smäck i låtarna. Låtarna själva är små hits allihop (även om vissa kanske kan kännas aningen banala) med Iommis, Butlers och Wards fina musicerande som starkt sammanfogande häftmassa. Och som grädde på moset så har vi det underbart torra och klara ljudet från skarven mellan 70-tal och 80-tal. Underbart.

Det vara bara det jag ville säga denna fredag. Black Sabbath är trots allt bra. Eller i alla fall på Heaven and Hell.

Fredagstips: Maligner – Demon

Fredag igen. Visst är det ”ganska så najs” som Nalle i Sällskapsresan 2 sa? Fredagsölen är öppnad och smeker strupen med ljuvliga humlesmaker. Och ur högtalarna ljuder Malmös egna Maligner med deras färska demo Demon (har en känsla av att det är fler grupper som döpt sin demo till detta). Och vilken jävla demo sedan. 5 låtar ultraproffsig dödsthrash som manglar sönder dina trumhinnor på allra bästa sätt.

Demon finns nu att köpa digitalt på bandcamp och kommer att släppas på CD (via Unspeakable Axe) och kassett (via Blood Harvest) i mitten av nästa månad. Nu undrar jag bara: när kommer fullängdaren?